➤ KRÖNIKA Sverige har påtagligt milda straffsatser för grova brott. Domstolarna dömer dessutom med rejäl slagsida åt den lägre delen av straffskalan. En påföljd som i flertalet fall alltså redan är mildare än vad lagen generellt föreskriver behöver inte heller avtjänas i sin helhet utan endast till två tredjedelar. Tillkommer gör sedan generösa åldersrabatter även för myndiga brottslingar och att den som begår många brott endast döms för det allvarligaste av dem och slipper påföljd för de övriga, så kallad mängdrabatt.

Det råder en påtaglig brist på överensstämmelse mellan allt detta och det allmänna rättsmedvetandet. Det gäller i synnerhet våldsbrott där gemene svensk vill se uppflyttade straffskalor, fler domar i övre delen av straffskalan samt avskaffad eller kraftigt reducerad möjlighet till såväl villkorlig frigivning i förtid som åldersrabatt och mängdrabatt. Det är mer brott och dalt än brott och straff i svensk kriminalpolitik, menar man.

Bortkastad nyckel och dödsstraff om folk får bestämma

Talesättet ”lås in och kasta bort nyckeln” ger en god fingervisning om vad de flesta svenskar anser att man bör göra med grova brottslingar, särskilt de som ständigt återfaller i brott och därmed visar sig inte vara möjliga att rehabilitera. Men även förstagångsförbrytare som begår brutala mord, våldtäkter och sexuella övergrepp mot barn omfattas hos det stora flertalet av det synsättet.

En annan talande indikator för svenskens relativt rättsväsendet hårdare syn på brott och straff är att runt hälften av oss vill återinföra dödsstraff för de allra grövsta brotten, ett faktum som sällan uppmärksammas i den offentliga debatten och aldrig tas på allvar. Detta eftersom det råder stor diskrepans mellan vad den tjattrande klassen och vanligt folk tycker i frågan.

Halva svenska folket saknar parlamentarisk representation för sin åsikt om dödsstraffet – ungefär som det var med invandringsfrågan innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Inte heller SD vågar dock driva frågan om dödsstraffets återinförande.

Sverige har hög invandring från länder där acceptansen för dödsstraff är stor och en del av kultur och tradition. I USA har varannan stat dödsstraff. Trump-regeringen valde förra året att, efter att tidigare regeringar i långa perioder slagit dövörat till, åter börja lyssna på folket som kräver att de federala dödsdomar som utdömts för bland annat barnamördare också ska verkställas.

Inget land är så amerikaniserat eller har så hög utomvästlig invandring som Sverige. Det är därför rimligt att anta att opinionen för dödsstraffets återinförande kommer att öka ytterligare i vårt land.

Daltandets kriminalpolitik har nått vägs ände

För svenskar i allmänhet och brottsoffer och deras anhöriga i synnerhet uppfattas det som direkt stötande när gärningspersoner döms till låga påföljder som sedan mildras ytterligare med mängdrabatter, åldersrabatter och slutligen endast behöver avtjänas till två tredjedelar.

I botten ligger ett bakvänt vänsterliberalt socioekonomiskt kriminalvårdstänkande med ett tycka synd om gärningspersonen-perspektiv i förgrunden och brottsofferperspektivet någonstans i den avlägsna bakgrunden. Det är en ”fel färg på Legot”-diskurs som under lång tid varit förhärskande bland kriminalpolitikens självutnämnda förståsigpåare trots svag eller obefintlig folklig förankring.

Fängelserna fylls med utlänningar och invandrare

Det finns också andra mer prosaiska skäl till att vi har en sådan ymnig flora av straffrabatter – det saknas pengar i statsbudgeten och landets fängelser är överfulla. Båda dessa omständigheter har (som så mycket annat) en invandringspolitisk koppling – pengar saknas därför att invandringen kostar hundratals miljarder kronor varje år och fängelserna är överfulla därför att var tredje plats upptas av en utlänning och minst lika många till av invandrare med svenskt medborgarskap.

Struntar cyniskt i konsekvenserna

Det saknas inte insikt bland lagstiftande politiker eller myndighetsansvariga om att återfallsfrekvensen är extremt hög bland grova brottslingar. Ändå släpper man cyniskt ut dessa personer orehabiliterade och i förtid, fullt medveten om att de kommer att ställa till med nya tragedier i samhället. Man vet när man öppnar fängelseporten att människor kommer att få sin egendom stulen, bli misshandlade, våldtagna eller mördade av dessa predatorer.

Men också att utan krav på lyckad rehabilitering släppa ut de som begått mindre grova brott är riskfyllt. Även om det finns undantag så är sällan ett grovt våldsbrott den första kriminella handling en person begår. Ett sådant brott är i stället oftast resultatet av en gradvis upptrappning av personens kriminella karriär som möjliggörs av en slapp och feltänkt hantering från samhällets sida av personens tidigare brottsliga och antisociala agerande.

Gång på gång släpps dessa personer ut trots att man kan se att brotten blir allt grövre, trots att man vet att brottskarriären kommer att ticka på med endast kortare avbrott till dess personen begår ett mord eller annat mycket grovt brott och spärras in på en med i varje fall svenska mått mätt längre tid. I många fall uppvisar brottshistoriken omisskännliga tecken på empatilöshet och avsaknad av impulskontroll. Då är det särskilt lätt att förutse att människor i framtiden kommer att råka mycket illa ut om personen släpps ut i samhället. Ändå sker detta regelmässigt och med tillämpande av alla systemets till buds stående straffrabatter.

Ingen frigivning för icke rehabiliterade

Man bör generellt vara restriktiv med att tillämpa så kallad omvänd bevisbörda. För den som dömts för ett brott med frihetsberövande påföljd är det emellertid rimligt att förena detta med ett krav på att personen inför en frigivningsnämnd kan göra det sannolikt att han är rehabiliterad innan han släpps ut. I annat fall bör den utdömda strafftiden kunna förlängas. Det är inte konstigare än att den kan förkortas vid gott uppförande och definitivt mer rimligt än att strafftider förkortas slentrianmässigt och utan krav på motprestation på det sätt som sker idag.

Svenska fängelser håller en sådan standard att det av de kriminella själva jämförs med att vistas på en fritidsgård, även om man ibland i perspektivlöshet kan gnälla på sådant som att man inte får halal-kött eller tillräckligt bra TV-spel. För utländska brottslingar kan vistelse på ett svenskt fängelse rentav innebära en kraftig höjning av livskvaliteten vad gäller logi, kost och tillgång på sådant som vård och fritidsaktiviteter jämfört med hur livet i frihet i hemlandet gestaltat sig.

Fängelsesamhällen för dem som inte kan släppas ut

Det går således ingen humanitär nöd på inlåsta brottslingar i Sverige. Därför finns heller inga skäl att vara restriktiv med att hålla dem inlåsta så länge som behövs för att skydda allmänheten, även om det innebär fram till dess man bärs ut med fötterna först. Det finns heller inget som hindrar att man inrättar anläggningar där de fångar som döms till de allra längsta strafftiderna kan leva på ett sätt som mer liknar ett ordnat liv i samhället utanför men ändå strikt avgränsat från detta.

Vissa typer av brottslingar, exempelvis pedofiler och psykopater, kan vara högfungerande i många avseenden och ha god prognos att leva väl fungerande liv i en samhällsliknande miljö där deras patologiska brottsbeteende inte triggas. Att den möjligheten finns är bättre både för dem och oss andra. Sådana samhällen behöver inte se ut som Djävulsön eller det i Flykten från New York.

Hårdare krav på domare, åklagare och riksdag

Domstolar och åklagare bör ha krav på sig att utnyttja straffskalorna fullt ut, med sanktionsmöjligheter mot dem som underlåter att göra det. Riksdagen bör i sin tur inte få stifta lagar och bestämma straffsatser utan att först via sin utredningstjänst ha inhämtat underlag om vad allmänheten ser som rimligt. Det är angeläget och bör därför när lagar stiftas vara obligatoriskt att rättsskipningen står i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet – medborgarna ska uppfatta att påföljder avskräcker och bestraffar, ger upprättelse åt brottsoffer och bidrar till trygghet i samhället.

Bryt tystnaden om dödsstraff

Rabatter och villkorligheter som inte stämmer med det allmänna rättsmedvetandet behöver tas bort och möjlighet införas att i efterhand inte bara reducera utan också skärpa utdömda påföljder. Idag förhindrar EU-medlemskapet att Sverige återinför dödsstraff. Det är en inskränkning av den nationella självbestämmanderätten som vi för närvarande har att leva med. Givet hur folkopinionen ser ut bör dock tystnaden brytas och frågan ges den framskjutna plats i den kriminalpolitiska debatten som den förtjänar.

Låt de kriminella stå för kostnaderna

Kriminalvården (som borde byta namn till Kriminaltjänsten eller något annat som inte gör våld på begreppet ’vård’) kostar skattebetalarna ungefär 10 miljarder kronor om året. En stor del av dessa kostnader skulle kunna betalas av fångarna själva genom obligatoriskt straffarbete. Tanken är ju även i ett samhälle med strängare straff än det vi har idag att många kriminella ska rehabiliteras till ett liv utanför murarna. Prio ett måste då vara att lära sig arbeta och göra rätt för sig, en färdighet man som brottsling ofta är i stort behov av att öva upp.

Invändningar har rests om att arbetande fångar skulle tränga undan andra grupper på arbetsmarknaden. Det är ett grundläggande feltänk eftersom de här personerna ändå borde ha försörjt sig genom arbete i stället för brott.

Ansvarsfull invandringspolitik del av lösningen

Kostnaderna kan kraftigt minskas också genom en övergång till en ansvarsfull invandringspolitik. Det är inte rimligt att svenska fängelser, så som är fallet idag, till en tredjedel är fyllda av utlänningar och till en majoritet av personer med utländsk bakgrund. Lika orimligt är det att utvisningsinstrumentet är så tandlöst och dessutom bara används i en bråkdel av de fall där det ändå är möjligt.

Det här är personer som inte borde vara i Sverige, inte borde vara svenska skattebetalares ansvar och som förutom vad de kostar att hålla inlåsta också kostat stora pengar för utredning och lagföring i rättsväsendets övriga delar – polis, åklagarmyndighet, domstolar, advokater osv. De har i sin brottsliga gärning därutöver åsamkat samhället skada och människor lidande som är svårt att värdera i pengar. I många fall har de också utgjort stora kostnadsposter för skattebetalarna i den sociala budgeten.

Sverige i allmänhet och ett ökande antal så kallade utanförskapsområden i synnerhet – de som i ett antal decennier fått göra tjänst som avstjälpningsplats för konsekvenserna av våra humanitära stormaktspolitikers vanstyre – rör sig i brottshänseende riktning mot ett tillstånd av failed state. Svensk kriminalpolitik är i stort behov av såväl ”hårdare tag” i den traditionella brottsbekämpningen som innovativt nytänkande utanför boxen.

Hoppet står till Sverigedemokraterna

Sverigedemokraterna lovade redan inför valet 2014 att partiet skulle bli minst lika känt för sin kriminalpolitik som för sin invandringspolitik. Det har väl gått sisådär, i synnerhet sedan man valde att sparka sin främsta och hårdast arbetande riksdagsledamot på just det området. Tåget har emellertid inte gått.

De övriga riksdagspartierna har visserligen sedan detta tillkännagivande från SD gjordes försökt profilera sig med hårdare kriminalpolitiska nypor. Retoriken har dock inte åtföljts av mycket mer än symbolpolitik och lagskärpningar på marginalen. Så blir det när partier agerar utifrån populistisk rädsla att tappa väljare snarare än ideologisk förankring. Även om det vore anständigt att de partier som ställt till med eländet också städade upp efter sig, är detta inte något vi kan räkna med. Därför är det oerhört viktigt att SD kliver fram på allvar och tar det utlovade kriminalpolitiska kommandot.

Visa alla artiklar av Mats Dagerlind

Opinion