I en debattartikel som nio stycken personer med bakgrund i bland annat medicin skrivit under tar man upp folkhälsoarbetet i Sverige och att detta bör bedrivas utan att blunda för hur verkligheten ser ut. I texten konstaterar man att överdödligheten under pandemin i Sverige mångdubblats när det gäller vissa invandrargrupper medan den legat oförändrad, och till och med minskat något, för inrikes födda.

Att invandrare har varit överrepresenterade både vad gäller smittade och döda i covid-19 har varit känt sedan början av året – då nämndes specifikt somalier som en extra drabbad grupp.

Detta bekräftades sedermera av statsepidemiolog Anders Tegnell som i april uppgav att det fanns en överrepresentation av sjuka som är födda i andra länder, i synnerhet Somalia, Irak och Syrien. Anledningen till detta trodde man då var så kallade socioekonomiska skäl.

I början av december sade Tegnell under en intervju i SVT Aktuellt att en av anledningarna till att Sverige sticker ut så mycket i antalet smittade och döda jämfört med grannländerna är den höga mängden invandrare. Detta var något han fick pudla för då reaktionerna blev de förväntade, även om han inte ändrade sig i sak.

Ytterligare några dagar senare bekräftade experter att Tegnells uttalande varit korrekt. Även Socialstyrelsen har gett Tegnell rätt.

Behov av folkhälsoarbete

I debattartikeln i Dagens Nyheter som publicerades på lördagen konstaterar man att det finns stora skillnader i hur pandemin påverkat olika delar av landet men även olika grupper.

Överdödligheten i Sverige under mars och maj ökade med 220 procent bland invandrare från Syrien, Irak och Somalia i åldern 40–64 år och minskade samtidigt med 1 procent (det vill säga lägre dödlighet än normalt) i samma åldersgrupp bland personer födda i Sverige, EU, Norden eller Nordamerika.

Detta menar man illustrerar behovet av folkhälsoarbete.

Välskött och begränsad invandring

Debattartikeln tas upp i ett ledarstick av Widar Andersson i Folkbladet som liknar situationen vid att viruset lyfter ”på locket till problem som i och för sig inte har varit dolda eller okända utan som snarare har existerat som ett slags offentliga hemligheter i Sverige”.

Den omfattande invandringens samhällspåverkande betydelse har under många år varit en av dessa offentliga hemligheter. Invandringen borde naturligtvis inte alls ha varit så omfattande som den har varit. Men när den nu har varit som den har varit (och delvis fortfarande är) så borde ju de som har hand om det allmänna i vart fall inte ha förnekat de problem och risker som är förknippade med en omfattande invandring. Man behöver faktiskt inte vara en expert av något slag för att förstå att Sverige förändras på en rad olika sätt när befolkningen på ett decennium växer med en miljon människor varav flertalet kommer in från Mellanöstern och Afrika. 

För att råda bot på situationen efterlyser Andersson ”en välskött och begränsad invandring, fungerande skolor i utsatta områden, långa fängelsestraff för gängkriminalitet och en arbetslinje som tydligt överflyglar bidragslinjen”. Detta menar han utgör ”exempel på folkhälsoinsatser som gör att sådana kvaliteter som tillit och personligt ansvar även fortsatt kan prägla det svenska samhället”.