Corona och demokratin

157 Shares

➤ KRÖNIKA Somliga menar att coronapandemin har banat väg för socialismens återkomst, andra att det är nationalismens renässans. Några anser att det ena är bra och det andra dåligt, andra tycker precis tvärtom. Alla har anledning att nu hålla ett vakande öga på hur det demokratiska politiska styret förändras till det bättre eller sämre som konsekvenser av den samhällskris som det nya viruset gett upphov till.

Den S-ledda regeringen i allmänhet och statsminister Stefan Löfven i synnerhet har vid sina presskonferenser och tal till nationen haft ett nationalistiskt anslag i retorik och blågul visuell inramning som vi inte upplevt hos det partiet sedan Per Albin Hanssons och Tage Erlanders dagar. Det är samma parti och partiledare som nyligen skällt tämligen måttfullt nationalistiska Sverigedemokraterna för att vara nazister.

Regeringen Löfven har dessutom begärt och fått godkänt att styra Sverige med dekret, något man alldeles nyligen kallade för diktaturfasoner när den konservativa ungerska regeringen gjorde samma sak. Det som nyss ansågs vara nationalismens fulaste auktoritära ansikte är nu plötsligt det bästa och mest ansvarstagande sätt på vilket en svensk regering kan agera.

I kristider inser vi att vi mer är och även vill vara en nation av svenskar. Vi förstår att vårt blågula folkhem och vår nationella sammanhållning är viktigare än vad vi ofta annars reflekterar över när det mesta i samhället och den globala ekonomin bara tickar på.

Samtidigt inser vi också att vi är mer socialister än många andra folk och har en bättre insikt om den rena marknadsekonomins svagheter. Vi har en jämförelsevis större tillit till staten än till civilsamhället och de flesta av oss tycker att staten nu ska kliva in och hålla såväl de offentliga verksamheterna som det privata näringslivet under armarna med enorma summor skattepengar.

Inte ens när våra keynesianska nationalekonomer förordar en upplåning av 500 miljarder kronor eller pratar om en fördubbling av statsskulden för att ge den avstannade ekonomin konstgjord andning i coronatider hörs några egentliga protester.

Det är dock tveksamt om aldrig så mycket pengar kan vara boten när problemet är att en stor andel av medborgarna på grund av smitta och rädsla för ett virus varken deltar i produktionen eller konsumtionen av varor och tjänster.

Samtidigt finns en poäng i att som nation se till att viktiga samhällsstrukturer inte slås sönder i kristid, även de i det privata näringslivet, att dessa kan ligga vilande och snabbt komma igång igen när krisen är över, i stället för att behöva byggas upp på nytt eller att våra till marken slagna företag blir enkelt byte för aggressiva massuppköp från exempelvis Kina.

Å andra sidan kan man ha förståelse för de som anser det som principiellt fel att deras skattepengar i stor skala pytsas ut i bidrag till privata företagare och inte är öronmärkta för offentligfinansierade kärnverksamheter.

Ska staten låta privata företag gå under, rädda dem med bidrag eller ta över dem? Vi har haft diskussionen förr, bland annat när våra stora banker var på ruinens brant för några decennier sedan. En liknande diskussion kan bli central igen om coronakrisen håller i sig och förvärras och många och/eller stora företag drabbas hårt.

Allmänt gäller att man bör vara observant på vilka politiska krafter som använder krisen som en förevändning att flytta fram sina positioner. Behöver vi verkligen en mer enväldig regering för att bekämpa ett virus? Är socialism och mångmiljardrullning av skattepengar patentlösningen på problemen? Är smittskydd ett tillräckligt gott argument för ny digital massövervakning av alla medborgare med appar i deras mobiltelefoner?

Även privata aktörer – exempelvis medier – som nu ropar på att få ytterligare krypa in under skattebetalarnas skydd har demokratiska implikationer som inte bör tas lättvindigt på. I synnerhet som våra mest tongivande medieaktörer, SVT och SR, nu är renodlade statsmedier och en stor del av de formellt privatägda medierna också redan drivs med skattepengar i form av press-, medie- och kulturstöd.

Vi vet sedan tidigare att många makt- och övervakningsstrukturer som införs i kristid blir kvar efteråt, även i frihetliga demokratier. USA före och efter nine-eleven är två skilda samhällen vad gäller statens möjligheter att övervaka och ingripa i medborgarnas liv. Andra länder, även Sverige, har följt efter. Somligt kan anses som nödvändigt ont, annat är mer att betrakta som maktmissbruk.

Coronakrisen har redan gett den svenska regimen argument och mandat för att öka sin makt och sina befogenheter, vilka repressiva åtgärder man får vidta mot enskilda medborgare, privata företag, deras egendom, hur man får ingripa i det kommunala självstyret med konfiskation, inskränka mötes- och organisationsfriheten osv.

Detta gör man samtidigt som man låter sina myndigheter, Säpo och MSB, måla upp en bild av att hotet mot den svenska demokratin kommer från en klick ”högerextremister”. Det är snarare den klick som sitter i Rosenbad vi har anledning att se upp med.

157 Shares
Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.