En cp-skadad man i Skåne har behövt och fått personlig assistans 54 timmar per vecka. Men nu har Kristianstads kommun kommit fram till att hans egentliga behov inte är tillräckligt och drar därmed in den personliga assistansen helt och hållet.

Sedan tio år tillbaka har 30-årige Kim Svensson i Kristianstad haft personlig assistans för sin nedsatta rörlighet på grund av den medfödda skadan cerebal pares. Utöver cp-skadan lider Kim även av diplegi, vilket innebär en krampartad förlamning i benen.

För att Kim ska klara av dagarna har han varje vecka i tre år tillbaka fått assistans i 53,75 timmar för grundläggande behov som personlig hygien, av- och påklädning och fritidsintressen. Nu har kommunen dock ändrat uppfattning om assistansbehovet och tagit ett nytt beslut där man avslår Kims senaste ansökan, rapporterar DN.

Kommunen anser nu att det grundläggande behovet kan uppskattas till endast fyra timmar och 50 minuter per vecka. Enligt kommunen är det inte tillräckligt för att erhålla personlig assistans, för att kvalificera sig måste Kim komma upp i minst sex timmar per vecka.

I det nya beslutet avsätter kommunen ingen assistans för måltider med förklaringen att Kim klarar att föra mat från tallrik till sin egen mun. Detta trots att Kim enligt bedömning inte kan hantera köksutrustning och varm mat eftersom det finns risk att han bränner sig på grund av ofrivilliga rörelser. Kim berättar också att han tidigare bränt sig när han tappat varm mat på sig själv.

– En gång tappade jag en panpizza på benet och fick ett brännmärke eftersom jag har spasticitet i händerna. Deras beslut är helt horribelt, särskilt eftersom de inte varit hemma hos mig för att se hur det fungerar i praktiken, säger Kim.

Beslutet grundar kommunen i en dom från Högsta förvaltningsdomstolen där man slagit fast att den som enbart har ett begränsat behov inte ska ha rätt till personlig assistans.

Nu är Kim rädd för att det liv som han byggt upp kommer att förstöras. Att utföra något basalt som att på egen hand lämna sin bostad eller besöka toaletten har inte varit möjligt utan assistans.

– Jag hann inte gå på toaletten, utan bajsade och kissade på mig. Det kunde vara så att jag satt i min egen urin och avföring. Det var en misär. Jag har kämpat från botten till toppen, men jag lär hamna i botten igen, berättar Kim.

Beslutet är överklagat till Förvaltningsrätten med förhoppningen att de ska beakta det medicinska underlaget fullt ut. Omsorgsförvaltningens chef i Kristianstad, Camilla Gärdebring vill inte kommentera ärendet.

– Jag kommenterar inte det enskilda fallet eftersom ärendet är i överprövning och lämnat till Förvaltningsrätten, säger Camilla.

”Man får bra betalt kan jag säga”
Samtidigt som man drar ned på assistansen har Kristianstad avsatt stora resurser för att hantera migranter. År 2016 sökte Kristianstads kommun personal till hela 100 tjänster på boenden för så kallade ensamkommande migranter.

Då berättade Merete Tillman, förvaltningschef för arbete- och välfärdsförvaltningen att de flesta ”ensamkommande barnen” är i yngre till äldre tonår vilket innebar att tjänsterna skulle komma att finnas kvar i flera år framöver.

I sociala medier har Kristianstadsbor vittnat om generösa ekonomiska villkor för den som som assisterar med uppehälle för migranter.