LEDARE • Misstankar om oegentligheter i ett val bemöts bäst genom att utredas. Men när rapporterna efter årets val blivit obekväma har vänsterradikala stiftelsen Expo riktat strålkastaren mot dem som talar om dem och kopplat debatten till högerextremism, Trump och Ryssland. Nu kallas Expos egen styrelseledamot, filosofiprofessorn Åsa Wikforss, in för att varna för själva ifrågasättandet. På några stycken hinner diskussionen dessutom hela vägen till Hitler. Kvar någonstans i mörkret ligger sakfrågan – vad hände egentligen i valet?
Det finns ett enkelt sätt att försvara förtroendet för ett demokratiskt valsystem när misstankar om oegentligheter uppstår. Man undersöker dem. Man tar reda på vad som har hänt, skiljer rykten från verifierbara uppgifter, lagför eventuella brott och rättar till de brister som upptäcks. Visar sig misstankarna vara grundlösa redovisar man också det.
Det finns också ett annat sätt. Man fokuserar på att misstänkliggöra människorna som slår larm, deras politiska åsikter, vilka de följer på sociala medier och vilka som delar deras inlägg. Sedan flyttas diskussionen steg för steg från eventuella oegentligheter i svenska vallokaler till högerextremism, Donald Trump och Vladimir Putin.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Expo har på kort tid ägnat flera publiceringar åt just denna senare berättelse. Den 1 oktober publicerade man både en granskning av den ”proryske opinionsbildare” som driver sajten Ett folk och en intervju med Åsa Wikforss om att valfusknarrativet är ”bingo för ryska påverkanskampanjer”. På fredagen följde podden ”Ytterhögerns omvalskampanj”.
Det är en imponerande mängd metadebatt. Problemet är bara att det faktiskt finns en verklighet utanför metadebatten som behöver tas på allvar i stället för att skylas över.
Misstankar blir inte falska av fel avsändare
Polisen uppgav den 24 september att 58 anmälningar om otillbörligt verkande vid röstning inkommit under året. De handlar bland annat om valsedlar som stulits eller gömts, försök att påverka människor i anslutning till vallokaler och fall där röster erbjudits till försäljning eller där någon velat köpa röster.
Polisen framhåller att flera av händelserna kan visa sig inte vara brottsliga. Det utesluter dock inte att de är olämpliga eller att lagens verktyg kan vara för trubbiga för den nya verklighet av valfuskhärvor som nu rullas upp.
I Borlänge utreds uppgifterna kring Vänsterpartiets Mohamed Abdukardir Alis personvalskampanj. Enligt mediernas rapportering handlar misstankarna bland annat om förkryssade valsedlar, och SVT har rapporterat att polis enligt Aftonbladets uppgifter observerat en person kopplad till Ali som delat ut pengar och valsedlar till väljare.
Därtill kommer vittnesmålen från röstmottagare i Järva som Svenska Dagbladet rapporterat om och de ytterligare ärenden vi tidigare redovisat. Inget av detta bevisar att det svenska valet som helhet var riggat. Det är en annan och större utsaga.
Men det är lika orimligt att behandla hela frågan som om den uppstått i några suspekta konton på internet. Det finns ingen anledning att vänta och vara passiv tills den svenska demokratin på allvar börjar likna bananrepublik. Det som redan sker är allvarligt nog, både i sak och hur det påverkar förtroendet hos allmänheten för våra allmänna val.
LÄS ÄVEN: Dagerlind: Ska vi begränsa Åsa Wikforss yttrandefrihet för att rädda demokratin?
Expo har förstås rätt att granska Robin Broman, mannen bakom Ett folk, och hans tidigare politiska uttalanden. Om han har uttryckt sig Rysslandsvänligt är även det en legitim journalistisk uppgift. Men den besvarar inte frågan om ett enda av de vittnesmål hans sajt samlat in.
Broman kan ha fel om Ukraina och samtidigt återge en korrekt uppgift om en vallokal i Eskilstuna. Han kan tycka illa om EU och ett vittne i Järva kan ändå tala sanning. En människa kan till och med vara fullständigt politiskt från vettet och fortfarande ha sett vad hon såg.
Det är detta som brukar kallas sakfrågan. Och den förefaller Expo vara ointresserad av när den är obekväm för stiftelsens vänsterpolitiska agenda.
Expos egen styrelseledamot kallas in som expert
När Expo ska förklara varför berättelsen om valfusk är farlig tar man hjälp av Åsa Wikforss. Hon presenteras korrekt som professor i teoretisk filosofi. Men det finns ytterligare en relevant upplysning – Wikforss sitter själv i Stiftelsen Expos styrelse. Även om man inte aktivt försöker dölja det är det ur jävssynpunkt förstås ett olämpligt val av förment objektiv expert.
Det betyder inte att hennes argument behöver vara fel – även om de tyvärr ofta är det. Men när en organisation publicerar en artikel som ger akademisk auktoritet åt organisationens egen analys är kopplingen värd att hålla i minnet. En expert som nyspråkligt propagerat för att begränsa yttrandefriheten för att rädda demokratin bör man också betrakta med en god portion skepsis – eller källkritiskt, som hon själv skulle kalla det.
Och en professorstitel ska användas med samma intellektuella noggrannhet som allt annat. Wikforss är professor i teoretisk filosofi med kunskapsteori som ett centralt forskningsområde. Det gör henne kanske relevant i allmänna filosofiska diskussioner om kunskap, fakta och desinformation.
Det gör henne däremot inte till expert på svensk valadministration, kriminalutredningar eller ryska underrättelse- och påverkansoperationer. En professorstitel kan göra ett resonemang värt att lyssna på inom forskarens specialområde. Den gör inte politiska slutsatser självbevisande.
Putin bestämmer inte vilka problem vi får diskutera
Wikforss huvudresonemang är att ifrågasättanden av valsystemet undergräver tilliten till en fundamental demokratisk institution och därför passar Ryssland utmärkt.
– Det kan inte vara bättre ur ett ryskt perspektiv, det är bingo på det, säger hon.
Den första delen är inte alldeles kontroversiell. Ryssland kan ha intresse av splittring, polarisering och minskat förtroende för västerländska institutioner. Men vad följer av det?
Ryssland kan exploatera svensk gängkriminalitet. Ska vi sluta rapportera om skjutningar? Ryssland kan exploatera koranbränningar, migrationsproblem, energipriser, Nato-konflikter, politiska skandaler och motsättningar mellan olika befolkningsgrupper. Ska svenska journalister hålla tyst om allt som Kreml kan tänkas använda?
Det finns ett logiskt felslut som hela tiden ligger och lurar – Ryssland tjänar på att X diskuteras. Alltså går den som diskuterar X Rysslands ärenden. Så fungerar inte verkligheten.
En fientlig makt behöver inte hitta på alla problem den exploaterar. Det effektivaste propagandamaterialet kan tvärtom vara verkliga missförhållanden som makthavare och medier inte velat tala om.
Att sopa sådana problem under mattan är därför knappast ett särskilt effektivt försvar mot propaganda. Det kan vara en gåva till den.
Dessutom bygger Wikforss en halmgubbe när hon påstår att de som slår larm om valfusk ifrågasätter hela det svenska valsystemet. Det gör de naturligtvis inte. Det handlar om enskildheter, och en rimligare och närmare till hans liggande tolkning är att den som uppmärksammar fusk tvärtom värnar om valsystemets integritet.
Wikforss lever inte som hon lär
Wikforss formulerar själv den rimliga principen i Expo. Hon säger att rapporterade incidenter ”måste skyndsamt utredas”. Precis – det är förstås där diskussionen ska föras.
Hur många rapporter finns? Vad innehåller de? Vilka kan verifieras? Vad säger röstmottagarna? Vad finns dokumenterat hos valnämnderna? Vad utreder polisen? Vilka regler kan ha överträtts? Vilka påståenden visar sig däremot vara falska?
Men Wikforss gör motsatsen. I stället handlar artikeln och det hon säger om vilka grupper som diskuterar valfusk, om SD-sympatier, alternativa medier, invandring, Trump, Bolsonaro och ryska intressen.
Wikforss varnar för spekulationer innan fakta är klarlagda – samtidigt som diskussionen om människorna som uppmärksammar misstankarna sväller långt utanför vad som faktiskt är klarlagt om själva händelserna. Det är definitionen av en paradox.
Och där kom Hitler
Sedan tar argumentationen ytterligare ett steg. När Wikforss får höra att initiativet heter ”Ett folk” associerar hon till historisk populism, ”folkviljan” och slutligen nazismens ”Ett folk, ett rike, en ledare”. Hitler förs uttryckligen in i resonemanget. Förlust enligt Godwins lag.
På några få stycken har vi alltså färdats från misstänkta förkryssade valsedlar i Sverige 2026 via Trump och Putin till Adolf Hitler. Det är närmast ett skolexempel på hur association kan ersätta argumentation.
För inget av detta berättar om förkryssade valsedlar har förekommit. Det säger ingenting om huruvida väljare har instruerats hur de ska rösta. Det avgör inte om vittnesmålen från Järva är korrekta.
LÄS ÄVEN: Granskade misstänkt valfusk – hängs ut av Expo som ”prorysk”
Och det finns något försåtligt i Wkiforss misstänkliggörande av begreppet folkvilja. Den är grunden för demokratin stadfäst i portalparagrafen i Sveriges grundlag.
Att en homogen folkvilja historiskt har missbrukats av auktoritära rörelser – för övrigt inte bara av Hitler utan också av kommunistiska regimer – bör inte blandas ihop med den betydligt mer elementära demokratiska principen att den offentliga maktens legitimitet ytterst kommer från medborgarna. Att Hitler talade om folket gör inte folkstyre nazistiskt.
Vem avgör vad som är desinformation?
Här finns också en kontinuitet i Wikforss offentliga resonemang. Hon har länge varnat för desinformation och diskuterat vilka begränsningar som kan vara legitima för att skydda demokratin.
Där finns viktiga frågor. Medvetna lögner och fabricerade uppgifter kan åstadkomma stor skada. Men i Wikforss föreställningsvärld förekommer sådant bara på den konservativa högersidan, aldrig inom den vänsterliberalism hon själv bekänner sig till
Vem avgör vad som är desinformation innan sakfrågan är utredd?
Det är en sak att efter en grundlig undersökning konstatera att ett påstående är falskt. Det är något helt annat att göra själva uppmärksammandet av en ännu outredd fråga suspekt genom att placera den i ett politiskt narrativ.
Wikforss har själv fått erfara varför ödmjukhet inför fakta är viktig. Hennes bok Alternativa fakta, som distribuerades i stor skala till svenska gymnasieelever, kritiserades av skolforskaren Magnus Hultén för faktafel.
Wikforss medgav att det fanns faktamissar, samtidigt som hon spelade ned dem som obetydliga. I själva verket förtjänade hela boken kritik för politisk enögdhet, tillsammans med tilltaget att dela ut den till skolelever som den objektiva sanningen. Det är så man drillar skolbarn i totalitära samhällen.
Trump är inte Putin
Även jämförelserna mellan Ryssland och USA bör hållas isär långt bättre än vad Wikforss och Expo gör. Trumps agerande efter presidentvalet 2020 kan och ska bedömas utifrån vad Trump faktiskt gjorde och sade. Stormningen av Kapitolium, som Wikforss refererar till, är ett verkligt historiskt skeende och påståenden om ett ”stulet val” kan få allvarliga konsekvenser.
Samtidigt har stormningen exploaterats hårt av Trumpfientliga aktörer långt förbi vad man faktiskt kan lasta presidenten för. Och framför allt är Trump en amerikansk politiker verksam i ett demokratiskt valsystem medan Putin leder ett auktoritärt Ryssland. Wikforss påståenden om att högerextrema står i begrepp att storma riksdagshuset eller regeringskansliet i Sverige är inte heller seriöst.
När Hitler, Trump, Bolsonaro, svensk konservatism, alternativmedier, rysk påverkan och misstänkt svenskt valfusk successivt läggs i samma analytiska korg blir resultatet mer association än precision. Samma problem uppstår när diskussionen om konkreta valincidenter förses med den misstänkliggörande etiketten ”narrativ”.
Byt bara partibeteckning
Det finns också ett enkelt tankeexperiment. Föreställ er att flera erfarna röstmottagare hade berättat om förkryssade SD-valsedlar. Föreställ er grupper av pursvenska väljare som uppgavs få instruktioner att personrösta på en viss SD-kandidat.
Föreställ er att en lika pursvensk Sverigedemokratisk politiker samtidigt befann sig i centrum för en brottsutredning efter en uppmärksammad personvalskampanj. Och föreställ er sedan att någon samlade vittnesmål om detta.
Hade den mest angelägna journalistiska frågan då varit vilka konton på X denna visselblåsare tidigare delat, vilka åsikter han haft om Ukraina och huruvida rapporteringen kunde gynna Putin? Knappast. Men så låter det när det misstänkta fusket handlar om Vänsterpartiet, invandrade väljare och en riksdagskandidat från Somalia.
Förtroende måste förtjänas
Det finns en fara i att lättvindigt påstå att ett demokratiskt val är stulet, så som Trump gjorde – även om det amerikanska valsystemet har stora brister, är avsevärt mer sårbart för fusk jämfört med det svenska och rapporter om faktiskt valfusk faktiskt förekom.
Om människor övertygas om att deras röster saknar betydelse på grundval av fabricerade eller obelagda uppgifter kan tilliten till hela systemet skadas. Där har Wikforss en poäng. Men där finns också spegelbilden. Om människor ser konkreta missförhållanden och möts av beskedet att det verkligt problematiska är att de slår larm om dem, då skadas samma tillit.
Förtroende är inte detsamma som lydnad. Förtroende för ett valsystem kan inte kommenderas fram genom att misstänkliggöra den som ställer obekväma frågor. Det förtjänas genom transparens, kontroll och en beredskap att erkänna och rätta fel.
Finns inget systematiskt valfusk ska en grundlig granskning kunna visa det. Finns oegentligheter ska de fram i ljuset och åtgärdas. Att sprida falska påståenden om ett stulet val är inte demokratiskt ansvarstagande. Men att granska konkreta misstankar om valfusk är inte ett angrepp på demokratin. Det är en förutsättning för den.
Och framför allt – Putin bestämmer inte vilka problem Sverige får tala om. Det bör inte Expo tillåtas göra heller.
