➤ KRÖNIKA Efter många om och men har vinnarna i parlamentsvalet i Italien bildat en ny regering som tar sikte på Europas brinnande fråga – illegal invandring. ”Packa era väskor”, sa den nye inrikesministern Matteo Salvini till de illegala invandrarna i en intervju med AFP. Planen är att deportera omkring en halv miljon utlänningar som befinner sig i landet utan tillstånd.

Hur lockande det än kan låta för deras väljare finns det all anledning att ta dessa löften med en stor nypa salt. Italien saknar ett ordnat och fungerande system för verkställighet av asylbeslut – grundorsaken till att situationen med 500 tusen illegala i landet uppstått från början. När en asylsökande får ett avslag på sin asylansökan får han ett föreläggande i handen om att lämna landet inom några dagar – och släpps ut på gatan där han försvinner för alltid. Om Italien inte har lyckats bygga ett fungerande system trots all hjälp från andra EU-länder, finns det knappast någon anledning att tro på att man inom en överskådlig framtid kan komma att sätta igång ett många gånger mer omfattande maskineri som behövs för att utvisa en halv miljon människor till deras hemländer.

Med andra ord handlar inrikesministerns utspel mest om att skicka rätt signaler – på samma sätt som den svenska regeringens ständigt upprepande mantra om ”genomförda åtstramningar i migrationspolitiken”. Signalpolitiken kan vara effektiv – särskilt när den kompletteras med relativt enkla polisiära åtgärder. Den egentliga – och enda realistiska – målsättningen för Italien är att trycka bort sina illegala till övriga EU.

Fenomenet med så kallade ”marockanska gatubarn”, som satte hela det svenska systemet på prov och visade sig vara en riktig plåga för polisen, socialtjänsten och ett stort antal vanliga medborgare som på ett eller annat sätt drabbats av dessas brott, kom till Sverige 2008 – när arbetstillfällena i den spanska byggsektorn började sina till följd av den globala finanskrisen. Stora skaror av marockanska män tidigare sysselsatta med lågkvalificerat byggarbete kom då till Sverige och övriga norra Europa.

Denna våg och problem kopplade till den kan dock framstå som en bagatell jämfört med vad som kan hända om Italien lyckas förmå en halv miljon illegala att söka sig vidare till norra Europa. Som det händer alltför ofta skiljer sig migrationssystemet i Sverige från grannländernas på ett sätt som gör landet attraktivt för asylsökande: i genomsnitt tar handläggningen av ett så kallat Dublin-ärende som handlar om att överföra en asylsökande tillbaka till det ansvariga landet upp till ett år – med mat, husrum och alla andra kostnader kopplade till asylmottagning. När det kommer till Italien är det inte garanterat att landet alls kommer att ta tillbaka ”sina” migranter – långt före den nationalistiska regeringen gjorde italienska myndigheter allt de kunde för att slippa ansvaret.

I sammanhanget kan nämnas att den ökände IKEA-mördaren Abraham Ukbagabir från Eritrea hade ett uppehållstillstånd just i Italien, men gång på gång återvände till Sverige efter utvisningar dit. Den långsamma och bristfälliga handläggningen av hans ärende av Migrationsverket ledde till slut till ett dubbelmord på slumpmässigt valda svenskar på IKEA i Västerås den 10 augusti 2015. Hur många fler radikaliserade, instabila och hatiska människor kan komma till Sverige efter att Italien börjar tillämpa sin nya migrationspolitik?

I en situation där inre gränser i EU inte längre finns är det knappast någon lösning att skyffla migranter mellan EU-länderna. Den egentliga utmaningen är hur och vart man ska utvisa ett stort antal illegala som deras hemländer inte vill ta tillbaka. Det finns flera möjliga sätt att försöka lösa detta: dels genom att låna erfarenheter från Australien och inleda ett samarbete med ett tredje land som är redo att ta emot illegala och ge dem någon form av tillfällig status mot exempelvis en ökning av bistånd; dels genom att sätta press på migranternas hemländer vilket dock riskerar att orsaka allvarliga och långtgående negativa konsekvenser för internationell handel, ekonomi och diplomatiska förbindelser. Men vilken lösningen än blir måste den antas av alla EU-länder gemensamt och koordinerat – i alla fall så länge EU-medlemmarna saknar en fungerande gränskontroll mot varandra.