Därför avstår regimmedia från att granska Säpo

465 Shares

KRÖNIKA I de flesta västländerna finns professionella dedikerade journalister som bevakar de nationella säkerhetstjänsterna. De har ett kontaktnätverk, källor inom organisationerna osv. T o m i Ryssland där säkerhetstjänsterna misstänks för inblandning i politiska mord finns det journalister som granskar de fruktade FSB, GRU mfl.

Men i Sverige råder det en skrämd kvävd tystnad i media när det kommer till Säkerhetspolisen – liksom i totalitära stater som Sveriges nya allierade, diktaturen Saudiarabien, eller den gamla partnern Nordkorea där det kan bli farligt att bara nämna säkerhetstjänsten i ett samtal. Att svenska journalistkåren består till den största delen av unikt fega och ryggradslösa personer är bara en del av förklaringen.

Den andra delen är att Säkerhetspolisen har skaffat sig ett stort outtalat våldskapital genom åren – som kanske är lika stort, om inte större, som hos den ökända Dödspatrullen från Rinkeby. Man vill inte stöta sig med fel fiende helt enkelt om man är journalist. Sådant kan bli farligt för karriären i det socialdemokratiska paradiset. Det är enklare – och fördelaktigare – att bli vän med Säkerhetspolisen.

Den högsta hedersutmärkelsen för en riktig svensk journalist är att bli inbjuden till ett hemligt mingel med Säpo i Almedalen. För inte så länge sedan skröt man t o m om sådant på Twitter för att höja sin status bland kollegor. Notera att en av de inbjudna är Negra Efendic som senare gjorde sig ett namn genom att sätta igång en påverkanskampanj mot medicinska åldersbedömningar på SvD. Det hela gick givetvis under den neutrala benämningen ”journalistisk granskning”, vilket uppmärksammades bland annat av debattören Rebecca W Uvell.

För dem som inte känner till namnen nedan – dessa föreställer crème de la crème av den svenska journalistkåren. ”Undersökande reportrar” på SvD Frida Svensson och Negra Efendic, ledarskribent på Expressen (som ofta dyker upp i försvarsdebatter på SVT) Linda Nordlund och ledarskribenten på Aftonbladet Oisin Cantwell:

Jag kan inte tänka mig ett annat land där journalister skulle känna sig hedrade av att bli inbjudna till mingel med statens säkerhetstjänst och skryta om det på Twitter. Om något skulle det bli en källa till ifrågasättande av en sådan journalist och misstankar mot denne. Men i Sverige går det bevisligen bra.

Syftet med detta mingel är att låta Säpo rekrytera lämpliga journalister som skulle kunna arbeta med högt uppsatta tjänstemän inom myndigheten som deras ”spoltankar”. Det är en bokstavlig översättning av ett begrepp på ryska i avsaknad av ett svenskt ord för detta. Spoltank kallar man i Ryssland den lägsta kategori av journalister som tjänar intressen av olika tjänstemän eller enheter inom ryska polisen/säkerhetstjänster. Spoltankarna används för att kabla ut komprometterande uppgifter i syfte att underminera sina konkurrenter inom myndigheten eller fiender utanför den.

Användningen av svenska spoltankar skiljer sig inte mycket från Ryssland. Även inom Säkerhetspolisen finns det karriärkåta tjänstemän som gärna läcker information om sina kollegors misstag för att få bort konkurrenter. Av någon anledning har Sveriges Radio en särskilt hög andel av dessa. En av spoltankarna heter Emelie Rosén. Det var nämligen hon som fabricerade den så kallade Putilov-affären i september 2016. Lite lustigt är att spoltanken Rosén t o m ville få ett pris för sin fabrikation, men för två år sedan hade juryn för Guldspaden tydligen några rester av sin journalistiska integritet kvar och Säpos kreatur fick inget.

Samma förhållande gäller även åt det andra hållet. En pressackreditering i riksdagen efter en prövning hos Säpo skulle ha motbevisat Roséns fabrikation och satt på henne en stämpel som fakenews-journalist. Även av politiska orsaker var det otänkbart att låta sanningen segra – ett erkännande om att spionanklagelserna var falska skulle samtidigt visa på att jag hade rätt hela tiden: Sverige är en kryptodiktatur där en enskild medborgare är rättslös och kan fullständigt kväsas av makten.

Maskopin och det ömsesidiga beroendeförhållandet mellan säkerhetstjänsten och journalistkåren är en omständighet som är viktig för att förstå hur förfallet i Sverige pågått och varför det fortsätter i oförminskad takt utan att någon till synes reagerar. Avsaknaden av en kritisk granskning har oundvikligen lett till framväxten av en kultur av straffrihet inom Säkerhetspolisen där många anser sig stå över lagen. Som i mitt fall då det ansågs acceptabelt att ljuga för den goda sakens skull – i det här fallet för att skada en regimkritisk journalist samt hela publikationen.

En fråga gnager i mig – om det är acceptabelt att ljuga, vad mer är det acceptabelt att göra hos Säkerhetspolisen? Hur lång tid tar det innan Säpo slutligen ska omfamna sina ryska kollegers erfarenheter och börja utföra politiska mord? Idag må tanken låta absurd och långsökt, men hur absurda och overkliga hade inte dagens nyheter låtit för bara två-tre år sedan?

465 Shares

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.