➤ KRÖNIKA  Richard Thaler har nyligen tilldelats Nobelpriset i nationalekonomi. Thaler är precis som jag beteendeekonom, och faktum är att min forskning är inom exakt samma område som hans. Min forskning har dock gått tvärt emot Thalers, och min doktorsavhandling är något förenklat en enda lång lista med anledningar till att Richard Thalers forskning är skräp. Därför är det givetvis ett hårt slag för mig personligen att se Thaler belönas med vetenskapens mest prestigefyllda pris, ett pris han inte gjort någonting för att förtjäna.

Till att börja med: Vad är beteendeekonomi? Inom klassisk nationalekonomi utgår man ifrån att människor är (åtminstone i genomsnitt) rationella. Exakt hur rationalitet definieras i ekonomi skulle ta för lång plats att beskriva, men låt oss bara sammanfatta det som att ekonomer vanligtvis inte tar hänsyn till psykologiska och sociologiska faktorer: Exempelvis tar man inte hänsyn till att människor har vanor, att vi påverkas av grupptryck och flockbeteende och att våra val kan se annorlunda ut beroende på hur valalternativen formuleras. Sådana faktorer är viktiga för att förklara till exempel varför bubblor uppstår.

Beteendeekonomin griper in här och förenar insikter från ekonomin med insikter från de övriga samhällsvetenskaperna. Med det förklarat så återvänder vi till Richard Thaler, mannen bakom ”Nudging” – ett koncept i beteendeekonomin som går ut på att få konsumenter att välja ”rätt” alternativ utan att behöva vare sig tvinga dem genom förbud eller förmå dem genom skatter/subventioner.

Istället använder man psykologisk manipulation: Om målet är att få personalen i en organisation att välja grönsaker istället för onyttigheter i buffén så kan man möblera om matsalen så att grönsakerna är synligare och stripsen står längst bak i nåt hörn. Om man bara i allmänhet vill få folk att äta mindre så kan man minska storleken på tallrikarna, väl i vetskap om att de flesta bara följer en ”tumregel” och fyller tallriken exempelvis till 80 % (oavsett tallrikens storlek).

Ett vanligt problem är att få anställda att spara mer. Detta är främst ett problem utomlands där PPM inte finns utan företagen har sina egna pensionsplaner som anställda kan välja att vara med i eller inte. Många väljer dock att inte delta i pensionsplanerna eftersom de känner att de behöver pengarna nu, med resultatet att de flesta sparar alldeles för lite.

Thaler löser detta problem genom att istället för att låta anställda välja att vara med och pensionsspara, så får de välja att inte vara det: Om du inte aktivt meddelar företaget att du inte vill pensionsspara, så dras ett bidrag till pensionssparande automatiskt av från din lön varje månad. De flesta bryr sig inte om att säga till, och därför går det genomsnittliga pensionssparandet upp.

Så varför förtjänar inte Thaler Nobelpriset? Här är mina skäl:

• Thaler må ha uppfunnit begreppet nudging, men konceptet ”konsumenter väljer olika beroende på hur frågan och valalternativen utformas” är inte hans uppfinning (experiment redan på 1960-talet om inte tidigare visade detta). Nudging är bara en praktisk tillämpning av denna kunskap. Thalers ”Save More Tomorrow”-program är också bara en praktisk tillämpning av hyperbolic discounting och present bias-teorier. Vad i Thalers forskning är det som är så unikt? Thaler, precis som Krugman, tycks mest ha fått Nobelpriset för att han är duktig på intervjuer och på så vis har han lyckats hamna i rampljuset betydligt mer än mer begåvade forskare.
  .
• Ett fundamentalt problem inom beteendeekonomin som knappt får någon uppmärksamhet är att 95,5 % (nej, jag överdriver inte) av all (politisk) beteendeekonomisk forskning utgår ifrån att konsumenterna är irrationella, men politikerna är rationella. Om du börjar med antagandet att politiker är smarta och vanligt folk är dumma, så kommer du logiskt nog komma fram till slutsatsen att politiker bör ha mer makt och vanligt folk bör detaljstyras!
  .
  Det är alltså inte konstigt att beteendeekonomin är så vänsterdominerad. Thaler hör till dessa 95,5 % – ingenstans har han brytt sig om att rättfärdiga varför politiker egentligen skulle veta bättre än konsumenter vilka beslut konsumenter bör ta; det tas bara för givet att eftersom konsumenter inte alltid vet sitt eget bästa (vilket stämmer), så måste politikerna veta deras bästa (vilket inte stämmer).
  .
• Thaler argumenterar för att nudging är fördelaktigt eftersom man inte tar ifrån människor deras fria val; man bara gör det lättare att ”välja rätt”. Jag skulle snarare säga att man behåller illusionen om att ett fritt val existerar, samtidigt som staten tar till psykologiska massförstörelsevapen för att få människor att välja som staten vill.
  .
  Idag kanske det handlar om harmlösa saker som pensionssparande, men imorgon kanske staten använder samma metoder för att få konsumenter att välja ”rätt” media och till och med rätt parti, utan att officiellt ha tagit bort valfriheten. Att Thaler inte ens tycker att denna problematik är värd att diskutera visar på den blinda tilltro han har till politiker.
  .
• Thaler har aldrig kunnat visa att nudging inte har oönskade bieffekter. Inom medicinsk vetenskap måste man som forskare visa att en ny medicin inte har några oönskade bieffer eller visa att dessa bieffekter är små i förhållanden till medicinens positiva effekt. Varför krävs detta inte inom beteendeekonomi?
  .
  Det finns goda skäl att tro att nudging gör människor dummare och får dem att förlita sig på staten istället för att faktiskt ta ansvar och lära sig fatta bra beslut. Som konsumenter lär vi oss från våra misstag, och om staten skyddar oss från att göra misstag så kommer vi aldrig lära oss.
  .
  På så vis kommer vi snart behöva mer nudging, vilket leder till ännu mer beroende, och så vidare i en ond cirkel. Det är upp till Thaler att bevisa att nudging är säkert; hittills har han inte gjort så.
  .
• Inte heller vet vi om nudging inom ett område får effekter på ett annat område. Om du ”nudgar” någon till att välja sallad till lunch, hur vet du då säkert att han inte kompenserar genom att köpa en chokladbit senare? Vi vet faktiskt inte alls, av den enkla anledningen att Thaler aldrig brytt sig om att göra några som helst heltäckande långtidsstudier!
  .
  Vi vet däremot att ”risk-kompensering” existerar; när människor tvingas ta på sig bilbälte, så kör de också snabbare eftersom de upplever sig ”skyddade”. Det är mycket möjligt att samma sak gäller inom nudging, så att människor istället för att sluta med dåliga beteenden bara väljer andra dåliga beteenden, som kan vara värre! Min egen forskning tyder på att nudging ofta slår tillbaka och i längden leder till värre beslut än konsumenten tog från början.

Med det sagt så kan det ändå finnas utrymme för att använda nudging inom vissa situationer, men Thalers tveksamma meriter och hänsynslösa förhållningssätt till forskningsetik gör att han hursomhelst inte förtjänar Nobelpriset.