LEDARE. Hösten 2020 gick Samnytt med i det pressetiska systemet där Medieombudsmannen (MO) och Mediernas etiknämnd (MEN) granskar att anslutna publicister följer de pressetiska reglerna. Vi gjorde det främst därför att det ger så kallad presumtion om att uppfylla kraven på en medieetiskt godtagbar publikation vid ansökan om mediestöd från Myndigheten för press radio och tv (MPRT). Det har dock visat sig att det vänsterliberala medieetablissemanget missbrukar systemet för att tysta och svartmåla sina konservativa konkurrenter. Samnytt har nu därför beslutat lämna systemet.

De pressetiska reglerna har såväl i sig själva som i hur de tillämpas en tydligt vänsterliberalt politiserad slagsida. Att det skulle kunna uppstå vissa friktioner när en mer konservativt inriktad publikation ansluter sig var vi medvetna om. Kanske borde vi, mot bakgrund av hur etablissemangsmedia tidigare agerat, ha insett att man också skulle använda det pressetiska systemet som ett verktyg för att tysta och smutskasta sina nya konkurrenter.

När vi hösten 2020 skulle söka redaktionsstöd från MPRT fick vi veta att ett medium endast beviljas pengar om det klassificeras som ett som följer de medieetiska reglerna. Detta trots att MPRT är en statlig myndighet och mediereglerna ett dokument författat av ett antal privata medieaktörer utan juridisk legitimitet att inskränka pressfriheten så som den är stadfäst i grundlagen.

MPRT meddelade oss att de med så kallad presumtion förutsätter att en publikation följer de medieetiska reglerna om den är ansluten till det privata medieetiska systemet. För icke anslutna publikationer gäller närmast det omvända förhållningssättet. Vi ifrågasatte den statliga myndighetens hållning eftersom den går på tvärs med lagens förarbeten.

I proposition 2017/18:154 står det att ”det inte är lämpligt att ställa ett sådant krav” och att det skulle ”kunna medföra risk för att huvudmännen bakom ett sådant system indirekt skulle kunna kontrollera vem som kan uteslutas från de nya stödformerna.” Regeringen poängterar vidare att ”ett krav på att det allmänna nyhetsmediet ska följa god medieetisk sed är i stället ett fristående krav”.

Från propositionen:

Ändå vidhåller MPRT denna hållning, vilket borde utgöra grund för att ta det till domstol. I den aktuella situationen valde vi dock att för enkelhetens skull gå med i det pressetiska systemet. Att få nej till stöd med hänvisning till att vi inte är med i systemet, överklaga beslutet och inleda en rättsprocess kändes avgjort besvärligare.

Nånstans finns också en god tanke i att låta medierna övervaka sig själva om alternativet är att lagstiftaren (riksdagen) på ett detaljstyrande sätt annars går in och inskränker tryckfriheten i grundlagen. Att som medieaktör ansluta sig till ett sådant system kan vara rimligt, förutsatt att reglerna är opartiska och övervakningsorganen oväldiga så att alla medier oavsett politisk färg kan verka med samma publicistiska frihet.

Dessvärre kan vi efter två års medlemskap konstatera att det pressetiska systemet inte lever upp till ens mycket lågt ställda krav på en sådan organisation. Bakom en fasad av att värna pressetiska ideal pågår en verksamhet där man medvetet och systematiskt genom att vantolka regelverket söker belägga konservativa medieaktörer med munkavle, misstänkliggöra dem för att sakna pressetik och slå mot deras ekonomi.

Så ska MO fungera – men gör det inte

När någon är missnöjd med en publicerad artikel är det till Medieombudsmannen (MO) vederbörande vänder sig med en anmälan. MO granskar artikeln, inhämtar yttranden från det medium som publicerat den och skriver sedan ett utlåtande, en rekommendation till Mediernas etiknämnd (MEN) om huruvida artikeln bör klandras eller frias.

Då nämnden mer fungerar som en transportsträcka än en självständig instans och regelmässigt beslutar så som MO rekommenderat är det angeläget att MO är en person som alla medieaktörer oavsett politisk färg och publicistisk inriktning kan känna förtroende för. Tyvärr är den som innehar MO-uppdraget idag en jävig person – partisk, politiserad och orimlig i sina bedömningar och som missbrukar sin position för egna syften.

Vem döljer sig bakom MO-titeln?

I skrivande stund är det Caspar Opitz som utgör Medieombudsmannen. Han är tidigare DN:s tidigare redaktionschef – ni vet tidningen med ”agendasättande” journalistik som inte har mycket till övers för vare sig Samnytt, SD eller invandringskritiker. Han basar nu över organet som gör förarbetet om att fälla en publikation eller inte.

Det var Caspar Opitz som före stämningsansökan om förtal av en av tidningens medarbetare, Saeed Alnahhal, kontaktade Samnytt och i hotfulla ordalag krävde att en granskande artikel om honom skulle avpubliceras. Läs mer om förtalsdomen mot Samnytt HÄR. Det säger sig själv att Samnytt inte kan få en rättvis, balanserad och objektiv bedömning av en person med den jävspositionen och de politiska åsikterna.

Att Opitz av det skälet inte förmår fullgöra sitt uppdrag på ett acceptabelt sätt har också bekräftats genom ett flertal av de rekommendationer till beslut som han i egenskap av MO författat och skickat vidare till MEN. De flesta är, menar vi, helt orimliga där det är uppenbart att Opitz på förhand bestämt sig för att rekommendera ett fällande beslut och sedan med långsökta, ologiska och rent felaktiga tolkningar av de pressetiska systemet argumentera för detta.

Samnytt har vid upprepade tillfällen påtalat detta och begärt att Opitz anmäler sig jävig och låter någon annan person hantera de ärenden där han själv är uppenbart olämplig. Något gehör för detta har vi inte fått.

Låt oss redogöra för turerna i ett antal av dessa ärenden:

SVT-reportern Abir Shalati

I en artikel publicerad den 21 mars 2021 uppmärksammade vi hur skattefinansierade SVT på oklara meriter som reporter anställt Abir Shalati, som kunde ses arbeta iklädd tätt åtsmitande slöja. Plagget signalerar medeltida religiöst kvinnoförtryck, fjärran från public service-aktörernas uppdrag att vara sakliga och opartiska och stå upp för demokratiska värderingar, där bland annat jämställdhet mellan könen ingår.

Vid sidan av den framskjutna rollen som reporter med filmade inslag, som också lades ut på SVT:s webbplats, ägnade sig Abir åt asylaktivism i olika forum. Hon berättade dessutom att hon är en av de många som beviljats asyl i Sverige men som när uppehållstillståndet är klart sedan rest på semester till det land man påstått sig ha tvingats fly ifrån, i det aktuella fallet inbördeskrigets Syrien.

Utöver uppdragen för SVT har Abir även varit verksam som krönikör och åsiktsjournalist i andra medier, däribland Kristianstadsbladet. I sina texter har hon bland annat relativiserat kvinnoförtrycket i den muslimska religionen/kulturen och islamstyrda länder och hävdat att kvinnor i Europa är minst lika eller rentav mer förtryckta.

Samnytt ansåg att samtliga dessa omständigheter hade nyhetsvärde och allmänintresse att uppmärksamma. Public Service, invandringen till Sverige och islam är frågor som står högt upp på den politiska agendan, är ett framskjutet samtalsämne i den offentliga debatten och engagerar många svenskar.

Vi ansåg också att Abir genom sina profilerade journalistiska uppdrag och sin aktivism i andra forum gott och väl kvalificerar sig som en så pass offentlig person att hon i pressetiskt hänseende måste tåla en mer ingående granskning än gemene man. Abir som vant sig vid att bli struken medhårs av gammelmedia gillade inte att bli kritiskt granskad av en tidning och anmälde vår artikel till MO.

Hon fick medhåll av Caspar Opitz som rekommenderade att vår artikel skulle fällas för att ha ”brutit mot god publicistisk sed” och åsamkat Abir en ”oförsvarlig publicitetsskada”. Opitz kommer fram till detta genom att förminska det stora genomslag en reporter på statstelevisionen har och den möjlighet att påverka opinionen det innebär att arbeta som åsiktsjournalist på en etablerad tidning.

Och eftersom MEN:s beslut mer är en formalitet klandrades artikeln sedan på Opitz rekommendation. Samnytt tvingades publicera det felaktiga beslutet och även betala en straffavgift på 13 000 kronor.

Medieprofilen Brit Stakston (Blankspot)

Samnytt granskade i en serie artiklar vänsterpolitiska sajten Blankspot som medieprofilen Brit Stakston driver tillsammans med journalisten Martin Schibbye, mest känd för sin terroristdom i utlandet och sina våldsbejakande kommunistiska åsikter.

Fokus för vår granskning var det omfattande fusk med mediestöd som vi kunde belägga att Stakston ägnat sig åt för att få Blankspots ekonomi att gå ihop och hur Stakston själv varit med om att ta fram underlagen för de beslut där hon beviljades stöd, i flera avseende i uppenbar strid med reglerna.

Stakston är inte van vid att bli kritiskt granskad av journalister utan tvärtom skyddad av sina skråfränder. Hon blev därför väldigt upprörd över Samnytts artiklar och anmälde dem till MO. Och Caspar Opitz rekommenderade att de skulle fällas av MEN för att ha ”brutit mot god publicistisk sed” och åsamkat anmälaren en ”oförsvarlig publicitetsskada”. Så skedde också.

Argumenten för att artiklarna ska klandras är tillkämpade. Eftersom Myndigheten för press, radio och TV (MPRT) inte krävde tillbaka några pengar från Stakston, då man av allt att döma från början var med på att tumma på reglerna, var hon enligt Opitz inte att anse som ha gjort något fel eller begått något fusk.

Ett annat argument är att Samnytt inte ska ha gett Stakston möjlighet att bemöta påståendena. Det stämmer dock inte då Samnytt vi upprepade tillfällen försökt få till stånd en dialog med Stakston som medvetet gjorde sig helt oanträffbar för såväl att svara på frågor som för att få något genmäle publicerat.

Samnytt tvingades publicera MEN:s felaktiga beslut och betala 13 000 kronor i straffavgift.

Brodern till gangster som mördades på frisersalong

Den 11 juli 2021 publicerade Samnytt en artikel som bland annat innehöll ett videoklipp från en övervakningskamera där ett antal personer rusar in på en frisersalong och skjuter en kund till döds. Mordet var ett led i en invandrarkriminell gängkonflikt i Göteborg och offret en person djupt involverad i sådan brottslig verksamhet.

Samnytt namnger inte offret och bilderna är maskade så att den mördade inte kan identifieras. Vi uppger inte heller namnet på lokalen som dock är ett känt tillhåll för gängkriminella. I anslutning till artikeln förklarar vi varför vi publicerar videoklippet. Syftet är att skaka om och väcka debatt, att visa upp gängkriminaliteten i dess all dess nakna brutalitet och empatilöshet. Ibland räcker det inte med bara ord för att förmedla budskapet.

Den mördade gangsterns bror anmälde artikeln till MO och hävdade att den medfört lidande för släkten som sörjer ”en älskad familjemedlem”. Opitz tar upp anmälan trots att detta strider mot reglerna – endast en person som är omnämnd i en artikel har anmälningsrätt, inte släktingar, vänner eller bekanta. Möjligen skulle man kunna tänka sig att dödsboet efter gangstern skulle kunna anmäla eftersom personen är avliden, men det faller på att ingen överhuvudtaget omnämns i artikeln.

Och trots att inga namn på personer nämns, inga personer som förekommer på bilderna kan visuellt identifieras, namnet på frisersalongen utelämnas och rubrik och text är neutralt hållna, väljer Opitz att rekommendera att artikeln fälls, vilket MEN också gör. Detta med den obegripliga motiveringen att Samnytt spridit integritetskänsliga uppgifter och att anhöriga lidit en ”oförsvarlig publicitetsskada”.

Samnytt tvingas publicera det felaktiga beslutet och betala en straffavgift på 13 000 kronor. Även Expressen som publicerat samma videoklipp anmäls och fälls. Straffavgiften är dock för en tidning med sådana ekonomiska resurser en knappt märkbar utgift medan den för en medieaktör som Samnytt är kännbar, och i synnerhet när avgifterna ackumuleras genom den ena obefogade fällningen efter den andra.

Rätt i ett fåtal fall

I ett ärende klandras vi för att ha nämnt den kontroversielle samhällsdebattören Henrik Arnstad i samband med att vi rapporterade om en person som begått sexualbrott mot barn. Arnstad och den dömde var bekanta med varandra genom uppdrag i samma fritidsförening. Den kopplingen ansåg MO och MEN för svag för att legitimera att Arnstad nämns i sammanhanget. Det kan vi ha förståelse för.

I ett annat fall klandras vi för att ha publicerat en bild på en kvinna som utsätts för en macheteattack. Vi borde ha maskat kvinnans ansikte men missade att göra det och hon anmälde oss för detta. Där accepterar vi klandret även om vi anser att vår miss enklare och dessutom snabbare hade kunnat åtgärdas endast genom att kvinnan hört av sig till vår redaktion och bett oss åtgärda saken.

Bryter mot egna regler och stadgar

Det finns fler exempel än de ovan där vi menar att MO och MEN fattat felaktiga beslut. Det generella intrycket är av en arbetsgång där man i förväg bestämt sig för att klandra och sedan genom att över- och feltolka och i flera fall flagrant bryta mot sina egna regler och stadgar lyckats få ihop en haltande argumentation och motivering till sina beslut.

I ett ärende där Samnytt anmäldes för att vi uppmärksammat och granskat en invandrad YouTube-influencer som rasistiskt uppmanat till kollektivt mord på människor med vit hudfärg och trots vetskap om detta lyftes fram som en förebild av skattefinansierad statsmedia, lyckades MO inte få ihop en motivering som ens nödtorftigt kunde ligga till grund för klander.

Ändå får MO i sin rekommendation att fria artikeln det att låta som att Samnytt begått pressetiska övertramp och egentligen borde klandras men frias på nåder, där det självklara i stället borde varit att MO och MEN tydligt tog ställning för Samnytts publicering. MO skriver i sitt beslut bland annat: ”artikeln ger skäl för medieetiska invändningar mot bakgrund av att saken har presenterats med långtgående formuleringar” och att ”det är förståeligt att anmälaren har reagerat mot publiceringen”.

När MO och MEN frångår den tydliga begränsningsregeln att endast den som är direkt berörd och omnämnd i en artikel har rätt att anmäla, öppnar man slussarna på vid gavel för alla Samnytts ideologiska meningsmotståndare att använda tillsynsorganen som ett verktyg för att tysta för dem obekväm men för Sverige angelägen samhällsjournalistik.

Även MPRT som beslutar om mediestöd har agerat på liknande sätt. Under sittande möte har man godtyckligt ändrat regler med enda syfte att kunna neka Samnytt och andra icke vänsterliberala medier stödpengar.

Om MO, MEN och MPRT på det här sättet vill medverka till att begränsa och skapa ideologisk slagsida i pressfriheten är det ur demokratisk synpunkt illa och ingenting som vi på Samnytt kan acceptera att underkasta oss.

Utgångspunkten måste vara att det är Tryckfrihetsförordningen som reglerar vad som får och inte får publiceras och att grundlagen endast i undantagsfall ska kunna sättas ur spel med konstruktioner av det slag som det pressetiska systemet är exempel på. Det vi ser exempel på nu är att pressetik används som en fasad för en vänsterliberal politisk agenda där det verkliga motivet är att begränsa det offentliga samtalet.

Medieetik viktigt för Samnytt

När det medieetiska systemet korrumperas, missbrukas och perverteras på det här sättet är det mer etiskt att ställa sig utanför det. Vi på Samnytts redaktion måste kunna se oss själva i spegeln och våra läsare i ögonen och etiskt kunna försvara det vi skriver såväl som det vi väljer att inte skriva. Det kan vi inte med gott samvete göra bakbundna och munkavlade av det politiska censurverktyg som det pressetiska systemet idag har förvandlats till att dagtinga med våra principer.

För att kunna ta vårt publicistiska ansvar och verka i enlighet med verkliga pressetiska värderingar är vi tvungna att frigöra oss från det medieetiska systemets bojor. Vi tar tryckfrihet och pressetik på allt för stort allvar för att kunna vara kvar.

Därför väljer vi härmed att lämna det medieetiska systemet.

Det innebär alltså inte att Samnytt upphör att vara pressetiskt ansvarstagande utan tvärtom att vi kan förstärka vår pressetik ytterligare i linje med hur en sådan bör se ut i ett demokratiskt samhälle med tryckfrihet. Det här slår vi fast i våra stadgar och inom kort presenterar vi en nyhet på detta område.

Vi uppmanar också våra läsare att stötta oss genom att bli prenumeranter. Det är enda långsiktigt hållbara sättet för oss att överleva, i synnerhet när staten och etablissemanget gör vad de kan för att strypa vår ekonomi med syfte att stoppa vår journalistik. Klicka HÄR för att bli prenumerant.