DEBATT • ”Det är samhällets fel!” är en kliché som används för att ursäkta upplopp, knarkhandel, och skjutande. Min personliga favoritversion är faktiskt en sång, ”Gee, Officer Krupke” från West Side Story. Där hånas tanken av de skönsjungande ungdomsbrottslingarna. Sången kunde lika gärna ha varit skriven idag, snarare än 1957.
Att skylla på samhället är frestande om man tror att folk bara formas av sin omgivning. Om folk blir som de blir bara de växer upp på ett visst sätt så vore det orättvist att straffa dem. Snarare bör man straffa samhället. Detta är lockande om man inte gillar samhället, exempelvis om man ser det som patriarkalt, rasistiskt, och kapitalistiskt.
Men folk har betydande inflytande över sina liv, hur de än växer upp. Exempel: För ett tag sedan hörde jag att det fanns 30 gängkriminella i Rosengård, ett av Sveriges mest ökända utsatta områden. Men det finns 30 000 boende totalt. De gängkriminella är alltså en på tusen. De övriga 29 970 invånarna är någorlunda laglydiga.
Hur precisa dessa siffror är vet jag inte. ”Gängkriminell” kan definieras på olika sätt. Men för slutsatsen spelar det ingen roll: kriminalitet är ovanligt. (Och då bör vi komma ihåg att inte ens de värsta områdena i Sverige är särskilt hemska jämfört med de uppväxtvillkor människor upplevt genom historien, och fortfarande upplever i u-länder). Trots hårda uppväxtförhållanden blir 99,9% inte kriminella. De 0,1% som blir kriminella är undantag.
Varför blir då de kriminella just kriminella? Svaret är enkelt: de är svin. Vanligtvis syns tecken redan på dagis, när man annars skulle kunna tro att de ännu inte borde ha hunnit påverkas så mycket av omgivningen. Under de år som följer så väljer framtida yrkeskriminella fel väg igen och igen, trots oändliga tillfällen att byta bana. Det talas ibland om hur skolan sviker dessa barn, när det snarare är dessa barn som sviker allt och alla, även sig själva. Visst, det blir folk av de flesta som har en strulig skolgång, men det är själva poängen. I vuxen ålder är bara de mest samvetslösa kvar på brottets bana.
Nog präglas de kriminella av sin uppväxtmiljö, men deras personliga egenskaper har större inflytande. Även bland välbeställda områden finns det naturligtvis svin, men då deras omgivning är annorlunda så uttrycker de sin svinighet på andra sätt än gängkriminalitet. Miljön är inte mer än den tändande gnistan. Krutdurken är personen själv.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Det är egentligen glädjande att det är så få som begår brott. Om det var lika-med-tecken mellan att växa upp i ett utsatt område och att bli kriminell så hade vi haft hundratusentals kriminella. Att de tungt kriminella är så få ger oss också hopp om hur vi kan lösa gängkriminalitetsproblemet. De flesta länder har lyckats med det. Faktiskt så är dagens svenska brottsvåg unik. Sverige har haft stor invandring, men flera andra europeiska länder har också haft det utan att drabbas av skjutningar och bombdåd. Skälet är att man i dessa länder har förstått att hamra ned den lilla kriminella minoriteten.
Det finns en dold rasism i idén om att man blir kriminell bara man växer upp i en viss miljö. Detta gör att kriminalitet framstår som normalt för förortsbor. Gängkriminella blir på så vis representanter för invandrare i allmänhet, trots att de utgör mindre än 1% av dessa, och att andra invandrare är deras vanligaste offer. Med denna förvirrade logik framstår kamp mot brottslingar som kamp mot invandrare, vilket delvis förklarar den svenska slapphäntheten.
För att bekämpa brottsligheten så måste vi förstå den. Och nyckeln till detta är att brottslighet inte är normalt. Det är inget som vanligt folk ägnar sig åt, vilken bakgrund de än har. Kriminella är ovanliga och otrevliga, och de skulle ha varit det hur de än växt upp. Men att de är en liten grupp betyder också att de är relativt lätta att identifiera och eliminera. Hårdare straff för upprepad brottslighet vore en bra början.
Jakob Sjölander
Jakob Sjölander är skribent och författare, bland annat till ’The Future of Yesterday’ och ’Cleopatra’s Nose: Randomness in History’. Han har tidigare skrivit för bland annat Fokus och Bulletin.
