Demokratin har förlorat den demokratiska mentaliteten

66 Shares

➤ KRÖNIKA Det är inte omöjligt att förena en stark personlig övertygelse med en demokratisk mentalitet. Ett bra exempel är svenska republikaners beteende. De är rätt många som är övertygade att deras åsikt är bättre; demokrati är överlägset monarki. Samtidigt blir det något märkligt att driva en demokratisk symbolfråga tvärs emot folkviljan.

De flesta republikaner accepterar därför monarkin så länge den har ett folkligt stöd, även om de ser sin egen åsikt som statsvetenskapligt överlägsen. Idag är den demokratiska mentaliteten svagare. De egna åsikterna är inte bara politiskt överlägsna, utan har också, i egna ögon, blivit moraliskt överlägsna.

När etablissemanget kan köra över en folkopinion så gör den det. Då fanns en tanke om att eliten skulle genomföra folkviljan. Om folkviljan inte var med på noterna krävdes en hel del agitation och övertalning innan folkviljan var mogen för reformen. Nu intalar sig eliten att den skall ”gå före” och uppfostra populasen.

Gårdagens vänsterradikaler hade ändå en sorts vördnad för arbetarklassen även om arbetaren kallade sin hustru för ”kärringen”, men nu är genusanpassningen obligatorisk. Det finns bara förakt för den som stör gemytet genom att vara skeptisk till invandringen och därigenom skapar en hatstorm mot sig. Det är naturligtvis den utsatte som är ansvarig för otrevligheterna genom att indirekt ha genererat hatet mot sig själv.

Borgerligheten var också restriktiv i sin överlägsenhet. Mot sina likar kunde man vara som Bengtvetbästerberg, men mot en mindre beläst och lägre avlönad allmänhet höll man igen. Idag finns ingen återhållsamhet i drygheten. Om de självgodas åsikt är en minoritetsåsikt så är det än viktigare att höja rösten och mässa om hur kränkande och skamlig majoritetsuppfattningen är.

Statsvetare talar om responsivitet, följsamhet mot väljarnas åsikter och att representantens uppdrag dessutom är att agera för väljarnas intressen. Journalisten har att gräva fram sanningen och skriva om det som är relevant för läsarna. Men istället talar politiker med journalisterna, dessa filter och megafoner, inte med väljarkåren.

Inte bara minoritetsuppfattningar kommer bort utan också majoritetsuppfattningar. Det som journalisterna uppfattar som problem anser politikerna vara problem, medan det befolkningen ser som problem kan ignoreras.

En rad ”progressiva” beslut kan tas som saknar rationalitet om de lyckas uppnå intersubjektivitet bland beslutsfattarna. Denna bygger sällan på analys och argument utan på samhörighet och tilltro till den egna moraliska halten. Som en förespråkare för att torka tårar med handskar filosoferade: ”Självgodhet är också godhet”. Det finns mycket av intresse i den meningen. Inte minst en närmast religiös tilltro till egen godhet.

Den klassiska demokratiska synen är att rättigheter är lätta att teckna ner på en önskelista. Problemet är skyldigheterna. Hur långt åt vänster på den gamla vänster-högerskalan är väljarna redo att gå?

”Gör din plikt, kräv din rätt” var det gamla slagordet. Plikten kommer före rätten på samma sätt som lönen kommer först och ger medel till konsumtionen. Människors önskemål har flera variabler. Landets rikedom är en, liksom balanspunkten mellan frihet och trygghet. Detta var grunden för en politisk överenskommelse, samhällskontraktet mellan medborgarna i en suverän stat.

Mänskliga rättigheter är en julklappslista, medan medborgerliga rättigheter utgör de som är reella, inte bara retorik. Men i vår tid har retoriken tagit över. Inte bara ”negativa rättigheter” – rättigheter från exempelvis stöld och tortyr – kunde utlovas utan också ”positiva rättigheter” – rättigheter till sociala förmåner. De senare behöver dock någon som axlar skyldigheterna och betalar kalaset.

FN, EU och andra organisationer ser mänskliga rättigheter som universella och som ”sina” projekt inte som de suveräna staternas. De rika demokratierna skall väl klara av att betala lite mer till de fattiga diktaturerna och öppna sina gränser?

Det finns en internationell byråkrati som gärna tar över många av nationalstatens uppgifter. Detta innebär också en avdemokratisering, vilket de ser som en fördel. Förutsättningen för att få igenom dessa reformer är att folkopinionen kopplas bort, liksom att motsättningar och val förvrängs och banaliseras.

Det blir ett val mellan det goda som den verkställande makten föreslår och det diffust onda som är för vämjeligt för att ens behöva beskrivas närmare. Det är mer en moralisk ordning än en politisk, eller snarare en politisk ordning som bygger på en känsla av moralisk överlägsenhet.

De mänskliga rättigheterna i FN:s deklaration har en märklig substans. Den är en byråkratisk produkt, ja en förhandlingskompromiss mellan USA och Sovjetunionen. Men efter antagandet 1948 har den transformerats till en moralism med gudomlig garanti: Alla människor har fått dessa rättigheter. Fråga inte hedniskt av vem och varför då.

Jimmy Carter tillskrivs ofta greppet att lansera de mänskliga rättigheterna som en politisk påtryckning. Det var ett sätt att använda Stalins utfästelser mot kommunisterna. Det var också ett steg bort från konfrontativ realpolitik till moraliskt önsketänkande vision mot vision.

Många andra hänger på framförallt globalister som gärna ser en utveckling från suveräna stater med demokratisk kontroll av sina medborgerliga rättigheter till en global federation där man centralt fattar de flesta besluten, inte minst utifrån tolkningar och omtolkningar av mänskliga rättigheter.

Starka krafter i dagens värld vill ha en sådan förändring till en ny ordning. Demokrati kräver implicit suveränitet; man kan rösta om allt möjligt, men om majoritetens beslut inte kan verkställas så är det en skenomröstning.

Beslutsfattarna gillar ordet demokrati för dess positiva emotionella associationer, men de reella politiska aspekterna i demokratibegreppet har flyttats över till ordet populism.  Den politiska makten befinner sig i en transformation från den gamla demokratiska nationalstaten till en ny övernationell och postdemokratisk ordning.

Makthavarna har fullt upp med kampen för multikulturalism, miljön och jämställdhet, samt den än viktigare kampen mot ondskan; könsmaktsordningen, klimathotet, islamofobin och rasismen. Med dessa moralistiskt laddade uppdrag så är våra representanter och ansvariga tjänstemän strängt upptagna. Våra valda representanter är fortfarande valda, men de ser inte som sitt uppdrag att vara ”responsiva” mot medborgarnas åsikter eller arbeta för svenska folkets intressen.

Om man lyssnar in retoriken så framkommer tydligt vad dagens etablissemang prioriterar. Demokrati är bara något för antikens Grekland och 1900-talets Europa. Den västerländska demokratin har i stor utsträckning förlorat den demokratiska mentaliteten.

Etablissemanget blir alltmer en introvert sekt som tror sig ha fått insikter om hur framtiden blir och nu gäller det att utnyttja detta. Det folkliga motståndet blir närmast en kick för den ger etablissemanget ett nytt uppdrag. Det gäller inte längre att representera väljarna utan att uppfostra dem. Vår tid är nu, den demokratiska mentaliteten anses passé, helt passé.

66 Shares

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.