Demokratins dödgrävare

Delningar

KRÖNIKA MSB-chefen Mikael Tofvessons mejl för ett år var en ytterst obehaglig och skrämmande men nödvändig läsning. Den gav inblick i en sammansvärjning av tjänstemän, politiker och journalister som på heltid oförtrutet arbetar med att avskaffa vår demokrati och underminera yttrande- och åsiktsfriheten. Generöst avlönad med våra skattepengar (med en månadslön på 67 100 kronor) flyger Tofvesson jorden runt för att bilda ett nätverk bestående av Trump-fientliga före detta högt uppsatta NSA-chefer, lobbyister, forskare och en och annan desinformatör.

Tofvesson är efterfrågad. Av mejlkonversationerna framgår att han blir kontaktad för intervjuer av Washington Post, The Economist och till och med den japanska statstelevisionen. Tofvesson svarar till alla – och resultatet blir lismande hyllande reportage om Sveriges ”beredskap för psykologisk krigföring”.

Det går inte att ta miste på den trevande ton med vilken journalister – både svenska och utländska – behandlar Tofvesson. De känner igen en nykläckt makthavare – och det gäller att hålla sig väl med sådana. Det är bland annat Tofvesson som i en inte alltför avlägsen framtid kommer att bestämma vem som får arbeta som journalist och ska få tillgång till publiceringsplattformar – och vem som är desinformatör och ska åka till Sibirien. Granskat och godkänt av myndigheten för psykologiskt försvar.

Det är kanske därför det inte ställs några kritiska frågor till honom av journalisterna. Och det var kanske därför Samhällsnytt blev av allt att döma den enda media som trots otaliga försök i flera veckor fått ett blankt nej av Tofvesson på vår begäran att kommentera hans egna uttalanden. Det enda jag fick höra av honom i detta ärende var ett gallskrik ”Är det du som TELEFONTRAKASSERAR mig på den här BEREDSKAPSTELEFONEN??” – när jag slutligen lyckades att nå honom genom att ringa från ett dolt nummer via Skype på det nummer som offentligt lämnas ut av växeln som hans kontaktnummer och presenterade mig.

Men låt oss backa tillbaka bandet och titta närmare på den väg som banades – som alltid – med goda intentioner och som i slutändan leder till en psykologisk krigföring mot sitt eget folk. Annekteringen av Krim har fört begreppet ”hybridkrigföring” upp till ytan. Det är varken nytt eller särskilt häpnadsväckande, men tack vare en fernissa av tankesmedjor och enskilda opinionsbildare som livnär sig på den så kallade ”säkerhetspolitiken”, blev det plötsligt trendigt igen. Jag skriver säkerhetspolitiken inom citattecken eftersom den här gruppen av oskickliga och oftast obildade, men högljudda amatörer underminerar varje uns av trovärdighet i detta utan tvekan viktiga politikområde.

I och för sig är hybridkrigföring ett militärt begrepp med ett konkret sakinnehåll – därför går det inte att misshandla och förvrida det hur länge som helst. Och just därför hör vi numera inte så ofta om det, utan fokus har flyttats till någonting långt mer luddigt och svårdefinierat – ”informationspåverkan”.

Som så ofta måste Sverige vara bäst i klassen och det var så här Mikael Tofvesson blev i praktiken den tjänsteman som koordinerar ”skydd mot informationspåverkan” på MSB. Ganska snabbt kunde Tofvesson med sin gedigna bakgrund i militära underrättelsetjänsten konstatera att det knappast finns några strukturerade påverkansoperationer mot Sverige från utlandet. Rysslands taffliga försök med nyheter på svenska genom Sputnik fick läggas ned – troligen på grund av katastrofala besökssiffror. I allmänhet upptar Sverige en mycket mindre plats i Rysslands medvetande än vad svenska opinionsbildare försöker att göra gällande.

Och det går ju inte att överleva på det där falska brevet från svenska försvarsministern – som avslöjades ganska omgående och fick noll genomslag – hur länge som helst. Dock är livet som chef över någonting så viktigt och svårdefinierbart som ”skydd mot informationspåverkan” (med motsvarande krav på prestation som följer av detta) med allt vad det innebär – resor utomlands för viktiga konferenser, ambassadmottagningar, att mingla med personer som man tidigare bara drömt om att få träffa, att glänsa med journalister från internationell media och en fet lön på det – svårt att tacka nej till.

Därför börjar Tofvesson att flytta fokus igen för att rättfärdiga sin egen och sin enhets existens – från det exotiska men ack så likgiltiga Ryssland till avvikande röster och regimkritiker på hemmaplan. Där finns det mycket att ta på. Det var förmodligen så här idén om att beställa en falsk forskningsrapport från en brittisk opinionsbildande tankesmedja som vilseledande nog heter Institute for strategic dialog föddes. I rapporten rekommenderas svenska staten att gå in och strypa finansieringen av alternativa medier samt att rulla ut en propagandakampanj i skolor så att unga inte ska gå in på ”förbjudna” hemsidor – så att de inte ska få hemska tankar. Listan på förbjudna hemsidor lånades av allt att döma av den nyligen begravda LO-sajten Politism.

Om det finns någonting som kan betecknas som djupa staten i Sverige så är Mikael Tofvesson en självklar del av det. Det är samtidigt viktigt att komma ihåg att han inte agerar i ett vakuum. En tjänsteman – oavsett hur karriärkåt han må vara – skulle aldrig våga sig på något sådant på eget bevåg utan en tydlig uppbackning från det politiska etablissemanget och resten av djupa staten.

Att kriminalisera och giftstämpla kritik mot makten är någonting som alla makthavare drömmer om. Till sin hjälp kommer de svenska makthavarna att få en hel myndighet med det orwellianska namnet Myndigheten för psykologiskt försvar till sommaren. Det är där vi är nu.

En fråga gnager i mig dock – vad ska man göra när de som ska skydda demokratin från hot själva börjar utgöra ett hot mot den?

Tycker du att den här artikeln var intressant? Glöm då inte att stödja Samhällsnytt med en månatlig donation! Klicka här för att se hur du kan bidra!

Delningar

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.