Det var andra partier som mördade din familj, Margit Silberstein

LEDARE. I en debattartikel i Borås tidning anklagar den mångåriga SVT-medarbetaren Margit Silberstein (som fortfarande har uppdrag för public service) Sverigedemokraterna för att ha mördat hennes familj. Påhoppet är så grovt och osmakligt och dessutom feladresserat att man inte bara kan ifrågasätta om Silberstein är vid sunda vätskor utan också omdömet hos BT:s ledning som publicerat det. Visserligen är det valrörelse men någon måtta får det väl ändå lov att vara på övertrampen även i en sådan.

Om det nu inför valet alls är relevant att allmänt prata om de kandiderande partiernas rötter och mer synnerligt om vilka som kan anses medskyldiga till att ha mördat Margit Silbersteins släktingar på 1940-talet, så är det inte Sverigedemokraterna blicken fästs på. Och faktiskt inte heller den flora av små nationalsocialistiska och fascistiska partier som funnits i den politiska marginalen i Sverige allt sedan 1920-talet och vars arvtagare idag är Nordiska motståndsrörelsen.

I stället hamnar fokuset på etablerade partier som Socialdemokraterna och Centerpartiet. Inget parti i Sverige har haft ett så utpräglat rasbiologiskt partiprogram som Bondeförbundet som Centern hette då och inget parti i Sverige har aktivt såväl inspirerat som hjälpt de Hitlertyska nazisterna med sin judeutrotning som Socialdemokraterna.

En del av det socialdemokratiska medlöperiet kan förklaras, och eventuellt ursäktas. med att man till varje pris ville hålla Sverige utanför kriget. Men snyggt var inte det man gjorde för att bland annat hjälpa Hitler att identifiera judar att skicka till utrotningslägren, ockupera Norge och förse den nazityska vapenindustrin med stål.

Initierade bedömare menar också att den svenska regeringen gick betydligt längre i sina eftergifter gentemot nazi-Tyskland än vad som var påkallat på grund av krigsrisken. I stället handlade det om en politisk tyskvänlighet och att gardera sig för den händelse Tyskland skulle vinna kriget.

I rättvisans namn faller inte hela den nazistkollaborativa skuggan på Socialdemokraterna eftersom Sverige vid den här tidpunkten hade en samlingsregering där även Bondeförbundet (Centerpartiet) Folkpartiet (Liberalerna) och Högerpartiet (Moderaterna) ingick.

Här kan man inflika en reflektion kring den (spelade) upprördhet som Margit Silbersteins och hennes SD-fientliga vänner uppvisat över SD-ledaren Jimmie Åkessons uttalande strax innan invasionen av Ukraina att man ville ”respektera balansen mellan stormakterna”. Svensk neutralitetspolitik har under hela efterkrigstiden och det kalla kriget byggt på just den doktrinen och den så kallade terrorbalansen har till och med framhållits som fredsfrämjande.

Man kan naturligtvis ha åsikter om det rimliga i att Sverige intog en neutral hållning mellan å ena sidan den fria västvärlden med USA och Nato och å andra sidan den totalitära östvärlden med Sovjet och Warszawapakten. Men innan den nuvarande S-regeringen för några månader sedan plötsligt tvärvände var svensk neutralitet inte specifik SD-politik utan den officiella hållningen hos alla hittillsvarande regeringar oavsett partifärg, även om det internt i partierna har funnits olika meningar i frågan.

Men nu skulle det handla om den tid i historien då Margit Silberstein fick sin familj utrotad. Då bör det påtalas att den nyss nämnda regeringen bestående av S, C, L och M under andra världskriget förklarade Sverige neutralt mellan de allierade och axelmakterna – de senare alltså de som mördade Silbersteins släktingar och ytterligare ett antal miljoner människor på rasbiologisk grund. Och i de fall den svenska regeringen gjorde avsteg från neutraliteten så var det inte för att gå Franklin D. Roosevelt och Winston Churchill till mötes utan Adolf Hitler.

Om man anser att svensk neutralitet i förhållande till Sovjet och Ryssland varit problematisk, vad ska man då säga om Sveriges neutralitet visavi Hitler-Tyskland? Men kanske underlättades balansen av att de svenska Socialdemokraterna delade nazisternas intresse för rasbiologisk forskning och att Centerpartiet vid den här tidpunkten precis som Hitler ansåg att ”som en nationell uppgift framstår den svenska [ariska] folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement…

Och när vi pratar om att sila mygg och svälja kameler kan inte heller demoniseringen av Sverigedemokraterna och bagatelliseringen av Vänsterpartiet förbigås. Å ena sidan har vi ett parti där några av grundarna hade ett ideologiskt förflutet på den högerextrema kanten men vars tidiga partiprogram snarast kan karakteriserar som demokratiskt folkhemsnationalistiskt och som aldrig haft några kontakter med högerextrema förtryckarregimer i omvärlden. Å andra sidan har vi ett parti som med revolutionärt våld velat avskaffa det demokratiska styresskicket och samtliga grundlagsfästa fri- och rättigheter i Sverige och ersätta dessa med en totalitär kommunistisk diktatur och som haft nära vänskapliga förbindelser med varenda kommunistisk massmördare och diktator världen skådat med fler liv på sina händer än Hitler.

Å ena sidan har vi ett parti som uteslöt sitt ungdomsförbund när det i moderpartiets tycke blev lite för invandringskritiskt. Å andra sidan har vi ett parti som accepterar att dess ungdomsförbund fortfarande idag säger att man har kommunistisk diktatur som slutmål. Och eftersom Margit Silberstein exploaterar sin judiska bakgrund bör också nämnas att vi å ena sidan har ett SD som sannolikt är Sveriges idag mest engagerade för judar och mot antisemitism och å andra sidan ett V(PK) som både på hemmaplan och i Mellanöstern gör gemensam sak med den islamistiska antisemitismen vars ambition är att utrota alla judar och utplåna den judiska staten Israel.

Inget av ovanstående är nyheter för den som har rudimentär koll på 1900-talets politiska historia och är det självfallet inte för Margit Silberstein med ett 50 år långt förflutet som politisk reporter och kommentator. Man måste därför ställa sig frågan varför hon ägnar sig åt en vulgärretorik som både uttrycker förakt för väljarnas intellekt och devalverar den judiska Förintelsen. Vilken är den egentliga agendan när det här kortet dras?

Ingen vettig människa kan tro att Margit Silberstein skriver som hon gör därför att hon på allvar är övertygad om att nästa svenska regering kommer att börja bygga gaskamrar och återuppta tillverkningen av Zyklon B om Jimmie Åkesson får ett ord med i laget. Varför sänker sig en intellektuell företrädare för den judiska saken till andefattig miljöpartistisk ”blåbrun”-nivå? Är också Silberstein så renons på argument i sakpolitiska frågor och desperat att hon måste bryta mot Godwins lag?

Och varför är samhällsdebattörer med Silbersteins bakgrund så enögt engagerade i att slå mot extremism till höger men försonligt överslätande visavi den till vänster? Beror det på att kommunismen är så intimt förknippad med det judiska, med Karl Marx, med sionismen, med Frankfurtskolan, med det ursprungliga bildandet av kibbutz-staten Israel? Varför fördömer man från judiskt håll så ensidigt nazismens och fascismens historiska massmord men är så tyst om de kommunistiska dito som trots allt räknar ännu fler till antalet och åtminstone delvis också haft antisemitiska motiv?

Felfokuset ter sig desto märkligare i beaktande av att västvärlden efter andra världskriget varit så totalt och kontinuerligt vaccinerat mot nationalsocialistisk antisemitism att sådana strömningar här aldrig kan växa sig starkare än en rännil i politikens yttersta marginal. I sin bok ”Förintelsens barn” som kom ut förra året erkänner Margit Silberstein att hon i hela sitt liv varit ”besatt” av Hitler-Tysklands massutrotning av judar. Men hon förefaller inte ha dra slutsatsen att denna besatthet kanske grumlat hennes omdöme och objektivitet i den politiska analysen.

Ett lika stort frågetecken gäller Silbersteins syn på den muslimska massinvandringen till Sverige, en syn som hon delar med sin bror och journalistkollega Willy och många andra judiska profiler i samhällsdebatten. Kan människor med en intelligens en god bit över genomsnittet samtidigt vara så naiva att de inte ser den livsfara för sin egen grupp som denna politik är förenad med? Finns det någon trovärdighet hos den med judisk identitet som påstår sig vara skräckslagen för Sverigedemokraternas öppna svenskhet men samtidigt med öppna armar välkomnar inflödet av miljontals människor med en religionsideologi där man får judehatet med modersmjölken?

Margit Silberstein måste väl ha bättre utsikt från sin upphöjda platå att se det vi andra vanliga dödliga på marken ser. Hon måste också ha sett att det inte är Sverigedemokrater eller ens svenska nynazister som terroriserar judar i Malmö på en nivå som mer och mer börjar likna en klassisk fullskalig pogrom. Den muslimska antisemitismen i Malmö har trots allt rönt sådan internationell uppmärksamhet att Simon Wiesenthal-institutet intresserat sig för den och USA:s president känt sig föranlåten att flera gånger skicka hit sitt särskilda judiska sändebud för att ta reda på vad som pågår och ha allvarssamtal med såväl det lokala S-styret som den S-ledda svenska regeringen.

Ska vi tro att Margit Silberstein missat det som sker i Malmö och på allt fler platser i Sverige i takt med och som en konsekvens av att den inflyttade muslimska gruppen blir allt större i numerär och som demografisk andel av Sveriges befolkning? Ska vi tro henne oförmögen att addera två plus två och få det till fyra?

En god vän till mig som också är förbryllad över denna synbara självmordspolitik har uppmärksammat mig på hypotesen att judar omfamnar multikulturalismen därför att de tror sig bättre skyddade mot förföljelse om de inte är den enda etniska, kulturella och religiösa minoriteten i ett i övrigt homogent västerländskt samhälle. Som en grupp i mängden i ett samhälle som utvecklat en tolerans för etniska, kulturella och religiösa olikheter reduceras risken kraftigt för att det som hände på 30- och 40-talet i Europa ska hända igen, är resonemanget. Men nog måste Margit Silberstein också ha lagt märke till att det inte är i den riktningen som det vänsterliberala multikulturalistiska samhällsprojektet går?

Vad vi fått är i stället för berikande mångfald är ett hårt segregerat samhälle där det helt dominerande nya etniska, kulturella och religiösa inslaget är människor från Mellanösterns och Afrikas lågkulturer som på en lång rad sätt tär på den svenska samhällskroppen. Det är människor som inte annat än högst undantagsvis kan mäta sig med den judiska gruppen, vare sig i allmän integration i det svenska samhället eller i social och ekonomisk status.

Där den judiska gruppen är överrepresenterad inom samhällets olika eliter är den muslimska gruppen tvärtom kraftigt överrepresenterad inom arbetslöshet, bidragsberoende, antisocialitet, kriminalitet, antidemokrati, våldsbejakande extremism, misogyni och – inte minst viktigt i det här sammanhanget – antisemitism. Det är inte och har aldrig varit judiska gäng som skjuter ihjäl varandra i Sveriges förorter. Det är inte judar som iscensätter upplopp, stenar poliser och bränner polisbilar därför att någon eldat upp ett exemplar av deras heliga bok. För att bara nämna några exempel.

Nog måste också Margit Silberstein och andra intelligenta och intellektuella judar inse att multikulturalismen så som den genomförts varken har skapat ett bättre skydd för den judiska gruppen i Europa eller haft några andra positiva effekter på våra samhällens utveckling. Till och med de politiker som varit denna politiks sociala ingenjörer erkänner idag att i princip samtliga av de allvarligaste ”utmaningarna” som nästa regering har att brottas med är relaterade till den utomvästliga massinvandringen. Enligt undersökningar toppar den skenande gängkriminaliteten och havererade integrationen tillsammans med vårdkrisen och skolkrisen listan över väljarnas högst prioriterade frågor.

Man kan ursäkta de väljare som fortfarande inte insett att vänsterliberalismen som samhällsprojekt har nått vägs ände. Propagandan från etablissemanget är massiv och vanliga människor har fullt upp med sina egna livspussel för att alltid genomskåda de politiska lögnerna. Man kan också förstå att de vänsterliberala partierna ljuger av politisk självbevarelsedrift och ambition att klamra sig kvar vid makten.

Svårare att förstå och avgjort mindre ursäktligt är att personer som Margit Silberstein, som haft politisk analys som sitt yrke i ett halvt sekel och inte har organiserat partipolitiska bevekelsegrunder att dagtinga med sanningen, ändå gör just detta. Även om hon på marginalen ogillar en del av Sverigedemokraternas kulturkonservativa idéer måste hon rimligtvis inse att Sverige på totalen skulle mått väsentligt bättre om SD haft regeringsrodret de senaste mandatperioderna och bortom varje rimligt tvivel skulle vara betjänt av det partiets starka regeringsinflytande under kommande mandatperioder för att nu initiera den samhälleliga läkeprocess som borde ha igångsatts för längesedan.

Nog måste Margit Silberstein inse att ett sådant Sverige också skulle vara en avgjort tryggare plats att bo på för landets judar. Så frågan måste upprepas: Varför är hon och ett inte föraktligt antal andra judiska samhällsdebattörer så angelägna om att motarbeta en sådan för dem gynnsam samhällsutveckling att de är beredda att ta till ytterligheter som ohederlig vulgärretorik och relativisering av Förintelsen? Jag har grubblat på detta rätt länge och skulle faktiskt vilja ha ett plausibelt svar – det vill säga ett bortom de konspirationsteorier om judiska världssammansvärjningar som bara ger Silberstein & Co vatten på sin kvarn.

En ytterligare reflektion är den debatt om påverkanskampanjer och desinformation vars vågor går extra höga just nu i valtider och efter Rysslands aggression mot Ukraina. Det varnas i gällt tonläge för hur dylikt i sociala medier kan påverka den svenska valutgången, och när det gäller rysk media har tillgång till sådana helt censurerats för medborgarna på sätt som vi tidigare endast sett kommunistiska diktaturer göra.

Samhällsdebattörer med Margit Silbersteins ställning har ett särskilt ansvar att hålla debatten i valrörelsen på en saklig och anständig nivå. Och även om Borås Tidning inte är Sveriges allra största publikation vilar ett sådant ansvar även på dess redaktion. I stället kastar Silberstein och BT all journalistisk heder och professionalism överbord och vilseleder väljarna med de mest vedervärdiga, grundlösa och missriktade beskyllningar. Kanske är det helt andra medier än RT och Sputnik och på betydligt närmare håll som borde släckas ned inför valet nu i september för att säkerställa att ingen otillbörlig valpåverkan sker.

Stötta Samnytt med Swish: 123 083 3350

Författare av texten

Mats Dagerlind

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.