LEDARE • I skolan lär vi barn att säga ifrån, att berätta om någon säger “jag ska döda dig”. Vi förväntar oss inte att de ska vänta tills slaget faller. Vi accepterar inte vuxna som säger: “Han hotade ju bara, han menade nog inget.” För vi vet att hot är en form av handling. Ett första steg i en kedja. Ett meddelande om vad som är på väg att ske – om inte du hindrar det.

I vuxenvärlden gäller samma princip. Eller borde gälla.

Ett hot är inte en gissning. Det är en deklaration om intention. Människor som gång på gång, år efter år, uttrycker en vilja att döda dig – och dessutom rustar sig därefter – bör tas på orden. Att inte göra det är antingen naivt, eller självförnekande. Eller båda.

Det är därför förebyggande självförsvar inte bara är acceptabelt – det är rationellt. Och ofta moraliskt nödvändigt.

Vad betyder ett hot?

Den som väntar på att kniven sticks innan man agerar bär ett ansvar för skadan. Att inte agera är också ett val. Att passivt lita på den som hotar är inte ett moraliskt högre ståndpunkt – det är i grunden ett svek, både mot dig själv och dem du har ansvar för att skydda.

I politiken, precis som på skolgården, måste man ställa sig frågan: vad betyder ett hot?

Är det en tom fras? Är det ett sätt att ventilera? Nej. Inte om det är upprepat. Inte om det är underbyggt med vapen, ideologi, propaganda och utbildning. Då är det något helt annat: en avsiktsförklaring.

När människor säger “jag ska döda dig”, och sedan skaffar vapen, tränar sina barn att hata dig, bygger nätverk och förbereder sig – då är det inte längre hypotetiskt. Då är det en förvarning.

Global nivå

Det är därför varje sunt samhälle har lagar mot olaga hot. Inte för att orden i sig dödar, utan för att de är steg ett i ett händelseförlopp. Ett hot är som en tänd stubin. Ännu brinner det inte – men eld finns där, riktad mot något som kan explodera.

Så varför tror vi – i våra moderna, västerländska, bekväma samhällen – att hot på global nivå ska tolkas annorlunda?

Varför tror vi att ett land som hotas gång på gång – med utplåning, med massmord, med förintelse – ska sitta stilla och le och hoppas att motståndaren ändrar sig?

Det är inte diplomati. Det är självbedrägeri.

Kritiker menar att förebyggande åtgärder kan eskalera konflikter, men historien visar att att ignorera hot, som i fallet med andra världskriget för att nämna några, inte sällan kan leda till större katastrofer.

Då är det för sent

Och det är där den verkliga moraliska förskjutningen sker. För i den omvända logik som präglar dagens utrikespolitik är det först när hotet förverkligas som du får lov att agera. Men då är det ofta redan för sent.

Förebyggande självförsvar är inte alltid enkelt – det kräver noggrann bedömning av hotets trovärdighet – men passivitet är ofta ett dyrare pris. Ju tidigare du agerar, desto mer lidande kan undvikas. Det är förebyggande självförsvarens själva kärna.

Att slå först, när hotet är trovärdigt och konsekvent, är inte ett övergrepp – det är ett försvar. Ett ansvar. En form av civilisatoriskt självbevarande.

Så när någon säger att de ska döda dig – tro på dem. Och när de säger det igen, och igen, och bygger sin verklighet kring det – då har du inte längre bara rätten att slå tillbaka. Du har skyldigheten att slå först.