Bild: Nicklas Thegerström / Holger Ellgaard

Carl Åhlström funderar om de i det närmaste incestuösa förhållanden som råder inom den absoluta toppen av svenska medier – högbetalda grindvakter som hoppar mellan de tre stora mediebolagen och bestämmer vad vi ska tänka och vad vi får yttra.

Censuren och avstängningarna av oppositionella i USA har mötts av gillande från DN.

I Dagens Nyheter hade redan i december en av DN-cheferna – Martin Jönsson – krävt utökad censur: ”Twitter borde – måste – stänga av Donald Trump redan nu”, skrev Jönsson. En politiker ska inte få ”bete sig lögnaktigt, rasistiskt, kränkande och svinaktigt… oavsett om han har 88 miljoner följare”.

I ett tidigare inlägg -”Demoniseringen av public service speglar en farlig politisk agenda” – hade Jönsson också varnat för ”att angripa public service” vilket ytterst är ett angrepp på ”den fria journalistiken”, vilket, hur man än ser på det, är ett märkligt uttalande om en statligt styrt mediejätte, som finansieras med 8 miljarder i skattepengar.

Det intressanta med Martin Jönsson är att han är en illustration till den maktkoncentration och samstämmighet som präglar gruppen av högt uppsatta mediechefer som obesvärat rör sig mellan de tre mediejättar, som bestämmer vad som ska sägas i press, radio eller TV.

Vem är då Martin Jönsson? För oss som lämnat DN, så är Martin Jönsson sedan 2016 DN:s redaktionella utvecklingschef. Han har tidigare varit biträdande programdirektör på SR, och dessförinnan Svenska Dagbladets redaktionschef, ansvarige utgivare och en kort tid dess kulturchef.

Jönssons karriär inom de tre koncerner som dominerar den svenska medievärlden – SR/SVT, Bonniers och Schibsted – är inte alldeles ovanlig inom medieeliten.

Några andra exempel: bara inom SVT är de tidigare SVT-cheferna Eva Hamilton som hade arbetat på Bonniers Sydsvenska Dagbladet och Dagens Industri, liksom Aftonbladet och Svenska Dagbladet, och hennes föregångare i sin tur, Christina Jutterström, som före SVT arbetade på Svenska Dagbladet och senare som chefredaktör på både DN och Expressen.

Hanna Stjärne, nuvarande chef för SVT har visserligen en bakgrund i UNT-koncernen, men Jan Helin, hennes programdirektör, var tidigare chefredaktör på Aftonbladet och Charlotta Friborg, den nuvarande programchefen för SVT:s Riksnyheter, det vill säga Rapport, Aktuellt och Morgonstudion, har en bakgrund på DN:s ledarredaktion, och som redaktionschef för DN.se.

Jag tror det är i det perspektivet man bör se Jönssons ”fria journalistik” och hans samtidiga entusiasm för censur. Det är inte en fråga om det fria ordet utan om en journalistik där en grupp mediemakthavares åsikter och värderingar, i allt väsentligt en vänsterliberal PK-ism, ska vara vägledande för vad som får skrivas och tyckas i media. Ambitionen är, enligt SR-chefen Cilla Benkö, att ge oss medborgare ”en gemensam verklighetssyn”.

Det här är en delvis ny situation, till vilken flera faktorer har bidragit.

Tidigare präglades svenska tidningar av ett brett spektrum av starkt divergerande åsikter om utrikespolitik, kärnvapen, familj, skola, könsroller och skatter. De flesta tidningar hade egna värderingar, ofta ägarnas, och ägarna var många. Deras redaktörer behövde bara svara inför tidningarnas ägare, och dessa var många, alltifrån industrimän till fackföreningar och partier. Detta skapade en mångfald.

Idag domineras nyhetsförmedlingen helt av tre koncerner – SR/SVT, Bonniers och Schibsted – med chefsgrupper där man känner varandra och har samma värderingar.

Alla tre bekänner sig till ”en fri journalistik”. Det är naturligtvis inte hela sanningen, då tidningars styrelser är tillsatta av ägarna och utser de chefredaktörer som sedan bestämmer över vad som står i tidningarna. Men under förutsättning av ägarnas goda minne, så är det journalisterna i chefsbefattning som bestämmer över vilka som anställs, vilka som får skriva och direkt eller indirekt över vilka nyheter och åsikter som förmedlas.

Problemet är att dessa tre mediejättar på chefsnivå styrs av en grupp journalistiska makthavare med samma uppfattning och som vandrar mellan Bonniers, SR/SVT och Schibsted. För en skribent som tänker annorlunda finns knappast något utrymme. Några välkända exempel är Mats Skogkär, Marika Formgren, Staffan Heimerson och Ulf Nilson.

Tidigare hade oliktänkande journalister kunnat gå till en annan tidning, med en uppfattning närmare deras egen. Nu styrs de alla av samma ledarskap och samma politiska korrekthet.

Detta leder till den likriktade och konforma åsiktsjournalistiken i SR/STV, DN, Expressen, Sydsvenskan, GT, Svenska Dagbladet och Aftonbladet. Journalister skriver ju inte för läsarna utan främst för cheferna. Det är dem som de unga journalisterna måste anpassa sig till om de ska göra karriär.

Att Jönsson och hans vänner hyllar sin egen ”fria och oberoende journalistik”, som egentligen är något helt annat, är kanske förståeligt. Men man nöjer sig ju inte med det. Man försöker dessutom tysta oliktänkande, liksom den verkligt fria, samhällskritiska och oberoende journalistiken. Dess fora beskrivs som lågt stående ”hat-sajter” och ”swish-horor”. Och det är det som gör Jönssons censurkrav så stötande.

Det är detta media-etablissemang, sådana som Jönsson och hans medchefer som, förbluffande aningslöst, ser sig som den ”fria och oberoende journalistiken”, demokratins värn. Med vilken rätt är oklart. Helt utan gängse demokratisk legitimitet utgör de en liten privilegierad grupp med mycket stor makt. I våra grannländer Finland och Danmark, kan man infoga, är ägandet av pressen betydligt mera spritt.

Dessa tidningsmäns strävan efter att medborgarna ska ha en gemensam verklighetsbild, och att olämpliga åsikter med Jönssons ord ”måste stängas av,” är inte ett skydd för, utan ett hot mot demokratin.

”Den fria och oberoende journalistiken”, är egentligen sin raka motsats. Den är en bedräglig täckmantel för ett journalistvälde, som inte är inriktat på journalistisk mångfald, och som bärs av en grupp inflytelserika journalistiska makthavare, som vill bestämma över vad vi andra ska få säga och tycka.

Och skydda oss från att tänka fel.

Carl Åhlström

Författare av texten

Redaktionen

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.