DEBATT • En populär rubrikmall i media har formatet ”X ÄR ETT HOT MOT DEMOKRATIN”, där variabeln X ersätts med något som är traditionellt, frihetligt, rimligt – sådant som förr brukade räknas som höger.

De påstådda hoten mot demokratin blir allt mer bisarra. Nu för tiden räknas till exempel yttrandefrihet som ett hot mot demokratin. Undersåtarnas åsikter och uttryck övervakas av myndigheter, och regimkritiska yttranden lagförs som hets mot folkgrupp. De så kallade klimatförändringarna är ett hot mot demokratin. Vaccinskepticism, abortmotstånd, könsroller och kristendom likaså. Demokratiska partier och folkvalda politiker är också ett hot mot demokratin: I Tyskland klurar de etablerade partierna på hur man ska förbjuda konkurrenten AfD, och i Frankrike förbjuder man den populäraste partiledaren Marine le Pen från att delta i val. Allt för att skydda den bräckliga demokratin från det hotfulla folket.

Personligen bryr jag mig ungefär noll om demokratin. Det finns betydligt bättre styrelseskick. Eller jag bryr mig i det avseendet att jag anser att demokratin är ett hot mot samhället. Efter bara en generation med allmän rösträtt och fullt utbyggt socialförsäkringssystem, satte demokratin raskt igång med att attackera samhället, plundra med höga skatter och inflation, riva vackra städer, inskränka självklara rättigheter och avskaffa sig själv. Googla ”hot mot demokratin”. Slutsatsen blir att demokratin är ett hot mot demokratin, vilket i och för sig är vad historien lär oss. USA:s andre president John Adams menade att ”Det har aldrig funnits en demokrati som inte begått självmord”.

Samhällets parasitära överskikt

Låt oss reda ut begreppen en smula. Ett samhälle är en grupp människor som håller samman. De gör detta på grund av gemensamt ursprung, språk, geografi, religion och likartade värderingar om egendom, personliga friheter med mera. Samhället det är alltså vi. Alla vi som lever våra liv, försörjer oss, skapar välstånd, fostrar nästa generation, kör dieselbil, äter kött, flyger på semester, utvecklar nytt, förbättrar gammalt, tar hand om, vårdar, undervisar. Det är samhällets medlemmar som ordnar allt som uträttas och vi skapar alla resurser som behövs. Samhället är gammalt, det har levt och utvecklats under tusentals år. Det har stadigt förbättrat våra materiella förutsättningar genom hårt arbete, investeringar och uppoffringar.

Ovanpå samhället har vi staten, av politiker kallad demokratin. Ekonomiskt talat är det en parasit som suger sin näring ur samhället och aldrig skapar ett uns av välstånd utan bara omfördelar det som samhället skapar. Ändå har den tagit sig rätten styra och ställa med värdorganismen. Den styrs av en arbetsskygg klass av ”representanter” som sällan haft ett hederligt arbete. I sin nuvarande form är demokratin ungefär hundra år gammal. Jämfört med samhället är det en nykomling som knappt är torr bakom öronen. Ändå anser den sig veta bättre än tusentals år av seder och bruk. Samhället kämpar på trots att demokratin kastar grus i maskineriet med en växande byråkratisk regelbörda, saboterar vår energiförsörjning, kväver välståndsskapande företag, åderlåter oss på resurser och delar ut dem till främlingar, krigsprofitörer och vänner i korrumperade stater och globala organisationer.

Parasitens oskyldiga ursprung

Varifrån kommer det parasitära skiktet? Tänk dig människor i tidernas begynnelse. Det har alltid funnits elakartade element som stör frid, frihet, trygghet och vill ta andras prylar. Människorna organiserar sig med likasinnade för att skydda sig mot oliksinnade. Försvar är grupparbete eftersom enskilda individer är svaga. Det krävs samordning och organisation. Rent praktiskt kan det lösas på många sätt. Det kan till exempel skötas av EN stark och klok ledare (monark, diktator, upplyst despot), eller av en särskilt kompetent och grupp i samhället (aristokrati), av religiösa ledare (teokrati), eller under inflytande av hela populasen (massdemokrati), bara för att nämna några av många möjligheter.

Det spelar egentligen ingen roll hur samhället väljer att organisera sig, bara samhällets medlemmar själva är nöjda. Olika arrangemang har sina styrkor och svagheter (fundera!). Enligt den liberala demokratiska världsordningen är dock massdemokrati det enda legitima sättet. Folk som inte lyckats uppnå detta lycksaliga tillstånd ännu behöver därför bombas tills de lärt sig.

Vänder vapnen inåt

Det är mänskligt att vilja leva bekvämt på andras arbete. Därför måste härskarna, oavsett styrelseform, hållas i schack med hot om hårda straff. Det gäller folkvalda representanter såväl som diktatorer. Men snart nog börjar de sätta upp skyddsmekanismer för att säkra sin bekväma position. Populära mekanismer är till exempel att köper röster med undersåtarnas pengar, fyraprocentspärrar mot politisk konkurrens, läroplaner som installerar härskarnas världsbild hos den uppväxande generationen, statliga regimmedier och åsiktslagar. Så lyckas man få en hel befolkning att tro att det är frihet och civilisation att mördare, pedofiler, gästarbetare, analfabeter och folk som aldrig haft ett hederligt arbete eller lyckats dra en logisk slutsats får vara med och bestämma över dig, dina friheter och dina barns framtid.

Med tiden börjar undersåtarnas pengar att sina. Man har slevat upp den sista bottensatsen i den inhemska valmanskårens tunna, ja till och med importerat en ny och foglig valmanskår. De politiska besluten blir allt sämre och kortsiktigare för att inkludera befolkningens lägsta intellekt. Samhället börjar knaka i fogarna, undersåtarna knorrar. Härskarna har fått slut på morot och måste nu ta till piskan för att skydda sin upphöjda ställning – alltså ”demokratin” – från pöbeln som hotar den med sitt omotiverade ”hat”. Av frustration och rädsla vänder härskarna vapnen inåt – undersåtarna blir nu fienden – och vänder samtidigt intresset utåt, mot utrikespolitik, klimat, unioner, allianser, krig, där de hittar sympatiska likasinnade från andra stater.

Den organisering som började som ett legitimt sätt att värna gemensamma intressen har därmed spårat ur, fått eget liv och blivit ett självändamål.

Samhället är viktigare än demokratin

Oförmågan att kunna skilja på samhället och demokratin gör att folk får svårt formulera problem korrekt. De svenskar som tidigt motsatte sig folkutbytet har främst gjorde det främst för att de såg hur det förändrade samhället. De såg tidigt otrygghet, våld och att det helt enkelt känns obehagligt när det springer omkring främlingar som vi inte har något gemensamt med. De gjorde motstånd för att de ville bevara ett gott samhälle. De förstod också förstått att på lång sikt hotades vår självstyrelse och frihet, men den konsekvensen har legat långt bort och varit sekundär.

För de flesta folkvalda politiker är det istället den egna födkroken och karriären – alltså ”demokratin” – som är viktigast. Samhället är sekundärt. De blandar ihop dem ungefär som kung Ludvig XIV: ”Samhället? Det är ju demokratin”. Samma förvirring är också vanlig hos politiska debattörer som är fostrade i samma tänkesätt.

Här till exempel Henrik Jönsson med Så hotar islamism västvärldens demokrati. Och här förklarar en invandrare för oss att kristendomen hotar ”vår demokrati” mer än islam.

Det är först nu när invandringen börjar hota politikers position och förmåner (”demokratin”) som frågan börjar brännas för de folkvalda. Den nuvarande och utgående regeringen tillsatte därför i somras en utredning med titeln Religiös radikalisering med fokus på politisk islam – konsekvenser för demokratin, integration och utanförskap. Titeln avslöjar att de fortfarande inte är intresserade av det svenska samhället, utan bara av ”demokratin” och av att gästarbetarna inte känner sig tillräckligt hemma bland svenskarna.

Minimera demokratins inflytande på samhället

Genom tiderna har folk försökt att skydda samhället från ”demokratin” på olika sätt. Kungarna var tvungna att resa på eriksgata och avlägga konungaförsäkran, ett högtidligt löfte att respektera de gamla lagarna och sedvänjorna. Grundlagen är ett nymodigt sätt att försöka skydda samhället från demokratins skadeverkningar med formuleringar i stil med ”den enskilde är gentemot det allmänna tillförsäkrad…”. Även Brottsbalken försöker genom att under rubriken högförräderi förbjuda att lägga Sverige under utländskt styre. Föga förvånande har demokratin med tiden tagit sig befogenhet att tolka och ignorera lagarna som är satta för att begränsa den.

Tips för valet

Med varje ny gåva, varje ny lag och varje internationell union utvidgar demokratin sin makt över samhälle, familjer och individer. Den återlämnar inte frivilligt ifrån sig makt till individen. Sannolikheten att Sverige går att reparera demokratiskt är försvinnande liten. Arbetet måste drivas på flera fronter. Allmänna val är blott EN sådan front, kanske rentav den hopplösaste av alla. Men om du deltar valet, demokratins heliga sakrament, sök representanter efter dessa principer: Minska demokratins inflytande över samhället, riktigt låga skatter, självständig utrikespolitik, diplomati istället för krigshets, svensk suveränitet, utträde ur internationella organisationer, och ökad lokal självstyrelse. Urvalet blir inte stort.

Klaus Bernpaintner

Artikeln ursprungligen publicerad på Folkungen.

Debatt

Vill du få din debattartikel publicerad? Mejla oss på [email protected]