DEBATT • När orättvisa blir lag, blir motståndet en plikt. Det verkliga kriget kommer aldrig hamna i historieböckerna, skrev den amerikanske poeten Walt Whitman. En kärnfråga som ofta förbises är benämningen av ‘verkligt krig’. Rättare sagt, var går gränsen mellan militära sammandrabbningar och systematiskt folkmord? För att svara på detta måste vi förstå att det som diskuteras vid FNs runda bord möjligen inte speglar verkligheten på slagfältet. Snarare det motsatta.

Rubrikerna lyder som följande – En föreslagen resolution som vänder tillbaka till det mörkaste kapitlet av historien. Nej, det handlar inte om det pågående folkmordet i Palestina. Den 23:e maj röstade FN:s generalförsamling om att klassificera den militära operationen i Srebrenica som ett folkmord.

Med hjärtat i halsgropen och en känsla av otillräcklighet reflekterar jag över den ironiska timingen; när barns rop om räddning i dagsläget inte sträcker sig till västvärlden verkar FNs fokus vara riktat mot en kontroversiell händelse från ett inbördeskrig.

Konflikter är sammansatta

Det är avgörande att komma ihåg att konflikter är sammansatta och inte bör reduceras till en enda händelse eller ”kontraoffensiva ingrepp”. Båda sidor av en konflikt kan vara föremål för tragiska händelser och en fullständig och nyanserad förståelse av historien är nödvändig för att uppnå rättvisa och balanserade beslut.

När jag reflekterar hur FNs generalförsamling den 24 mars valde att stryka den illegala NATO-bombningen från dagordningen —nu 25 år sedan — när västvärlden blundade för krigsförbrytelserna, var svaret tydligt: låt oss inte fastna i det förflutna. Med dessa ord ekande i mitt sinne finner jag mig nu lyssna på FN:s dubbelmoral medan de diskuterar en resolution för att klassificera Srebrenica som folkmord.

En teaterföreställning

Likt en teaterföreställning betraktar jag hur aktörerna för sig runt det runda bordet, som marionetter vars syfte drivs av en för oss obemärkt agenda. Föreställningen fortsätter och förflyttar oss tillbaka till 1990-talets blodiga Balkankrig. Innan teatern åter tar fart ekar en svag röst som återger en del av ett tal från Amerikas urbefolkning: ”Man kommer bara att anklaga oss för mord, men ingen kommer att ifrågasätta vad som ledde fram till det.”

I kulissernas skuggor av världspolitiken, på den globala teaterscenen, brottades FNs generalförsamling med ett avgörande resolutionsförslag. Deras roll: att bestämma den 11 juli som ”Internationella dagen för eftertanke och minne av folkmordet i Srebrenica 1995”. Men detta dramatiska förslag har väckt stormiga debatter och livliga kontroverser.

Måste beakta den bredare handlingen

Innan vi fortsätter vill jag klargöra att händelserna som utspelades i Srebrenica i juli 1995 var en verklig tragedi. Men för att få en djupare förståelse för den komplexa dramatiken måste vi betrakta den bredare handlingen som inleddes 1992. I detta episka drama, där inget är vad det tycks vara, finns det fler berättelser att utforska. För att undvika att förenkla och söka enkla svar måste vi gräva djupare.

Draperierna öppnas på nytt. Året är 1992. På platser som Kravica stod serberna inför religiösa mord, utsatta för hemska handlingar som kastrering och stympning. Gravida kvinnor skars till och med på magen i korsform. Den tidigare bosniskmuslimske befälhavaren Naser Oric förnekade först sin inblandning i händelserna men hävdade senare, inför en hyllande publik och med glädjetårar i ögonen, vad jag väljer att beskriva som Bosniens förbisedda bödel (en roll vanligtvis reserverad för Mladic) äran för dessa mord vid en sammankomst år 1993. I det ständiga spelet av politiskt maktspel och svikna avtal, avslöjas en mörk och ofta förbisedd sida av historien.

Politiska ambitioner tog över

Medan internationella avtal som Owen-Stoltenberg-planen undertecknades med löften om skydd för civilbefolkningen, förvandlades dessa till förräderi när politiska ambitioner tog över och Bosniens dåvarande president Izetbegovic drog sig ur. Vidare blev det brutna löftet om säkra zoner endast en scen i det tragiska stycket, där FN:s fredsbevarande styrkor förblev passiva åskådare till grymheter.

Major Huso Sahilovic hävdade att den bosniska armén i Srebrenica skulle överlämna fler vapen enligt avtalet, men de lämnade bara över uppskattningsvis 15% av lågkvalitativa och felaktiga vapen. Tidigare spionen John Schindler, chefsanalytiker i Bosnien för USA:s NSA 1996, kopplade vapensmuggling till ödet för Srebrenica.

Erkände vapensmuggling till Bosnien

Trots att USA:s regering förnekade det, erkände Esad Sipilovic, en jugoslavisk flykting och amerikansk medborgare som var inblandad i Clintons kampanj 1992, smuggling av vapen till Bosnien, vilket bröt mot avtalet om den demilitariserade zonen. Detta misslyckande att fullständigt avväpna utgjorde ett brott mot avtalet om den demilitariserade zonen, som krävde fullständig nedrustning i de angivna områdena.

FN-fredstrupperna i Srebrenica begärde 6 000 soldater för skydd men fick endast 450, vilket gjorde ett effektivt försvar omöjligt. Dessutom tillät FN-avtalet etableringen av militärbaser i de säkra områdena, vilket resulterade i attacker från dessa zoner då bosnierna inte hade avväpnat sig i enlighet med avtalet.

Det skapade en falsk känsla av trygghet, obevärjad av sanningens verklighet. Hakija Meholjić, Izetbegovićs högra hand i dåvarande krigspresidiet, gav ett hårresande vittnesmål om en avgörande konversation med Clinton. Där framträdde ett erbjudande, att genom att offra det egna folket, provocera fram en motoffensiv. I dimman av historien kvarstår en svindlande fråga: Ledde Bosniens president sin armé in i ett förutbestämt krig?

Attack mot serbisk by utlöste vedergällning

Bosniens president Izetbegovic order att attackera den serbiska byn Visnjica den 26 juni 1995 utlöste vedergällning, vilket kulminerade i en attack från den bosnisk-serbiska armén mot Srebrenica den 6 juli. Sahovic fick inga order att agera, vilket väckte frågor om om händelserna var planerade i förväg.

Den 11 juli steg Ratko Mladic in i ett öde Srebrenica med en uttalad avsikt att förebygga grymheter och säkra staden av militära skäl. Trots sina ansträngningar att underlätta civil evakuering och undvika ytterligare förluster, möttes hans uppmaning till vapenöverlämnande av döva öron.

Den tragiska konsekvensen blev avrättningen av många manliga soldater och civila som valde att stanna kvar i staden. Under de efterföljande fem dagarna utkämpades en våldsam strid utanför Srebrenica, där bosnisk-muslimska soldater förlorade sina liv, vilket väckte en storm av debatt kring klassificeringen enligt folkmordskonventionen.

Försvar mot angrepp är inte folkmord

Att med avsikt genomföra ett systematiskt folkmord innebär medvetet planerande för att helt eller delvis utplåna en specifik grupp baserad på etnicitet, religion, nationalitet eller andra identifierande egenskaper, enligt FN:s folkmordskonvention. Denna planering omfattar ofta detaljerade strategier och organisationer med syfte att utrota den målade gruppen.

Å andra sidan är en motoffensiv åtgärd i krig en reaktion från en part för att försvara sig mot angrepp eller aggression från en annan part. Det innebär militära åtgärder som är utformade för att motverka eller neutralisera fiendens framsteg eller hot.

Även om motoffensiver kan innebära intensiv strid och förluster, genomförs de vanligtvis inom ramen för internationell humanitär lag och syftar till att skydda territorium, styrkor eller civila från skada, snarare än att medvetet förstöra en specifik grupp. Frågan om ansvar fortsätter att utforskas i CIA DCI Interagency Balkan Task Force Investigations, i vilken avsaknande av antydningar om att händelserna utspelats i syfte att strategiskt utföra folkmord märkligt nog gått obemärkta i historieskrivningen.

Attacken mot enklaven tycks ha motiverats av militär nödvändighet, men också av en strävan att minimera civila förluster, en insikt som framkom genom taktiken att först skingra invånarna från små byar. En verkligt demilitariserad enklav under FN-skydd hade kanske kunnat vända serbiska militära ansträngningar bort från Srebrenica och FN-trupperna och därigenom undvikit denna fasansfulla tragedi. Även om vi inte kan förneka grymheterna som inträffade, är det viktigt att komma ihåg att sådana handlingar var alltför vanliga på alla sidor under Bosnienkriget.

Kunde kriget ha förhindrats?

Innan vi fortsätter med föreställningen är det värt att reflektera över en ytterligare fråga: Hur kunde kriget ha förhindrats? Vi spolar tillbaka till tiden innan oroligheterna började, år 1992. I detta ögonblick av kris, där kriget skymtar vid horisonten, står nationer och deras ledare inför avgörande val. De politiska beslut som fattas i denna stund kan få betydande konsekvenser för framtiden.

Hur skulle Bosnien och Hercegovinas senare historia utvecklats om Alija Izetbegović inte hade dragit tillbaka sin signatur från Carrington–Cutileiro planen (den första föreslagna planen) i mars 1992? Det är inte bara en spekulation över ”vad som kunde ha varit”, utan en djupare analys av historiska val och deras påverkan. Forskare framhåller med övertygelse att om Izetbegović inte hade backat från avtalet, skulle inget inbördeskrig ha utbrutit. Då hade Bosnien och Hercegovina undvikit de omfattande mänskliga lidanden och materiella förstörelser som landet fortfarande kämpar med efter 29 år.

Ironiskt nog undertecknade Izetbegović ett nästan identiskt dokument i Dayton, vilket utgör grunden för Bosnien och Hercegovinas nuvarande konstitution. Det visar att Cutileiro-planen faktiskt var acceptabel för alla parter, inklusive den bosnisk-muslimska befolkningen. Planen föreslog en territoriell och etnisk uppdelning i tre enheter, där bosnierna skulle ha tilldelats 44 procent av territoriet, samma andel som serberna.

Genom att acceptera Cutileiro-planen hade Bosnien och Hercegovina kanske undvikit ett inbördeskrig mellan ARBiH och Babas Armé APZB i Cazin-Krajina, där bosniskmuslimer miste livet på båda sidor. Dessutom hade landet inte behövt bli ett internationellt protektorat med en temporärt inaktiv hög representant som fortfarande besitter diktatoriska befogenheter. Istället hade det kunnat utvecklas som en suverän nation.

Har skapat djupa klyftor

Det är i synnerhet uppenbart att inbördeskriget har skapat djupa klyftor mellan etniska grupper, vilket är ett sår som inte kan läkas snabbt men som måste hanteras med omsorg för att undvika ytterligare splittring och istället främja fredlig samexistens. Ett sådant scenario skulle ha befriat oss från den svåra situation vi nu står inför; en tröstlös påminnelse om utfallet utan en verklig förståelse för orsakerna bakom.

När draperierna för denna orättfärdigt fördärvade teater sluter sig, står vi inför en verklighet av motsatser, av att vara och inte vara. Hur enkelt blev det inte att prägla det serbiska folket som mördare? Men låt mig säga er en sanning: den stämpeln var på plats långt innan. När världen blundade för de grymheter som begicks under den olagliga Nato-bombningen.

Det vore en synd att inte i denna skildring uppmärksamma de tal som den 23:e maj framfördes med uppriktighet från representanternas hjärtan, där de inte bara pekade på den politiska timingen av detta förslag, utan även på att vårt folks lidanden inte tillräckligt beaktades – och det vore inget annat än hyckleri att nu hylla det. Selektiv empati.

Selektiv resolution splittrar och fragmenterar

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att den resolution som nu röstats igenom, en handling som direkt bryter mot Bosnien och Herzegovinas själva grundlag. Är detta verkligen vad vi strävar efter? Att splittra och fragmentera ytterligare med en selektiv medkänsla för krigsoffer? Vi behöver en mer inkluderande och opartisk handling för att väva en berättelse som omfamnar alla, erkänner varje sorg och till slut tillsammans skriver slutet på detta drama. Då, och endast då, kan vi börja bygga en framtid av sann försoning och fred.

Jag kommer inte finna ett avslut i denna artikel om jag inte benämner en sista synpunkt. Om målet var försoning, har de misslyckats. “Denna resolution riktar sig inte mot någon specifik part, inte heller mot Serbien. Vi sörjer alla offer lika mycket.” sade tyska ambassadörskan Leendertse under församlingen. I hennes val att selektivt rikta ljuset mot en specifik grupps lidande, fladdrar en nyans av förakt mot både henne själv och mot idén om att jämlikt sörja alla offer.

Uteblivna motkondoleanser

Serbiens president har klart uttryckt sympati för förseelserna och de som mist sina liv i Srebrenica, men vi har ännu inte mottagit någon motsvarande kondoleans för våra egna offer i kriget. Varför ifrågasätts inte deras tystnad, medan våra handlingar ständigt underkastas kritik? Istället för att lägga en gammal konflikt till ro, har de blåst liv i dess slumrande glöd.

När krigets skugga återigen faller över Bosnien och den serbiska republiken utropar sin självständighet, kommer blodet att vara på deras händer. Låt oss stanna upp och reflektera – var detta deras avsikt från början? När vi skådar den ständiga motviljan från den serbiska republiken, dess huvudroll i att stänga dörren till Bosniens NATO-dröm, då måste vi undra: Var detta deras symfoni av oenighet, en kalkylerad handling mot deras sanna mål?

*******

Texten nedan har skrivits av författarens organisation ’28 Juni Global’ och publicerats som en officiell ståndpunkt gentemot resolutionen.

Kära generalförsamling,

Som medlemmar av den serbiska diasporan som har ägnat betydande tid och ansträngning åt denna sak, skriver vi, 28 juni, en icke-statlig organisation med rådgivande status hos ECOSOC, för att uttrycka vårt officiella uttalande angående den aktuella situationen och för att avvisa den föreslagna resolutionen som innebär faror för vårt humanitära arbete och hotar stabiliteten och försoningen mellan Balkanländerna.

Vi motsätter oss starkt resolutionen av flera skäl, som vi beskriver nedan tillsammans med det juridiska stödet för våra argument:

Förenkling

Att utse en sida som den enda skurken bortser från komplexiteten i konflikter som det bosniska inbördeskriget, under vilket grymheter som Srebrenica, Kravica och många andra inträffade med offer från bägge parter. Detta förbigår andra grymheter och strider mot artikel 2(7) i FN-stadgan, som betonar respekt för staters inhemska jurisdiktion, samt DPA (hädanefter DPA), artikel V, som kräver en omfattande ansats till försoning mellan alla parter. Dessutom visade FN:s nyligen fattade beslut den 24 mars 2024, på 25-årsdagen av NATO-bombningarna, att det är irrelevant att diskutera historiska händelser, vilket belyser det selektiva i historisk diskurs. En förenkling, eller snarare en selektiv förankring till en militär operation skuldbelägger en part, en hel nation som även de har lidit under krigets blodiga skeenden.

Moralisk ekvivalens

Att avleda uppmärksamheten från alla ansvariga parter genom en ’tu quoque’-ansats, engelska ‘whataboutism’ undergräver ansträngningar för rättvisa och försoning. Denna selektiva fokusering, som betonar Srebrenica samtidigt som andra grymheter förbises, komprometterar principerna om rättvisa, opartiskhet och icke-diskriminering som ligger till grund för FN-stadgans mål och DPA, artikel VII, som kräver opartisk rättvisa och ansvarsskyldighet för alla inblandade parter. Den opartiska jakten på rättvisa, som krävs enligt DPA, är väsentlig för att bygga förtroende och främja stabilitet i samhällen efter konflikter. Att inte hålla alla parter ansvariga upprätthåller en kultur av straffrihet och undergräver trovärdigheten hos internationella institutioner som har i uppdrag att upprätthålla rättsstatsprincipen. Vidare är det intressant hur under ett pågående folkmord, detta tas upp vid förhandlingsbordet.

Selektivt fokus

Exklusiv fördömelse riskerar att förvärra splittringar istället för att främja försoning. Genom att enbart fokusera på Srebrenica och ignorera andra grymheter misslyckas resolutionen med att främja enighet. Artikel 1(1) i FN-stadgan betonar främjandet av fred och samarbete mellan nationer, medan DPA, artikel IV, syftar till att främja enighet och samarbete mellan alla parter. Att bara fokusera på Srebrenica bortser från andra grymheter och bryter mot artikel 2(1) i FN-stadgan, som betonar suverän jämlikhet mellan medlemsstater. DPA, artikel III, kräver lika behandling och ansvarighet för alla parter.

Dessutom, till skillnad från precedensfall som Rwanda Genocide Resolution, skedde inga konsultationer med alla relevanta regionala intressenter innan utarbetandet av resolutionen. Betoningen på selektiva narrativ undergräver ansträngningar för att främja en känsla av gemensamt ansvar och kollektivt ägande av fredsprocessen, såsom förutsätts i avtal som DPA. Vidare belyser bristen på konsultation med regionala intressenter före förslaget till resolutioner ett oroande bortseende från principen om inkludering och riskerar att åsidosätta röster som är avgörande för att bygga hållbar fred. Att bortse från alla parters bidrag och lidande upprätthåller fördomar och hindrar ansvarighetsinsatser. Partiska resolutioner som lyfter fram Srebrenica samtidigt som andra grymheter ignoreras underminerar trovärdigheten i internationella ansträngningar för rättvisa och försoning.

Även om det inte uttryckligen anges, betonar FN-stadgan principerna om opartiskhet och objektivitet, såsom framhävs i DPA, artikel VII, som kräver opartiskhet i rättvise- och försoningsprocesser. Den föreslagna resolutionen presenterades utan någon diskussion eller överenskommelse inom Bosnien och Hercegovina (BiH), vilket djupt delar landets etniska samhällen. Denna handling bortser från BiH:s konstitution och lagar, som kräver att utrikespolitiska beslut fattas av det tre medlemmars presidiet med lika representation från de tre konstituerande nationerna. Resolutionen lämnades in trots opposition från de valda serbiska representanterna och ignorerade BiH:s institutioner. Sanna försonings- och förtroendeskapande initiativ måste involvera alla statens representanter.

Brist på sammanhang

Att inte beakta konfliktens historiska sammanhang undergräver en omfattande förståelse och rättvisa bedömningar. Att betona Srebrenica samtidigt som andra händelser under det bosniska inbördeskriget, som började tre år före grymheterna i Srebrenica, förbises, saknar sammanhang. Artikel 2(4) i FN-stadgan förbjuder hot eller användning av våld mot någon stats territoriella integritet eller politiska oberoende, vilket betonas i DPA, artikel II, som framhäver vikten av att förstå konflikters historiska sammanhang.

Det bosniska inbördeskriget uppstod inte i ett vakuum utan formades av en myriad av sociopolitiska faktorer som kräver nyanserad analys. Att ignorera detta bredare sammanhang förvränger inte bara den historiska sanningen utan undergräver också ansträngningar att ta itu med de underliggande faktorer som drev konflikten. Att omfamna en mer holistisk ansats till att förstå historiska händelser är väsentligt för att främja genuin försoning och lägga grunden för hållbar fred.

Ineffektivitet

Resolutioner som saknar opartiskhet och selektivt fokuserar på händelser som Srebrenica kan sakna legitimitet och misslyckas med att effektivt lösa konflikter. Såsom framgår av DPA, artikel IV, som kräver effektiva och legitima åtgärder för att hantera konflikter. Resolutioner som saknar opartiskhet och legitimitet är osannolika att uppnå sina avsedda mål och kan till och med förvärra befintliga konflikter. Misslyckandet att engagera alla relevanta intressenter och överväga olika perspektiv undergräver legitimiteten för internationella interventioner och riskerar att alienera nyckelaktörer vars samarbete är avgörande för meningsfullt framsteg. Strävan efter effektiva kollektiva åtgärder för att hantera hot mot freden, som anges i artikel 1(3) i FN-stadgan, kräver ett åtagande för rättvisa, opartiskhet och inkludering. Genom att åsidosätta vissa röster och prioritera selektiva narrativ riskerar resolutioner att upprätthålla splittringar och hindra utsikter för genuin försoning och stabilitet.

Tidpunkt och avsikt

Tidpunkten och avsikten bakom förslaget till resolutioner förtjänar noggrant granskande, särskilt med tanke på global turbulens och politiska agendor. Antagandet av resolutioner utan adekvat samråd med alla relevanta intressenter väcker frågor om motiven bakom sådana initiativ och riskerar att undergräva deras legitimitet. Den betydande förseningen i att ta itu med historiska orättvisor, såsom Förintelsen, understryker behovet av konsekvens och opartiskhet i internationella ansträngningar för att främja minne och försoning. Genom att politisera känsliga frågor och prioritera vissa narrativ över andra riskerar resolutioner att förvärra befintliga spänningar och hindra utsikter för genuin fred och stabilitet.

Mot bakgrund av dessa argument och juridiska principer uppmanar vi er att ompröva den föreslagna resolutionen och arbeta för en mer inkluderande och omfattande ansats som främjar fred, stabilitet och försoning i Balkanregionen.

Tijana Ivković
Verksam vid organisationen 28 Jun. Global

Debatt