DEBATT • Ovanstående rubrik är hämtad från Nya Testamentet, närmare bestämt Matteus-evangeliet 13:12, ett citat som fortsätter med frasen: “men den som inget har, skall allt tagas ifrån”. Det finns olika tolkningar av vad som menas med detta ganska brutala påstående.

Vissa förmögna människor tar det som ett bevis på att deras rikedom är berättigad. Den gängse förklaringen torde dock vara den att för en individ med talang, intelligens och även social kompetens öppnas dörrar av möjligheter som väl tillvaratagna i förlängningen öppnar ytterligare dörrar. Om man däremot kastar bort sina eventuella färdigheter genom slöhet, missbruk eller allmänt osocialt beteende stängs alla dörrar och vederbörande blir i värsta fall till slut hemlös och hamnar på gatan.

Liknelsen som inleder kapitel 13 i Matteus-evangeliet är den om såningsmannen och hans frön där “somt föll på hälleberget och somt föll i godan jord” vilket enligt Jesus handlar om förmågan att ta till sig “den rätta läran” för att förstå himmelrikets frälsning. Om man nu ska lägga någon vikt vid bibliska citat kan man väl tolka detta något defaitistiska påstående ur ett evolutionärt perspektiv, nämligen att en del har otur i det genetiska lotteriet och helt enkelt hamnar på efterkälken i livets utförsbacke eller om man så vill uppförsbacke.

Marx och Apostlagärningarna

Livet är helt enkelt inte rättvist och hur mycket man än propagerar och kämpar för jämlikhet och inkomstutjämning så kommer meritokratiska samhällen att präglas av ojämlikhet. Ett annat bibelcitat från Apostlagärningarna talar om att “dela ut till efter vars och ens behov” vilket återanvändes av Karl Marx med tillägget “Av var och en efter förmåga” vilken är principen för ett framtida klasslöst kommunistiskt samhälle.

Marx fras skulle då stå i motsatsförhållande till lön efter förmåga, vilket förutsätter ett icke-monetärt system vad det gäller den första premissen. Att gå tillbaka till byteshandel känns som ett omöjligt projekt i dagens världsekonomi, så vi får nog dras med pengar ett tag till även om dessa numera tenderar att mestadels vara helt elektroniska.

Men är det inte så att Marx devis generellt redan gäller, nämligen att man ger – givetvis mot betalning – efter sin förmåga och därefter använder ersättningen till sina behov? Vissa har mer sällsynta och kanske högt eftertraktade förmågor och kan därför sätta en dyr prislapp på sitt kunnande medan andra bara klarar att utföra lågkvalificerade sysslor och därmed får sämre betalt, allt enligt lagen om tillgång och efterfrågan.

Maslow, Locke och USA:s självständighetsdeklaration

Att man sedan efter att de primära basbehoven är tillfredsställda tydligen ackvirerar ytterligare behov observerades av den amerikanske psykologen Abraham Maslow i hans teori om en hierarkiskt ordnad behovstrappa (pyramid) bestående av fem stadier. I botten finns de grundläggande behoven som vatten, mat, luft och sex, medan självförverkligande är i toppen. Sedan kan man kanske tycka att extremt rika människor har i det närmaste absurda behov som innefattar ägande av slott och herrgårdar, paradisöar, jetplan, lyxjakter samt guld och ädelstenar och även i viss mån makt.

I den amerikanska självständighetsdeklarationen talar man om “Unalienable rights” (omistliga rättigheter) som “Life, liberty and the pursuit of happiness”, rättigheter som uttrycktes redan på 1600-talet av engelsmannen John Locke – han som har fått epitetet liberalismens fader. Denne tidige upplysningsfilosof utvecklade en teori om “Naturliga rättigheter” (Natural rights) som innefattade “Liv, frihet och egendom” (Life, liberty and property).

Det var en formulering som även kom med i Thomas Jeffersons originalutkast till självständighetsförklaringen, men som på inrådan av Benjamin Franklin ändrades till den av George Mason (one of the founding fathers) uttänkta slutfrasen “Sökande efter lycka” (Pursuit of happiness). Vissa menar att Jefferson – som själv var slavägare – därmed underförstått tog avstånd från att det var en naturlig rätt att äga slavar.

Kahneman, pengalycka och harmoniska samhällen

Innebär denna ändring då att desto mer egendom och pengar man har, desto lyckligare är man? Troligen inte, för enligt en undersökning utförd vid Princeton-universitetet av den Nobelprisbelönade ekonomen Daniel Kahneman så finns det en gräns för människors självupplevda lycka. När den överskrids ökar generellt sett inte längre det emotionella välbefinnandet. När man inte har några finansiella problem och även har en slant på banken verkar inte överdriven lyxkonsumtion göra en människa speciellt mycket lyckligare.

Är då jämlika samhällen utan alltför stora inkomstklyftor mer harmoniska och kanske även lyckligare? Ja, det verkar ligga till så. Det har visat sig att extremt ojämlika nationer ofta präglas av oroligheter och missnöjesyttringar med även hög brottslighet och större hälsoproblem. När man emellertid jämförde varierande medelinkomster för hyfsat rika industrialiserade länder visade dessa skillnader ingen nämnbar korrelation med det allmänna välståndet i landet. Den kanske absolut viktigaste komponenten för ett välfungerande samhälle, nämligen tillit är också den större i jämlika länder, så alltför stor lönespridning verkar generellt sett vara socialt ohälsosamt.

Gladwell, löner och skatter

När en journalist 1996 intervjuade författaren och historikern Peter Englund och frågade när vår civilisation kommer att gå under, fick han det oväntade svaret 1976! Kanske menade Englund att de var då som Socialdemokraternas 44 år av maktinnehav tog slut och borgarna tog över – mycket tack vare en annan författares (Astrid Lindgren) upprop mot absurt höga skatter. Eller så menade han det som journalisten Malcolm Gladwell konstaterar i ett föredrag långt senare (2010), nämligen att 1975 är ett årtal som betecknar startpunkten för en eskalerande löneglidning och därmed i förlängningen ett mindre jämlikt samhälle.

Man ska veta att Sverige men även i viss mån USA under 50- och 60-talet och fram till mitten av 70-talet var i det närmaste socialistiska stater. Marginalskatten i USA – innan President Kennedy sänkte den – var så hög som 91 procent! Och i Sverige fick Astrid Lindgren betala 102 procent i marginalskatt vid 1976 års inkomstdeklaration, den av henne själv myntade Pomperipossa-effekten. Sveriges stigande skattetryck hade ändå, enligt somliga, den positiva effekten att löneskillnaderna hölls nere.

Måhända var Sverige på 70-talet det närmaste man kan komma ett humant socialistiskt samhälle. Fastän när under samma period konkurrensen i världshandeln ökade höll det inte längre att beskatta framgångsrika svenska företagare och entreprenörer upp över öronen. Motivationen för att jobba hårt försvann när staten tog nästan alla pengarna, så politikerna var tvungna att sänka den progressiva marginalskatten. I stället lades skattetrycket över på konsumenterna genom en rejäl momshöjning.

Fiske och mellanmänskliga relationer

Gladwells föredrag – som finns på nätet – heter “Income inequality” och beskriver vad som hände med lönerna för framför allt talanger och högt uppsatta personer i mitten av 70-talet. Han utgår ifrån antropologen Alan Fiskes teori om mellanmänskliga relationer där fyra kulturellt universella beteenden kan observeras.

Communal sharing den mest basala relationsformen där man delar allt lika inom gruppen. Equality matching som handlar om olika former av reciprocitet, där man exempelvis turas om och byter tjänster. Authority ranking där ett hierarkiskt system gäller mellan under- och överordnade liknande det inom militären. Slutligen har vi Market pricing som handlar om tillgång och efterfrågan och de monetära transaktionerna som sätts av olika marknadsvärden.

Miller och Mantle

Gladwell koncentrerar sig på de två senaste där han menar att AR gällde för lönesättningar på 50- och 60-talet, där man nöjde sig med att vara överordnad eller underordnad som en form av statusmarkering. Han exemplifierar detta med chefslöner i USA som var långt under vad som utbetalas idag. Även sportstjärnor fick egentligen dålig ersättning för vad de drog in i form av biljettintäkter och franchising. När fackföreningsledaren Marvin Miller tog över The Major League Baseball Players Association på 60-talet såg han efter ett tag till att spelarna fick betalt för sitt marknadsvärde. Spelare som exempelvis Mickey Mantle som drog fulla arenor på Yankee Stadium tjänade aldrig mer än 100 000 dollar per år men vilket för en landsortsgrabb från Oklahoma var enorma pengar. Mantle fattade nog aldrig sitt verkliga värde utan nöjde sig med vad de överordnade ägarna var villiga att betala.

Miller upptäckte också att spelarna i princip skrev på slavkontrakt för klubbarna vilket gjorde att de inte kunde byta lag utan att ägarna godkände övergången. Sakta men säkert vinner Miller den ena förhandlingen efter den andra som förbättrar spelarnas villkor tills han till slut får till stånd klausulen om Free agency, nämligen att en spelare själv kan förhandla med en klubb om sin lön. Den förste free agent-spelaren som får ett miljonkontrakt för sin övergång från Oakland Athletics till New York Yankees är den föga kände James “Catfish” Hunter, och när skedde detta? År 1975.

Hutton, Stenmark och Borg

När supermodellen Lauren Hutton samma år läser en artikel i New York Times om ovannämnde basebollspelare och undrar om inte kosmetikaföretaget Revlon kan betala mer än de 60 dollar per timme som hon tjänar slutar det med att hon skriver på ett kontrakt som garanterar henna minst 25 000 dollar per dag. Inom område efter område övergår successivt lönesättningarna från auktoritär klassning till marknadsvärde och lön efter förmåga.

Ska vi jämföra med Sverige och våra idrottssuperstjärnor så kände sig både Björn Borg och Ingemar Stenmark tvungna att skriva sig i Monaco för att få behålla sina prispengar. När Borg vinner Wimbledon för första gången är prischecken på löjliga 12 500 pund av vilka han dessutom bara skulle få behålla en bråkdel om han fortfarande var skriven i Sverige. Och när sker detta? År 1976. Idag får vinnaren av samma tennisturnering 2,35 miljoner pund, vilket justerat för inflationen är nästan tjugo gånger mer än vad Björn Borg fick 1976.

Beatles, BMW och Trabant

Värdens kanske framgångsrikaste popgrupp The Beatles satt också under sin tidiga karriär fast i AR. Kontraktet med EMI gav dem en penny per såld singelskiva att dela på och deras manager Brian Epstein gav dem en veckolön på 25 pund, där han själv behöll 25 procent av intäkterna. Det brittiska skattesystemet var på 60-talet även det extremt progressivt så när George Harrison skrev låten Taxman som är öppningsspåret på LP:n Revolver, vilken rymmer textraden “There´s one for you nineteen for me, cause I´m the taxman” då stämmer faktiskt dikten med verkligheten, den brittiska staten tog 95 procent av intäkterna.

Är det då en positiv utveckling att samhället har gått från AR (Authority Ranking) till Market pricing? Det kan ju tyckas så, då det rent konkret har visat sig att marknadsekonomi är fullständigt överlägsen planekonomi, systemet som praktiserades av de socialistiska länderna i Östblocket. Fördelarna kan exemplifieras med att i Västtyskland kunde man när som helst köpa en kvalitetsbil typ BMW eller Mercedes-Benz, medan man i Östtyskland kunde få köa i tio år för att köpa den fullständigt livsfarliga skräpbilen Trabant.

Löner med tak och reglemente

Att i ett kapitalistiskt system låta marknaden sätta ett pris på varor och tjänster verkar gynna både producenter och konsumenter, när lagen om tillgång och efterfrågan tillämpas. Problemet idag verkar dock vara att det finns så mycket kapital i omlopp att det tenderar att koncentreras på allt färre händer – åt den som har skall varda givet. Gladwell påpekar i sitt tal att på 50- och 60-talet i USA var det nästan som att staten – eller samhället om man så vill – sa till de högst betalda löntagarna, att ni får helt enkelt inte tjäna mer än 200 000 dollar per år (ca 3 miljoner idag), gör ni det tar vi nästan allt det överskjutande i form av skatt.

I Sverige ända fram till slutet av 80-talet gällde ett slags lönereglemente för framför allt offentliganställda där man placerades in i olika lönegrader beroende på utbildning och vad respektive fackförbund förhandlat fram. Inom exempelvis utbildningsväsendet var olika titlar viktiga för att markera status, där vad man fick ut i lön efter skatt verkade vara av mindre betydelse än den professionella titeln. Väl definierade hierarkier rådde troligen mellan rektorer, lektorer, adjunkter, professorer, folkskollärare etc.

Verkställande direktörer och stenåldersjägare

Trots att lön efter marknadsvärde verkar gälla idag för exempelvis direktörer som även försäkrar sin framtida rikedom med hjälp av allehanda “fallskärmsavtal” så förefaller ändå en typ av auktoritetsranking gälla. Troligen jämför privata storföretags verkställande direktörer sig med varandra och kräver löner som överträffar konkurrenterna. En variant av pittmätning.

Detta beteende kan troligen förklaras ur ett evolutionärt perspektiv då konkurrensen mellan männen i stenåldersstammen framför allt handlade om att föra sina gener vidare. Du behövde följaktligen inte vara världens bäste jägare, det räckte med att vara bäst i den egna stammen eller flocken.

Denna tendens kan ses även i alla möjliga mellanmänskliga relationer. Man jämför sig med sin granne, sina arbetskollegor etc. Kvinnor jämför sig med varandra och sminkar sig och klär sig snyggt, oftast inte för männens skull utan för att överglänsa andra kvinnor. Beteendet verkar även ha eskalerat inom nymodigheter som sociala medier där vissa hela tiden ska posta bilder och kommentarer som visar vilka “perfekta” liv de lever. Inget som helst djup utan bara narcissistisk yta.

De Solla Price och kvadratroten ur ett arbetslag

Den engelske fysikern Derek de Solla Price utvecklade en matematisk teori om skapandet av värde som liknar Pareto-principen – den som även kallas 80/20 regeln som säger att exempelvis bland världens författare står 20 procent för 80 procent av alla publikationer. “Price law” konstaterar att kvadratroten av antalet personer i ett arbetslag står för 50 procent av produktionen. Detta ger inga större effekter när manskapet är litet men så fort man ökar personalen blir utfallet mer och mer extremt. Är man hundra personer står tio för hälften av skapandet medan i ett företag med 10 000 anställda står endast en procent (100 st) för halva produktiviteten. Då är det inte så konstigt om lönekraven ställs därefter.

“Price´s model” är ytterligare en teori som detta matematiska geni lanserade, vilken handlar om Cumulative advantage processes (tilltagande fördelar) numera också kallad Preferential attachment. Modellen går enkelt förklarat (det finns en avancerad matematisk formel) ut på att det inom exempelvis datorkommunikation förhåller sig så att desto mer kontakter en förgrening (nod) har desto större chans har den att motta nya länkar, en process som även expanderar med tiden.

Mycket får mer en naturlag – men inte den enda

Överfört på mänskliga förhållanden är vi tillbaka där vi började denna text, nämligen vid Matteus-principen som har jämförts med Prices modell. Det verkar vara i det närmaste en naturlag att de som har ska få ännu mer. Dock gäller väl i viss mån också vad som kallas Trickle down economy, nämligen att när förmögna gör av med sina pengar så sipprar dessa ned genom samhällsskikten, men idag får man nog även prata om trickle up economy då den ökande mängden av “Fiat-valuta” (knapptryckarpengar) tenderar att färdas uppåt istället och fördelas på allt färre händer. De rika blir rikare, dock inte på bekostnad av de fattiga då världsekonomin inte är ett nollsummespel.

“Sådan är kapitalismen, otack är den armes lön” sjöng trubaduren Fred Åkerström på sextiotalet med tillägget “Det är de rikas paradis men ingen hör en fattigs bön”. På den tiden inom vänstern ansågs arbetsgivarna vara skurkaktiga utsugare av arbetarklassen som borde göra revolution och ta över produktionsmedlen. Ett fullständigt orealistiskt önsketänkande som gick ut på att outbildade arbetare, lätt som en plätt antogs kunna avsätta och därefter ersätta högutbildade ingenjörer, ekonomer och entreprenörer.

Kapitalismen och Market pricing är som synes inget perfekt ekonomiskt system, dock är det överlägset socialistisk planekonomi. Eller som citatmaskinen Winston Churchill uttryckte det: “Kapitalism fördelar rikedom ojämlikt medan socialism fördelat fattigdom jämlikt”.

Debatt