DEBATT • Nästa år (2024), är det sextio är sedan Lyndon Johnson-administrationen startade sitt krig mot fattigdomen i USA. Det storslagna federala programmet som gick under namnet The Great Society hade som utsatt mål att totalt eliminera fattigdomen i landet samt även rasmässiga orättvisor. Initiativet härstammade från Johnsons föregångare John F Kennedys reformförslag New Frontier, som han lanserade i sitt tacktal på Demokraternas konvent 1960.

Då Johnson vann en jordskredsseger vid 1964 års presidentval över republikanernas kandidat Barry Goldwater och då Demokraterna därefter även fick en majoritet i både Kongressen och Senaten accepterades lagförslaget utan större protester, förutom de som tyckte att upptrappningen av Vietnam-kriget och dess kostnader la en ekonomisk sordin över lagförslaget.

Den nya lagstiftningen innebar bland annat hälso- och sjukvårdsreformer (Medicare, medicaid), välfärds- och bidragsreformer (Social Security, Food Stamps), utbildningsprogram (Head Start, College Aid, Job Corps), samt även program för miljön, kulturen och kollektivtrafiken (Public Transportation).

Anledningen till att landet kunde genomföra dessa generösa reformer var att USA hade haft en stor ekonomisk tillväxt på femtiotalet. Detta till skillnad från FDR:s New Deal tre decennier tidigare som mest handlade om att mildra Wall Street-kraschen och den därpå följande depressionen. Vad många inte känner till var att USA under femtiotalet hade skyhöga marginalskatter som hotade tillväxten, så när JFK tillträdde sänktes skatten från 91 procent till 71 procent. Tillväxten ökade med nästan 5 procent och BNP steg med 10 procent efter skattesänkningsreformen.

När president Johnson skriver under The Civil Rights Act den 2 juli 1964 står en av förkämparna och inspiratörerna för detta lagförslag snett bakom honom, nämligen pastor Martin Luther King jr. Under initiativet The March on Washington iaugusti 1963, då över en kvarts miljon människor samlades runt The Lincoln Memorial Reflecting Pool för att protestera och lyssna på MLK:s berömda “I Have a Dream”-tal, påverkades säkert Kennedy-administrationens ambitioner för detta reformprogram som hans vicepresident LBJ sedan genomförde.

Martin Luther King och svarta separatister

Dr Kings antivåldsstrategi med fredliga demonstrationer – som ibland avbröts med våld från polismakten – skilde sig markant från senare militanta svarta grupperingar som exempelvis Svarta Pantrarna, vilka var beväpnade marxistiska separatister som förespråkade revolution. En annan separatistisk rörelse som propagerade för strikt segregation var Nation of Islam med den karismatiske Malcolm X som talesman. En excentrisk sekt som hävdade att vita människor var “djävulens ras” och krävde en egen nation för svarta i södra USA (Georgia, Alabama & Mississippi). När Malcolm X senare hoppade av organisationen blev han sannolikt mördad av densamma.

En av de mest citerade och numera omdebatterade fraserna i MLK:s tal 1963 är när han talar om sina barns framtid. Han säger: “I have a dream that my children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character”. En önskan som verkar självklar om man på allvar vill motverka rasism. Idag tycks dock den gängse inställningen bland radikala svarta antirasister i USA vara helt motsatt till Dr King´s framtidsförhoppning. Det är din hudfärg som avgör om du ska hyllas eller ej, din karaktär är irrelevant. Ta exempelvis symbolen för polisbrutalitet och Black Life Matters portalfigur George Floyd, som man till och med rest statyer av för att hedra. En brottsling, narkoman, falskmyntare, frånvarande förälder och arbetslös, knappast ett föredöme för svarta ungdomar vad det gäller karaktärsideal men med rätt hudfärg för rollen.

J Edgar Hoover, chefen för USA:s federala polis (FBI) såg MLK som den farligaste svarte mannen i landet: “The most dangerous Negro of the future in this nation”. FBI ville koppla King till den kommunistiska ideologin då han var uttalad anti-kapitalist med radikala revolutionära idéer angående samhällsomstörtande åtgärder. Dock var King anhängare av Gandhis ickevåldsprincip och ville därför inte ha en väpnad revolution utan snarare en “Revolution of the mind”. Hans smått utopiska framtidsvision var ett Amerika utan rasism, med ekonomisk jämställdhet, fri utbildning och sjukvård samt en värld utan krig. När han håller sitt sista tal i Memphis 3:e april 1968 – dagen innan han blir mördad – låter han nästan profetisk i sin predikan och förutspår mer eller mindre sin egen död. Talet är en biblisk allegori som talar om det förlovade landet: “I´ve been to the mountaintop I`ve seen the promised land. I may not get there with you, but we, as a people will get to the promised land”. Säkert kraftfulla ord på den tiden, men egentligen bara en massa religiöst nonsens som vilken karismatisk väckelsepredikant eller sektledare som helst skulle kunna haspla ur sig.

Fattigdomsbekämpning och bidragsberoende

Hur gick det då med fattigdomsbekämpningen i USA? Fattigdomen gick faktiskt ned från 20 till 12 procent, men har sedan dess i stort sett stannat på den nivån, trots att Johnsons efterföljare på presidentämbetet Richard M Nixon och även Jimmy Carter ekonomiskt utökade programmet. Det var först med Ronald Reagan och hans skattesänkningspolitik för att stimulera ekonomin som vissa åtstramningar skedde. Vad vi pratar om i dagens läge är egentligen relativ fattigdom, för ytterst få människor i USA får gå hungriga, snarare är övervikt ett stort problem hos de mindre välbeställda i landet. Att bli permanent bidragsberoende har skapat vad vissa vill kalla “welfare queens”, kvinnor som satt i system att utnyttja och missbruka rätten till utbetalningar (government handouts).

Detta har i många fall lett till att männens roll som familjeförsörjare mist sin betydelse och kärnfamiljen som samlevnadsform har splittrats, så att idag mängder av barn växer upp med en ensamstående mamma. Bland exempelvis den afroamerikanska befolkningen saknar mer än 70 procent av barnen en närvarande pappa och manlig förebild (a positive male role model). Statistiken visar att du som pojke och ung man i mycket högre grad hoppar av skolan, hamnar i fängelse, blir hemlös och fattig etc. om du växer upp utan en ansvarstagande familjefar. Flickor från faderlösa hem står för en överväldigande majoritet av oönskade tonårsgraviditeter och löper även mer än dubbelt så stor risk att drabbas av psykisk ohälsa.

Hjälp eller hjälp till självhjälp

Syftet med reformprogrammet The Great Society var från början formulerat av JFK i hans berömda installationstal från 1961 då han säger: “Ask not what your country can do for you – ask what you can do for your country”. Han menade antagligen att välfärdspolitiken som stödde sig på skattebetalarnas solidaritet och uppriktiga(?) önskan att eliminera fattigdomen i landet inte bara handlade om att lindra densamma, utan att bidragen skulle vara: ”a hand up, not a handout”. Har man fallit ska en hjälpande hand få en på benen igen, och inte bara föda den som ligger ned. Eller som den kinesiske filosofen Lau Tzu uttryckte det för 2 500 år sen: “Give a man a fish and you feed him for a day. Teach him how to fish and you feed him for a lifetime”.

Tyvärr misslyckades dessa lovvärda ambitioner i stort, liksom många av de i exempelvis Sverige olika statliga och kommunala åtgärdsprogram som lanserats för att hjälpa folk ur fattigdom och arbetslöshet. Under den stora depressionen på 30-talet då arbetslösheten sköt i höjden åtgärdades krisen med så kallade beredskapsarbeten, som var mer eller mindre offentligt finansierade. Vägar, broar och kanaler behövde byggas, elektriska ledningar behövde dras och saker behövde tillverkas. Nästan 10 miljoner arbetare i USA fick sin försörjning tryggad av president Roosevelts åtgärdsprogram.

Idag kan man inte som då skicka ut hundra man utrustade med spadar och spett att för hand bygga en motorväg. Jobbet görs numera med hjälp av grävskopor och vägmaskiner med mindre personal och betydligt snabbare. En liter dieselolja kostar idag i USA cirka en dollar, i Sverige drygt 20 kronor, en mängd som motsvarar nästan 2 kWh hårt kroppsarbete. En människa behöver 8 timmar för att komma upp i samma energimängd. Det ger i runda slängar en timlön på 12,5 cent i USA och i Sverige två och femtio i timman. Nästan hundra gånger mindre än medianlönen i respektive land.

Skenande bidragskostnader

Justerat för inflationen har välfärdsutgifterna i USA sedan “The Great Society” genomfördes mer än tiofaldigats och ligger idag på 1,2 biljoner dollar, cirka 20 procent av hela den federala budgeten. Visserligen har befolkningsökningen varit 60 procent, men det förklarar inte tillnärmelsevis den stora ökningen av bidragsberoendet. Den beror till största delen på mekanisering, billig energi och flytt av arbetsuppgifter till låglöneländer. Detroit, som kallas “The Motor City” hade som mest nästan 2 miljoner invånare under sin industriella storhetstid på 50- och 60-talet, men har idag tack vare utlokaliseringen av bilindustrin mer än halverat sin befolkning som nu är nere på 620 000.

Man kan verkligen förstå USA:s ambitioner med fattigdomsbekämpningen när man ser bilder och filmer från slumområden på 1960-talet. I exempelvis New York såg vissa kvarter i stadsdelar som Bedford Stuyvesant i Brooklyn, Harlem på Manhattan och South Bronx ut som utbombade krigszoner med meterhöga sop- och skräphögar på bakgårdar där barnen sprang och lekte. Dessa områden är idag nästan försvunna i denna metropol som inte i alls samma grad har drabbats av industridöden som andra städer. NYC är fortfarande rikt och folk vill flytta till staden och därför behövs tomtmark för nya lägenheter och kontor. Följaktligen såg byggmästare potentialen med att rusta upp slummen kring millennieskiftet, varpå en gentrifiering skedde med inflyttning av en medelklass med höga inkomster som såg till att höja den sociala statusen på bostadsområdet.

Man blev av med slummen men inte med de fattiga, då dessa ofta inte hade råd att bo kvar utan hamnade någon annanstans, troligen i vad som kallas för “The Projects” (government owned housing for low income residents), områden som är lite som våra svenska utanförskapsområden med ofta hög arbetslöshet och mycket till följd därav; gängkriminalitet. Det är en typ av brottslighet som polisen i USA precis som i Sverige har väldigt svårt att bekämpa, då återväxten av allt som oftast allt yngre gängmedlemmar verkar vara en aldrig sinande källa.

Fattigdomsbekämpning blev finanskris

När George Bush d.y. blev president 2001 ville också han, som sina föregångare, bekämpa landets fattigdomsproblem. Bush-administrations nya recept var egendomsinnehav. Under parollen “A Home of your own” skulle fattiga få chansen att äga sina egna hem genom förmånliga lån, och då huspriserna förväntades stiga skulle låntagarna därför ha möjligheten att ta ytterligare lån, baserat på husets förväntade högre värde, för att betala av de gamla skulderna. Dessa så kallade subprimelån till mindre kreditvärdiga låntagare såldes sedan vidare i flera led så när “husbubblan” sprack och folk inte längre hade råd att betala amorteringar och räntor satt bankerna med “Svarte Petter” och fick ta över husen och förlusten, då husen rasade i värde. De boende som flyttade ut frigjordes från låneskulden som övertogs av bankerna och låneinstituten. Följden blev den förödande finanskrisen 2008 som sedan spred sig över hela världen.

Den nyvalde presidenten Barack Obama fick således inleda sin ämbetstid med att reda ut krisen och se till att följderna av 1929 års börskrasch inte upprepades. Därför utformades stimulansprogram för att motverka en kommande depression och arbetslöshet. Flera biljoner dollar utbetalades från Federal Reserve för att rädda bankerna och det finansiella systemet, pengar som till största delen till slut hamnade hos de redan rika i landet. Obamas vallöften om “Change” slutade faktiskt med ännu större inkomstklyftor och där monetära medel inte – som utlovats – transfererades till underklassen utan snarare tvärtom. Den redan skyhöga amerikanska statsskulden som Bush hade genererat med sin meningslösa invasion av Irak, dubblerades följaktligen under Obamas åtta år som POTUS.

Rasfrågan och affirmative action

Förhoppningarna om förbättrade rasrelationer under den förste svarte presidenten kom även de på skam då rörelser som ovannämnda BLM hävdar att rasismen är värre än någonsin i landet, och inte blev det bättre under Trumps fyra år trots att fler svarta kom i arbete under republikanernas styre. Radikala svarta grupper (och även vissa vänsterliberaler med annan hudfärg) menar att landet är genomsyrat av systematisk och strukturell rasism, från regeringen ner genom samhällsskikten ända till den enskilde vite mannen, som sägs ha en nedärvd obotlig rasistisk fallenhet.

Affirmative action (positiv särbehandling), som var en av 60-talets många Great Society-reformer, vilken syftade till att framför allt svarta ungdomar och jobbsökande skulle ha förtur vid universitet och arbetsplatser, är nu för tiden inte ett tillräckligt initiativ. Numera ställs krav på att svarta elever ska slippa vissa provtagningar, att matematik- och språkundervisningen ska anpassas efter en svart norm då den nuvarande undervisningen sägs vara ett sätt för den vita överhögheten (White supremacy) att förtrycka svarta elever. Dygder som exempelvis punktlighet, noggrannhet, artighet och ett vårdat språk sägs även de vara egenskaper som symboliserar en despotisk vithetsnorm.

Det än så länge vita amerikanska majoritetssamhället ska alltså känna skuld och skam för de överhuvudtaget existerar. Den nuvarande presidenten Joe Biden sa vid ett tillfälle att vita amerikaner med europeiskt ursprung snart skulle vara i minoritet och tillade “And that is a good thing, because diversity is our strength”. När Jimmy Fallon, värd för The Tonight Show i en monolog 2020 konstaterar att för första gången i Amerikas historia så minskar den vita befolkningen, då jublar den i huvudsak vithudade publiken. Varför? Varifrån kommer detta märkliga självförakt?

Historiska sår som inte läkt ut

Svaret måste handla om nationens historia, med folkmordet på ursprungsbefolkningen, där de överlevande trängdes undan till avlägsna reservat, ofta långt från sina hemtrakter. Slaveriet, där under en period på drygt 200 år nästan 400 000 afrikaner fraktades över Atlanten för att jobba på plantagerna. Dessa händelser är som ett öppet sår som aldrig vill läkas och hela tiden måste vita amerikaner påminnas om sitt graverande historiska arv, trots att slaveri, folkmord och erövringskrig har varit regel snarare än undantag globalt genom hela mänsklighetens historia. Ändå utmålas det som att slavsamhället skulle vara en unik amerikansk företeelse.

Nu höjs även röster för en typ av skadestånd (Reparations) som ska betalas ut till alla ättlingar till forna tiders slavar. Då 1865 års ersättningslöfte om “40 acres and a mule” aldrig infriades till de 4 miljoner som frigavs blev många kvar på plantagerna som sharecroppers medan andra lämnades vind för våg och ofta arresterades för lösdriveri, vilket ledde till straffarbete. Därför kan man till viss mån förstå kraven på kompensation. Det har dock gått över 150 år sedan inbördeskriget slutade och den svarta befolkningen har på den tiden tiofaldigats och det är därför svårt att reda ut vilka som är slavättlingar eller ej. Vissa uppskattningar av andelen är cirka 50 procent men det är troligen problematiskt att bevisa släktskap så långt tillbaks i tiden då folkbokföringen (census) i USA är bristfällig.

Siffror på mellan 100 000 och 3 miljoner USD per person har nämnts och skulle 40 miljoner svarta erhålla den senare summan hamnar man på totalt 120 biljoner – fem gånger USA:s BNP och 1,5 gånger hela världens BNP. Kanske lite orealistiskt, eller? Med beloppet 100 000 dollar blir det “bara” 4 biljoner dollar totalt, som dock ändå motsvarar 80 procent av landets alla skatteintäkter. För att inte helt ödelägga landets ekonomi så föreslår Reparations-apologeterna att utbetalningarna ska spänna över en tioårsperiod, men stora skattehöjningar skulle troligen ändå behöva införas för att ro det smått orealistiska projektet i land.

Afro- och latinamerikaner i USA

Länge var afroamerikaner den största etniska minoriteten i landet, men är numera omsprungen av latinamerikaner som utgör nästan tjugo procent av befolkningen. Man är även passerad av alla andra etniciteter i landet vad gäller medianinkomst och förmögenhet och frågan är då varför svarta hela tiden hamnar sist i lönestatistiken och även först i antalet fängslade för brott per capita?

Konsensussvaret är rasism, rasism och åter rasism samt vita privilegier. Men frågan är varför i så fall majoritetssamhällets påstått “medfödda” rasism inte biter på alla de nordostasiater (Kina, Japan och Korea) som toppar löneligan i USA och som faktiskt är negativt särbehandlade vid universitetsansökningar men ändå lyckas blir antagna. Det beror på att deras hudfärg är ljusare, blir kanske då det enkla svaret. Men det förklarar inte varför nigerianer, som mestadels är mörkare i skinnet än de afroamerikanska slavättlingarna, trots den påstått djupa och utbredda strukturella rasismen mot svarta i USA, frivilligt emigrerat dit och överlag är väldigt framgångsrika med höga inkomster.

Strukturell rasism inte enda förklaringen

Statsvetaren Charles Murray ifrågasätter i sin senaste bok: Facing Reality (Two Truths about Race in America) att den enda och dominerande förklaringen till att vissa folkgrupper har det sämre ställt än andra i landet är systematisk och strukturell rasism. De två tabubelagda och därför ofta förbisedda ting han lyfter fram – som statistiskt har dokumenterats under lång tid – är att svarta i USA i allmänhet har sämre kognitiva förmågor och betydligt högre brottsbenägenhet än vita. Detta återspeglas i sämre genomsnittlig inkomst, större per capita fängelsepopulation och sämre utbildningsmöjligheter trots det ovan beskrivna initiativet med positiv särbehandling.

Oberoende av om det beror på arv eller miljö (eller båda) så korrelerar dessa skillnader i brottsstatistik och intelligensförmåga med exempelvis inkomstskillnader, bostadssegregation och även viljan hos arbetsgivare att anställa och befordra highschool dropouts and ex-cons. Vissa svarta konservativa intellektuella som Thomas Sowell och Larry Elder menar att faderlösa hem är den stora boven i dramat och den mest bidragande orsaken till missförhållandena. Vad som är orsak och verkan är en svår nöt att knäcka för samhällsvetenskapen, men vissa menar att orsaken till viss del kan spåras tillbaka till The Great Society-reformen på sextiotalet.

Kan någonting gott då komma ut ifrån att öppet redovisa Murrays två obestridliga sanningar om “rasskillnader” i Amerika? Ja, varför inte? Att hela tiden skylla på rasism – som gjorts i över ett halvt sekel – har visat sig bara leda till ännu större splittring och noll resultatförbättring. Att inte erkänna dessa ovannämnda skillnader har lett till att de styrande och majoritetsbefolkningen har målat in sig i ett hörn och därför är försvarslösa inför rasistanklagelserna. Murray talar om konceptet The American Creed – som kan spåras tillbaka till Thomas Jeffersons tankar om frihet och individuella rättigheter – som ett gemensamt historiskt ideal som varit både framgångsrikt och inkluderande.

Kings tal om hudfärg kontra karaktär ekar ännu

Och då är vi tillbaka vid Martin Luther Kings dröm om att folk inte ska dömas för sin hudfärg, sin sociala status eller kanske sin trosbekännelse (creed), utan värderas utifrån sin individuella karaktär och sin personliga förmåga att klara av att leva upp till vissa allmänna moraliska förväntningar och skyldigheter. Att hela tiden skylla på yttre omständigheter för sina tillkortakommanden och inte ta personligt och individuellt ansvar för sina egna handlingar leder bara till en osund offermentalitet som i slutändan underminerar hela det västerländska rättssamhället i grunden. “Jag är oskyldig, allt är samhällets fel”, som bortförklaring är en återvändsgränd som inte leder till något konstruktivt.

Nyligen slog USA:s högsta domstol (Supreme Court) fast att positiv särbehandling strider mot konstitutionen. Sökandes ras får alltså inte längre vara en faktor vid antagningar till universitet och högskolor, vilket då troligtvis kommer att gynna nordostasiater men missgynna afroamerikaner. Frågan är hur jämlikhets- och mångfaldsförespråkarna kommer att reagera på beslutet. Det synes dock ha fattats i MLK:s anda om att människor bör bedömas utifrån deras meriter, inte deras hudfärg.

Debatt