➤ DEBATT  ”Varde ljus” säger Gud i Genesis – efter(!) att han har skapat himmel och jord. Han skapade alltså med andra ord hela universum i totalt mörker! Vilken lirare!

Hur snurrig denna skapelseberättelse än kan låta har författaren faktiskt en poäng i sin vision om visionen. Innan den kambriska explosionen som skedde för drygt en halv miljard år sedan var troligen alla biologiska skapelser på jorden blinda. När sedan ljuset ”slås på” introduceras det viktigaste av alla sinnen, synen, som ihop med den sexuella reproduktionen gör att evolutionen lägger i en överväxel och formligen sprutar fram en mängd olika organismer.

Anledningen till denna explosion är bland annat predation (äta eller ätas), där en kapplöpning mellan rovdjur och bytesdjur, som nu helt plötsligt kan se varandra, framtvingar försvars- och anfallsegenskaper som ger upphov till exempelvis skaldjur och ryggradsdjur.

En helt annan typ av illumination skedde för oss människor på sjuttonhundratalet i form av den epok som man kallat Upplysningen. En period då vetenskapen och kunskapens logik (epistemologi) ifrågasätter och kullkastar religiösa föreställningar som under flera århundraden dominerat både etablissemanget och gemene mans uppfattning om sakernas tillstånd.

Idag kan man säga att en liknande kunskapsrevolution har skett tack vare utvecklingen av internet. Förut kunde olika organisationer och institutioner som kyrkor, banker, underrättelsetjänster, företag, regeringar etc verka utan att allmänheten hade någon större insyn i vad som försiggick bakom stängda dörrar. Denna relativa okunnighet kunde dessa organisationer utnyttja till sin fördel då man för det mesta kunde lita på tystnadskulturen och sekretessen.

Detta hemlighetsmakeri håller nu på att försvinna i en allt snabbare takt tack vare hackare, läckande källor (Wikileaks) och undersökande journalistik, som avslöjar allt från katolska prästers pedofila böjelser till korrumperade politiker, mutade makthavare och insideraffärer.

Visserligen har Sverige en offentlighetsprincip som innebär att man kan begära ut offentliga handlingar för att få insyn (transparens) och därmed utöva medborgerlig kontroll över myndigheternas agerande. Men detta har förut varit ett ganska krångligt och tidsödande förfarande, som dock numera kan ske sekundsnabbt medelst några knapptryck, om nu inte informationen sekretessbeläggs eller hemligstämplas.

Att avslöja hycklande makthavare har journalisten Janne Josefsson varit ganska bra på genom åren då han i det närmaste personifierat SVT:s flaggskepp Uppdrag Granskning. Allt från valstugereportaget 2002, till hans sista inslag om terroristen Akilov och den smått löjeväckande intervjun med Özz Nûjen, där den kurdiske komikerns strategi är att anfall är bästa försvar.

Janne J. blir lika perplex som under valstugeintervjun, den med sossen som till och med förnekar att det är han som syns på filmen. Özz förnekar också det uppenbara, då han säger att han ingenting har att göra med de två fastigheter han köpt på Gotland. Jag vet ingenting om saker jag betalat miljontals kronor för, är Nûjens försvar i intervjun, där han även insinuerar att Josefsson vill avsluta sin karriär på UG med ett ”hatchet job” (en personlig misskreditering) gentemot honom.

Josefsson har blivit både kritiserad och hyllad av såväl allmänheten som etablissemanget för sina metoder men få vet att han började sin journalistiska bana som författare till den numera ofrivilligt, nästan tragikomiska boken ”Behöver vänstern gå i terapi?”, författad ihop med musikern Mats Zetterberg. I boken som utkom 1976 intervjuas ett antal kommunister om vad som motiverar dem att vilja störta det rådande samhället medelst väpnad revolution.

Svaren vittnar om ett planlöst famlande i mörkret, där det hägrande ljuset i slutet av tunneln är ”proletariatets diktatur”, samhällsordningen som efter arbetarklassens revolutionen ska leda till alla förtryckta människors fullständiga frigörelse. Denna totalt häpnadsväckande avsaknad av verklighetsuppfattning får författarna – som båda två i tidens anda verkar vara troende marxister – att i de sammanfattande kapitlen starkt kritisera den torftiga människosyn dessa radikaler företräder.

Hatet mot de rika och romantiseringen av proletären är ett genomgående tema hos de intervjuade som alla tycks brottas med psykiska problem och mindervärdeskomplex.  I sann anda av politisk korrekthet (se Frankfurtskolan) hänvisar författarna till den marxistiske psykoanalytikern Wilhelm Reich som förespråkar en progressiv revolutionär psykoanalys som ska befria patienten från inlärda borgerliga värderingar. Med andra ord rannsaka dig själv innan du storvulet ger dig på att försöka förändra andra och hela den rådande sociala strukturen.

Detta är faktiskt lite av samma budskap som en annan psykologiprofessor, Jordan B Peterson – som idag via internet blivit väldigt populär och omhuldad – förespråkar. Han föreslår i sin senaste bok 12 rules for life, att  man ska börja  med det lilla som att ”städa sitt eget rum” innan man ger sig på att protestera mot påstådda orättvisor och maktstrukturer i samhället. Han försöker få vilsna ungdomar som i sitt allmänna identitetssökande känner sig kränkta av minsta lilla så kallade ”microaggression” att ”grow the hell up and take some responsibility” , istället för att se sig själva som offer.

För enligt sann nymarxistisk lära finns det bara två grupper. De förtryckta (offren) och förtryckarna (rika medelålders vita heterosexuella män). Det ät bara att rätta in sig i ledet, vare sig man kan eller vill identifiera sig med någon av grupperna eller ej. Lösningen, enligt postmodernisterna, är att rasera alla naturligt frivilliga hierarkier, sparka ut männen samt kvotera in kvinnor och hbtq-personer på alla ledande poster inom samhället. What a masterplan!

Förhoppningsvis kommer den epistemologiska transparensen att genomlysa och slå hål på alla dessa irrläror, om nu inte ungdomsgenerationen har blivit helt immun mot vetenskapliga fakta, men det känns ändå som att ett visst uppvaknande till verkligheten har skett. Internet är fullt av sansade samhällsdebattörer som inte låter sig tystas av hysteriska SJW-aktivister (Social Justice Warriors) som kallar alla – även de av universiteten inbjudna kunskapsföreläsarna – för hatretoriker och nazister.

Många av de som vänsterextremisterna kallar nazister är paradoxalt nog judar. Ben Shapiro, Sam Harris, Bret & Eric Weinstein, Milo Yiannopoulos, Dave Rubin, Yaron Brook, David Horowitz och många fler anses vara så kontroversiella och så fulla av hat (?) att de bara förtjänar att tystas genom protestaktioner i form av hysteriska skrik, talkörer och burop.

Janne Josefsson tillhör definitivt inte till denna proteströrelse som vill förbjuda yttrandefriheten. Han tycker exempelvis att alternativmedia behövs som motvikt till den trånga åsiktskorridoren. Hur mycket etablissemanget än försöker inskränka yttrande- och pressfriheten kommer man troligen inte att lyckas. Dammluckorna har redan öppnats. Internettrevolutionen är ett faktum.

Josefssons medarbetare till den ovannämnda boken är som sagt var musiker. Dock inte i Jannes hemstad, utan i Lund. I Göteborg hette musikrörelsens skivbolag Nacksving, vilket startades 1975 av Tommy Rander och var ett socialistiskt kollektiv där man arbetade efter principen: ”Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”. Dessvärre räckte inte vissa musikers förmåga till att varken sälja skivor eller att få spelningar och till slut tröttnade skivbolagets storsäljare, exempelvis Nationalteatern och Björn Afzelius, på att försörja dessa hobbymusiker och bildade undergruppen Transmission där proffsmusikerna kunde plocka ut sina egna surt förvärvade pengar.

Dissidenterna – med Samhällsnytts Mats Dagerlind på sång – tolkar en Nationalteantern-klassiker.

Det är tydligen bara att konstatera att aldrig så välmenande idealistiska projekt, där alla ska dela lika, till slut stupar på att vissa känner sig orättvist utnyttjade. Devisen borde istället lyda: Av var och en efter förmåga, till var och en efter prestation. Med andra ord: Communistic bullshit walks and hard earned money talks!  Det är hög tid att sätta ljuset på och genomskåda denna falska och totalitära ideologi (kommunismen) som trots att den är lika avskyvärd som nazismen, fortfarande ändå anses som salongsfähig bland ”intellektuella” i västvärlden.

Håkan Johansson