Erdogans agerande är en krigsförklaring mot Europa

➤ KRÖNIKA Under helgen kablade media ut kaotiska scener från den grekiska gränsen där tusentals migranter gick till attack mot grekiska gränsvakter för att ta sig till Europa. Kaoset blev följden av Erdogans beslut att öppna gränsen. Beslutet kom efter en eskalering i konfliktområdet i Idlib där ryska flygplan dödade ett trettiotal turkiska soldater under ett flyganfall.

Vad har det att göra med Europa och varför hämnas Erdogan på Europa istället för Ryssland – kan man undra? Som en auktoritär ledare har Erdogan ett stort behov av att hävda sig inför sin befolkning. Det turkiska samhället drogs med i krigshetsen när turkiska armén gick in i Syrien i höstas. AKPs och statens propagandamaskin arbetade oavbrutet för att Erdogan personligen skulle vinna på denna hysteri. Och när de första uppgifterna om dödsoffren började strömma in  – blev även dessa hans personliga ansvar.

För att återupprätta sin hastigt bleknande gloria behövde Erdogan återigen visa handlingskraft – men utan någon större risk för otrevliga konsekvenser. Han behövde en svag motpart helt enkelt. Putin är lika mycket mån om sin bild av starke man och därför var något direkt angrepp mot Ryssland uteslutet. Europas svaga ledarskap har samtidigt gjort EU till den tacksamma måltavlan. Erdogan visste att han ostraffat kunde genomföra personliga pr-kampanjer på bekostnad av EU. Men har hans beräkning visat sig vara rätt?

Tyvärr, verkar det vara så. I debatten om EU och Ryssland brukar det ofta framhävas att ”vi” behöver ett starkt EU för att kunna stå enade och ge ett kraftfullt svar till auktoritära ledare – som just Putin och Erdogan.

I helgen kunde vi beskåda en representant från EU-kommissionen som – medan bilder på migranter som stormar EUs yttre gräns kablades ut – mumlade om att EU minsann ringde Turkiet och frågade om migrantavtalet med EU fortfarande gäller. Jodå, ska Turkiet ha svarat till EU-kommissionen. Då så, avslutade representanten pressmötet:

Men behöver det vara så? EU kan och bör prata med Turkiet från en maktposition. Det är trots allt Turkiet som behöver Europa mycket mer än Europa behöver Turkiet. Det är de enorma investeringarna och transfereringarna från EU som håller det stora och fattiga landet med begränsade naturresurser vid ytan.

Erdogans agerande mot Europa när han öppnar slussarna för miljontals migranter kan inte längre beskrivas som en utpressning eller ett påtryckningsmedel. Enligt uppgifter från grekiska myndigheter förser turkiska polisen migranterna med vapen så som tårgas som de använder mot gränsvakterna. Erdogan tilhandahåller gratis bussar till gränsen för migranterna. Turkiska gränsvakter anklagas för att ha klippt upp det grekiska staketet för att hjälpa dem att ta sig in i EU. Det bör kallas vid sitt rätta namn: Turkiets agerande är en krigsförklaring mot Europa.

Istället för EUs mjäkiga respons borde det bli en diskussion om hårda sanktioner mot landet och dess maktelit. Under flera decennier har det turkiska etablissemanget gömt sina pengar bland annat i Österrike. En frysning av turkiska tillgångar i EU och finansiella och skatteutredningar mot gömmor i Österrike borde bli ett första steg.

I motsats till den ofta infantila konflikthanteringen i det fredsskadade Sverige – där man oftast inte förstår vad en konflikt är och vad den kan leda till – lever turkarna mitt i en konflikthärd i Mellanöstern och förstår mycket väl tydliga signaler. Därför behöver EU inte ens slå till med full kraft. Men all sannolikhet kommer det att räcka med att visa tänderna: trots all propaganda är turkiska toppolitiker och tjänstemän fullt medvetna om det verkliga maktförhållandet mellan EU och Turkiet.

Frågan är om EUs impotenta ledarskap är kapabelt ens till detta. Eller kommer Europa att bli Erdogans slagpåse för all överskådlig framtid?

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.