DEBATT • Man hör titt som tätt att det är brist på biomassa till att utföra arbete i Sverige och Europa. EU använder det som förevändning för sin önskan att massimportera miljontals så kallade talanger från tredje världen. En av de mer hysteriska framställningarna av den teorin bjöds nyligen av den irakiska, tidigare bedrägerianklagade, centerpartistiska EU-parlamentarikern Abir Alsahlani.
En gång i tiden jobbade jag som aktieanalytiker. Varje kvartal rapporterade gruvbolaget Boliden hur stor bristen var i världen på koppar och zink, basmetaller som de själva råkade producera. Det gjorde mig nyfiken och konfunderad över hur en dylik beräkning månne kunde gå till. Med tiden insåg jag att det var nonsens. Sedan dess retar det mig varje gång någon talar om “brist” på det ena eller andra. Detta är ett så återkommande tema att det kanske förtjänar en liten lektion i mycket grundläggande nationalekonomi?
Det är rimligt att definiera brist som skillnaden mellan vad man behöver och vad man har. Jag ska baka banankaka och behöver 10 bananer men har bara 7. Bananbrist = 10 – 7 = 3.
På en marknad (ett samhälle) brukar det man har kallas utbud. Och det man behöver kallas efterfrågan. Senast på sidan 3 i varje bok i nationalekonomi möter man ett utbuds-efterfråge-diagram.
Ett sådant diagram är en grov förenkling av verkligheten men illustrerar förhållandet mellan utbud, efterfrågan och pris för en given vara. Det kan vara ett kilo bananer, ett pund zink eller ett ton koppar. Den röda kurvan visar att när priset ökar vill folk köpa mindre, den blå visar att när priset ökar vill företag producera mera. Självklarheter som inte ens behöver ett diagram.
Det är för övrigt typiskt nationalekonomer att vända diagrammen fel så allt blir obegripligt. En normal människa tänker att priset är den oberoende variabeln som man kan variera (x-axeln) och funderar över vad det får för effekt på de beroende storheterna utbud och efterfrågan (y-axeln) när man varierar priset. Till höger är samma diagram men rätt vänt för att vara begripligt för människor.
Går inte att tala om efterfrågan utan att nämna ett pris
Så vad säger den röda kurvan i diagrammet om efterfrågan på pakistanska talanger i Europa? Kan du avläsa 30 miljoner? Givetvis inte. Man kan nämligen inte tala om efterfrågan på något UTAN ATT NÄMNA ETT PRIS, det vill säga i vilken punkt på kurvan vi vill avläsa efterfrågan. Vi kan vara ganska säkra på att det råder skriande brist på tiorummare på Östermalm i Stockholm till priset 2 000 kr i månadshyra eftersom vid det priset är efterfrågan gigantisk och utbudet noll. Vid månadshyra på 1 miljon kr råder det däremot ett katastrofalt överskott på dylika lägenheter. Men utan att nämna ett pris kan man varken tala om utbud eller efterfrågan, och därmed inte heller om brist, som ju är skillnaden mellan efterfrågan och utbud vid ett visst pris.
Marknadsekonomin har den finurliga egenskapen att priset söker sig till den punkt där utbud = efterfrågan, vilket illustreras i diagrammet. I den punkten blir bristen = utbud – efterfrågan = 0. I en marknadsekonomi finns alltså ingen brist.
Frågar du Boliden som säljer koppar så kommer de givetvis berätta att det saknas X miljoner ton koppar i världen eftersom de talar i egen sak. Trots “bristen” får alla som är villiga att betala marknadspriset all koppar de vill ha. Frågar du Boliden om det är brist på arbetskraft så kommer de antagligen berätta att det tyvärr råder allvarlig brist även på den. Men utan att nämna pris är det meningslösa frågor. Det företaget menar är att det saknas arbetskraft till den låga lön de helst skulle vilja betala.
Den välvilliga tolkningen av EU:s påstående om behovet av 30 miljoner pakistanier är att det är brist på folk som för struntlön är villiga att bidra till EU-imperiets skatteintäkter. Ungefär som när det var brist i Amerika på folk som ville plocka bomull gratis.
Den mer illvilliga och realistiska tolkningen av EU:s besatthet med icke-europeiska talanger får du klura på själv.
Klaus Bernpaintner
(Artikeln tidigare publicerad på Folkungen.se)
Detta är en opinionstext, åsikterna som framförs är skribentens egna.
