LEDARE Att det pågår ett folkutbyte i Sverige är ”ett matematiskt faktum” som ledande Sverigedemokrater nyligen formulerade det. Det vet alla som tagit del av siffror över Sveriges demografiska utveckling från Statistiska centralbyrån. På många håll räcker det med att gå utanför dörren för att konstatera vad som har hänt. Där fordom nästan endast svenskar vandrade utgör de nu ett minoritetsinslag i gatubilden.

I de så kallade miljonprogramsområdena lyser människor med svenskt ursprung idag så gott som helt med sin frånvaro. Många här har förvisso fått ett svenskt medborgarskap som ett brev på posten men ett papper säger väldigt lite om vem en människa är, vilka värderingar, nationella lojaliteter och tillhörighetskänslor han eller hon har och så vidare.

Om man kommer till Sverige men bosätter sig på en plats som endast är Sverige geografiskt på kartan men i allt väsentligt i övrigt mer är att betrakta som Somalia, Syrien eller Afghanistan är utsikterna små att den personen i några andra avseenden än på papperet ska integreras i något som kan kallas svenskhet.

Nästan lika enkelt som att läsa av SCB:s siffror för de senaste 50 åren är det att utifrån dem extrapolera fram prognostiserade siffror för kommande 50 år som visar att svenskar inom den tidsrymden förvandlats till en minoritet i Sverige som helhet. Det räknas ut med samma vedertagna och okontroversiella metoder som i alla andra prognossammanhang. Det finns ingen anledning att ifrågasätta vederhäftigheten i dessa prognoser eller betvivla att de framgent kommer att visa sig stämma när vi har facit och kan kontrollera – såvida inget drastiskt görs för att vända utvecklingen.

När reportrar på TV4 eller socialdemokratiska före detta ministrar nu larmar och står i om att dessa faktum och prognoser är högerextrema konspirationsteorier ägnar de sig åt en form av taskspel som inte anstår en seriös politisk debatt. Man utgår från att medborgarna är dumma i huvudet. Det dryper av antidemokratiskt väljarförakt.

Skröt om sin folkutbytespolitik

Man kan ha många åsikter om USA:s vänsterpresident Joe Biden men i folkutbytesfrågan är han åtminstone uppriktig när han konstaterar att vita amerikaner av anglosaxiskt och västeuropeiskt ursprung nu är en minoritet i USA och lägger till ”and that’s a good thing”. Även i Sverige har det pågående folkutbytet länge lovordats från vänsterliberalt håll, beskrivits som kulturellt och ekonomiskt berikande för vårt land och för oss tråkiga grå svenskar, vilken spännande etnisk och religiös mångfald det ger upphov till och så vidare.

Man har från det politiska hållet ofta även hört statistik rabblas om att minsann nu varannan sjuksköterska eller var fjärde läkare är utlandsfödd och hur Sverige skulle stanna dessa förutan. Samma politiker och opinionsbildare har heller inte haft några bekymmer med att vidgå att det ligger ett medvetet politiskt projekt bakom dessa befolkningsförändringar, de har tvärtom berömt sig för att så är fallet och att fri invandring, öppna gränser och det samhälle som på det sättet byggs är en hörnsten i deras ideologi och strävan.

De har också talat högt och gärna om att det finns andra politiker, Sverigedemokrater, med en annan migrationspolitisk agenda som utgör ett hot mot deras vision om Sverige som globalistisk smältdegel och humanitär stormakt. Så länge det pågående folkutbytet tecknades i rosenröda färger och kläddes i ord med en positiv klang var dess existens alltså okontroversiell.

Svårare avfärda SCB än Sions vises protokoll

Det var först i polemik med någon som invände att denna samhällsutveckling kanske inte är ”a good thing” som förnekelsen började. Det var när samma demografiska siffror och process anfördes som något negativt för Sverige som det förvandlades till en konspirationsteori att ett folkutbyte pågår och att det skulle ha sin grund i någon politisk plan.

Det blir problem när man försöker tillämpa samma taktik mot Sveriges idag näst största parti och det största i regeringsunderlaget som mot rasbiologiskt orienterade politiska marginalgrupper. Det är en sak att som konspirationsteori avfärda nynazisters viftande med Sions vises protokoll som belägg för en hemlig judisk folkutbytessammansvärjning. Det är en helt annan att på samma sätt vifta bort den breda socialkonservativa mittenpolitikens och öppna svenskhetens förespråkare när de anför siffror från SCB som belägg.

Att på det här vårdslösa sättet dra det ”blåbruna” kortet säger mer om de som gör det än dem man pekar ut och är ett relativiserande hån mot alla i Sverige med nära och kära i släkten som sett ett verkligt nazistiskt förintelseläger från insidan. Det man eventuellt kortsiktigt vinner genom att skrämma bort någon från SD med nazi-spöket förlorar man många gånger om i det längre perspektivet i uppvisad brist på politisk anständighet. Men exploateringen av nästan 100-åriga förintelseöverlevaren Hédi Fried som slagträ mot SD visar att man inte drar sig för ens de mest osmakliga lågvattenmärkena och övertrampen.

Inte längre någon valvinnare

Det finns också ett annat mer prosaiskt skäl till det taktikskifte från skryt till förnekelse vi just nu bevittnar i Sverige kring folkutbytet, i sak men framför allt som politiskt styrt. Det har blivit allt svårare att framställa ett samhällsprojekt som en framgångssaga som var och en nu kan se resulterat i skenande gängkriminalitet, antisocialitet, massarbetslöshet, massbidragsberoende, våldsbejakande muslimsk extremism och lavinartat växande grupper med inkompatibla värderingar om demokrati och yttrandefrihet, kvinnor, judar, sexuella minoriteter med mera.

Något närande ”kompetensregn” över Sverige blev det inte. I stället har vi fått en ny tärande etnifierad underklass, dels i traditionell socioekonomisk mening, men dels också med inslag som vi antingen utrotat i Sverige för länge sedan eller aldrig haft här tidigare. Sammantaget vill allt färre politiker idag stå för den folkutbytespolitik de fört, det är inte längre någon valvinnare.

Förr tog man gärna på sig äran av varje politiskt beslut som bidragit till folkutbytet. I den utsträckning man idag vidgår att några beslut i den riktningen alls har fattats, hanteras de som svarte petter och tillskrivs politiker på den motsatta sidan blockgränsen i ett sandlådeliknande blame-game.

Gentemot Sverigedemokraterna, som velat fördela skulden hos ”sjuklövern” tämligen jämnt, är linjen i stället att folkutbytet, om något som kan kallas för detta överhuvudtaget ägt rum, bara inträffat av sig självt, bestämts av läget i omvärlden som svenska politiker inte råder över. Att det lilla landet i norr på absolut längst avstånd från jordens oroshärdar år efter år i decennier med bred marginal slagit rekord i antal utdelade uppehållstillstånd och medborgarskap ska vi tro bara är en slump.

Retorisk vändpunkt 2015

Om någon vändpunkt ska pekas ut för när godhetsskrävlande förbyttes i förnekelse och att skylla ifrån sig kan den bestämmas till tiden närmast efter det totala sammanbrottet i Sveriges asylmottagande hösten 2015. Det var då som retoriken förändrades, då som ”mitt Sverige bygger inga murar” byttes mot ”vi har varit naiva” och ”den humanitära stormakten” ersattes av ”EU:s miniminivå”.

Det sistnämnda är en lögn och invandringen till Sverige ligger som ett matematiskt faktum kvar på rekordhöga nivåer om i storleksordningen 100 000 personer om året, bara med en lite annan fördelning mellan asylsökare och anhöriga. Men utsagan utgör i sig ändå ett erkännande av att det faktiskt går att med politiska beslut reglera hur många migranter som kommer till Sverige och får stanna här.

Att haka upp sig på semantik och ord som ”folkutbyte” är också ett symptom på att det blivit svårare för vänsterliberalerna att inför väljarna vidmakthålla kontrasten mellan dem själva som de goda och Sverigedemokraterna som de onda när de egna partierna i varierande grad förvandlats till SD Light och the devil bokstavligen is in the details. För inte är det helt lätt att direkt förstå att det var Magdalena Andersson och inte Jimmie Åkesson som sa att ”Vi vill inte ha några somalitowns i Sverige”.

Sverige har inte alltid haft massinvandring

Massinvandringsvurmare vill normalisera det som skett de senaste 50 åren med att Sverige alltid har haft invandring. Man pratar om hansatyskar, romer, valloner, judar och så vidare som kom till Sverige från medeltiden och framåt. Men så sent som på 1850-talet uppgick andelen utlandsfödda i Sverige till blygsamma ett par promille. De mytomspunna vallonerna som kom under en period på 100-200 år under 1600- och 1700-talen var inte fler än cirka 1 000 – 2 000 personer – färre än vad som anlände under en enda vecka asylkaosåret 2015. Ända fram till andra världskriget var invandringen till Sverige så låg att den var nätt och jämnt mätbar. Under och omedelbart efter kriget kom en del krigsflyktingar till Sverige men med dagens mått så små mängder att det kan anses försumbart.

Efter kriget upplevde Sverige en industri- och exportboom med en åtföljande stor efterfrågan på arbetskraft då de flesta jobb ännu utfördes manuellt. Här gjorde migrationsgrafen ett hopp uppåt men i antal och som andel av befolkningen var arbetskraftsinvandrarna ändå få jämfört med dagens invandring. Dessutom kom de till Sverige på söndagen och gick till jobbet på måndagen, i bjärt kontrast till idag när det stora flertalet går ut i åratal om inte decennier av dubbelt samhällstärande arbetslöshet och bidragsberoende. De allra flesta som kom då var finländare eller européer från kontinenten och kulturkrockarna därmed lindrigare jämfört med idag när nästan alla kommer från geografiskt avlägsna och kulturellt väsensskilda länder.

I takt med att arbetskraftsinvandringen övergick i asylrelaterad invandring, något som kunde skönjas redan på 1970-talet, började siffrorna skena exponentiellt. Bara sedan millennieskiftet har antalet utlandsfödda i Sverige ökat från en miljon till nära två och en halv miljon, eller uttryckt som andel av befolkningen, från drygt 10 till snart 25 procent.

Och även om inte alla dessa kommer från lågutvecklade problemländer och inte alla som kommer från sådana länder heller blir en belastning för Sverige så gör och blir en majoritet ändå det. En försvårande omständighet är att lejonparten av Sveriges befolkningsökning som inte består i direkt invandring av utlandsfödda i stället utgörs av barn till utomvästliga migranter som i allt väsentligt ärver föräldrarnas utanförskap och inte sällan till och med hamnar i ett djupare och mer problematiskt sådant.

Socialdemokrater tog Brechts satir på allvar

Idén om att byta ut folket lanserades i början av 1950-talet av Bertolt Brecht i hans dikt ”Lösningen”. Den var menad som en kritik i form av ett satiriskt gott råd till dåtidens kommunistiska diktaturregim i DDR men kom att tas på allvar och inspirera andra vänsterorienterade regeringar, inte minst den socialdemokratiska i Sverige, som en metod att bita sig fast vid makten.

I rask takt har vänstern i Sverige förlorat arbetarklassen som sitt huvudsakliga väljarunderlag. Att Socialdemokraterna idag är ett maktparti beror endast på att man med en vidlyftig bidragspolitik lyckats värva merparten av den importerade etniska underklassen som röstboskap. August Palms gamla devis ”gör din plikt, kräv din rätt” har bytts mot budskapet att rätten att ställa krav både kommer först och är utan såväl bortre gräns som koppling till motprestation.

Ödesfråga för vårt land och vår framtid

Att Sverige är Sverige är inte hårdkodat i den svenska myllan. Ingen blir enligt ”magic dirt”-teorin svensk bara genom att passera gränsen till Sverige eller åka tunnelbana i Stockholm och få söker sig hit därför att de älskar våra svenska sekulära, frihetliga, demokratiska, jämställda och toleranta värderingar. Om vi vill att Sverige ska fortsätta vara Sverige mer än bara till namnet krävs att en övervägande andel av de som brukar den svenska myllan också är svenskar mer än bara till namnet.

Principen om den öppna svenskheten öppnar dörren för även den som inte är född i Sverige att bli svensk. Men för att den processen ska fungera fordras att merparten av de som bor här har den svenska bakgrund som de nytillkomna ska förhålla sig till och känna ett socialt tryck ifrån. Allt annat är önsketänkande, vilket den misslyckade integrationen i våra många utanförskapsområden är ett kvitto på. Goda föresatser ovanifrån och aldrig så många miljarder i skattefinansierat pengaregn över ”orten” kan aldrig kompensera för frånvaron av svenskar på marken.

Det viktiga valet står mellan om vi vill att Sverige ska förbli Sverige eller bli ännu mer likt Somalia, Syrien och Afghanistan, inte bara lokalt utan också nationellt. Huruvida vi kallar den pågående processen mot det senare för folkutbyte eller något annat är oväsentligt och ett avledande stickspår från de konkreta skeendena bakom semantiken som vi på allvar behöver ta ställning till som en av de verkligt stora ödesfrågorna för vårt land och vår framtid.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Här är folkutbytet, Morgan”
LÄS ÄVEN: S-ilska över att folkutbytet kallas folkutbyte
LÄS ÄVEN: Vänsterradikal rasforskare bekräftar pågående ”folkutbyte”
LÄS ÄVEN: Majoritet av Malmöbarn är invandrare – forskare vill se arabiska skolor
LÄS ÄVEN: Ekeroth: Befolkningsutbytet bekräftat i ny prognos
LÄS ÄVEN: Aftonbladet-profil erkänner folkutbyte: ”Det är kört – vet du hur många ungar vi föder?”
LÄS ÄVEN: Prisbelönt författare: ”Folkutbytet är ett faktum”