KRÖNIKA Den tungt brottsbelastade gangsterrapparen Einar, vars riktiga namn är Nils Grönberg är död, ihjälskjuten på öppen gata i ett gängrelaterat dåd med flera skott i huvudet och bröstet. Föräldrar som ansvarslöst låtit sina barn lyssna på Einars våldsförhärligande musik försöker nu hantera sitt dåliga samvete genom en provkarta på de klassiska freudianska försvarsmekanismerna. Likadant gör medias kulturredaktioner som okritiskt hyllat och lyft den brottsdömde artisten till framgång.

Jag har i en tidigare krönika riktat kritik mot gangsterrap som kulturform och den ansvarslöshet med vilken den hanteras av det identitets- och mångfaldspolitiskt vurmande kulturetablissemanget, inte minst de skattefinansierade statsmedierna av vilka man mot bakgrund av deras särställning och samhällsansvar borde kunna begära mer. Läs den gärna HÄR. Lyssna gärna också på när jag och Håkan Johansson pratar om gangsterkultur förr och nu i vår podcast Personligt På Begäran, avsnittet finns på Spotify och YouTube.

När jag då skrev om Yasin och hur han okritiskt lyfts fram, hyllats och prisbelönats av kulturvänstern – som sedan länge annekterat samtliga stora tidningars kultursidor, oavsett vilken politisk färg tidningen på ledarplats påstår sig ha – påtalade jag att det också handlar om ett medialt bedrägeri. Yasins publik utgörs inte i någon större utsträckning av genomsnittliga svenska ungdomar som media bedrägligt ger sken av, utan återfinns företrädesvis i den invandrade subkultur som utvecklats i de segregerade miljonprogramsförorterna i vilken gängkriminaliteten är en integrerad del.

Jag skrev om hur destruktivt och kontraproduktivt det är ur integrationssynpunkt att inte bara krafter inom dessa förorter utan också i det svenska majoritetssamhället uppmuntrar attityder om att det är häftigare att bli kriminell än att sköta skolan, skaffa sig ett jobb och leva laglydigt.

Även utan gangsterrappens glorifiering av det gängkriminella livet har vi till följd av snart ett halvsekels ansvarslös invandringspolitik närmast oöverstigliga ”utmaningar” med att förmå första, andra och tredje generationens invandrarungdomar att inte hamna i ”utanförskap”, ett begrepp som i många fall bara är en eufemism för kriminalitet.

Den allmänpolitiska nyvänstern har i invandrarna hittat sin nya grupp att agera ställföreträdare för efter att man misslyckats med att sälja in kommunismen till arbetarklassen. Det har inneburit att unga invandrare i förorten matas med budskapet att de inte har något eget ansvar för sina liv, utan att det i stället är ”samhällets fel” om de inte sköter skolan, inte söker jobb och i stället ansluter sig det lokala kriminella nätverket, skaffar sig en pistol och börjar sälja knark.

Som ung invandrare pådyvlas du av vänstern en osund offeridentitet inte bara i det enligt marxistisk maktanalys rådande ekonomiska klassamhället utan också i vårt lands påstått rasistiska strukturer. Ovanpå det hjälper den identitetspolitiska kulturvänstern till att slussa in invandrarungdomar i en gängkriminell identitet genom att lyfta fram i stället för att ta avstånd från den typ av kulturyttringar som Yasin och den nu ihjälskjutne Einar är bärare av.

Det bör i sammanhanget påpekas att gansterrappen varken är svensk kultur eller invandrarkultur. I stället är det som de flesta populärmusikgenrer något som importerats från den anglosaxiska världen, i det här fallet svart ghettokultur från USA. Rap och hiphop kan vara allt från rent kommersiell och budskapsbefriad till skarpt samhällskritisk men de som hänför gangsterrappen till den sistnämnda underavdelningen är ute och cyklar.

Men vänsteranalysen att gangsterrapparna är samhällskritiska iakttagare och rapportörer från en utsatt verklighet som de vill larma och fästa politikernas uppmärksamhet på fortsätter. Detta trots det ena beviset efter det andra om att det är en akademisk skrivbordskonstruktion som låter bra i en socioekonomisk förklaringsmodellskontext men har föga med den verkliga verkligheten att skaffa.

Redan innan Einar sköts ihjäl på grund av sin involvering i gängkriminaliteten var det känt att han dömts för grova brott kopplade till denna och misstänkts för ytterligare dito. Han har också tidigare varit offer för gängkriminella brott, bland annat en förnedrande kidnappning och utpressning, i vilken andra gangsterrappare varit inblandade på gärningsmannasidan och dömts för detta.

Efter dödskjutningen har TV4 bjudit in Rossana Dinamarca, tidigare profil inom Vänsterpartiet men extremilsket mörkröd även med det partiets mått mätt. Hon kunde föga förvånande berätta att Einars död var det svenska klassamhällets och fattigdomens fel.

Varför Einar, Yasin, Haval och andra namnkunniga gangsterrappare begår grova brott trots att de tjänat miljoner på sin musik var det förstås inte någon kritisk TV4-journalist som undrade. Dinamarca fick sprida sina röda dimridåer till ackompanjemang av instämmande nickar från programledarna. Det saknas heller inte pengar hos medlemmarna i det kriminella Vårbynätverket som tros ligga bakom mordet på Einar. Om det är något de här personerna är fattiga på så är det i så fall moral och empati.

I SVT hävdade tidigare polisanmälde busringaren Johannes Cakar från systerbolaget SR – nu plötsligt upphöjd till samhällsanalytisk musikjournalist – på bruten svenska att mordet på Einar bör ses som ett wake up call men svamlade i kontrast till det sedan vidare i invandra hjulspår om att ”den svenska hiphopen har blivit hårdare för att samhället blivit hårdare för många människor i utanförskap” och att ”hiphop har alltid gjort sitt jobb i att reflektera vad som sker i sin verklighet”. Statsreportern med samma bakgrund hade lika lite några invändningar mot den södertörns högeskoleanalysen som kollegorna på TV4.

Enligt Cakar var Einar också ”en kille med väldigt mycket talang”. Som musiker och låtskrivare själv med vissa krav på hantverket har jag svårt att spåra något talangfullt i Einars artisteri. Det är tvärtom musik på så pinsamt amatörmässig och infantil dagisnivå att man instinktivt sträcker sig efter skämskudden.

Men kanske är det just detta som appellerar till barn, som tydligen utgör lejonparten av Einars lyssnarskara. Det har alltid funnits fåniga popartister som gått hem i de lägsta åldrarna, men i motsats till Einar har sådana akter traditionellt haft en barnvänlig image och barnvänliga sångtexter. Och det är här någonstans som man måste lägga till en dimension utöver de jag tog upp i min förra krönika i ämnet.

Einar har inte invandrarbakgrund, är inte uppvuxen i något utanförskapsområde och har inte lågutbildade föräldrar i arbetslöshet och bidragsberoende. Hans föräldrar är den framgångsrike krögaren Erik Grönberg och etablerade film- och teaterskådespelerskan Lena Nilsson. Hemorten en välsituerad och primärt svenskt demografisk del av Enskededalen i södra Stockholm.

I denna helyllesvenska medelklassmiljö tilläts Nisse, som Einar kallades därhemma, lyssna på gettomusik från orten. Föräldrarna tyckte säkert det var progressivt och kulturberikande när svenske sonen anpassade sig till invandrarkulturen i enlighet med gällande politiskt korrekta påbud, och de uppmuntrade sannolikt detta än mer när sonen sedan visade sådan begåvning i att imitera ortenartisterna att han började uppmärksammas och hyllas av kulturvänstern.

Frågan är emellertid vad Erik och Lena känner idag när sonen fått plikta med sitt liv på grund av att han med hull och hår gått upp i den invandrade gangsterkulturen för att vara ”the real deal” och inte någon ”wannabe”. Ångrar man kanske att man inte styrde sonen in på en annan bana, eller ryggar man inför sådana självrannsakande tankar och de skuldkänslor de för med sig och väljer att se andra och för dem själva mindre smärtsamma förklaringar till att det gick som det gick?

Att Einar har svensk bakgrund och är en crossover-artist med en framtoning som dessutom appellerar till de allra yngsta gör att man måste bredda perspektivet beträffande vilka som är i farozonen jämfört med diskussionen om Yasin. Det handlar här inte bara om ungdomar i utanförskapsområdena som får destruktiva förebilder och identiteter som riskerar styra deras liv i fördärvet. Vi pratar nu också om många svenska ungdomar och de ännu mer formbara barnen.

Men aningslösheten kring detta hos svenska föräldrar förefaller vara massiv att döma av vad många av dem skrev på fredagen i sociala medier efter att nyheten briserat om att Einar skjutits ihjäl. Ett exempel är de marknadsliberala opinionsprofilerna och äkta paret Markus Uvell och Rebecca Weidmo Uvell som berättade att de låtit sina barn så unga som 8 år gamla ha Einar som idol.

Jag ställde en fråga till Markus efter att denne skrivit att han på fredagen lät sonen vakna till Einars låt Bro Code: Vilken ansvarstagande förälder låter sina barn lyssna på Einar, undrade jag och ville veta om han lyssnat på texten som handlar om det gängkriminella livet, om pistolen, eller ”tabben” som det på invandrarslang heter i de här kretsarna, alltid nära till hands, i byxlinningen, i handen och som ett hot mot den som inte visar respekt.

Texten till Bro Code är inte på något sätt unik för Einars låtar. Så gott som alla kretsar kring samma tema. På bilder och i videor kan han dessutom ses posera med dubbla pistoler och automatvapen. Jag vet inte om min fråga brände till någonstans inom Markus eller om han med klassisk freudiansk försvarsmekanism slog ifrån sig den som en oförskämdhet att någon dristade sig att ifrågasätta hans omdöme som förälder. Något svar fick jag hur som helst inte. I stället valde Markus att blocka mig.

Flera andra föräldrar, däribland den anekdotiska snyftartikelns okrönte mästare Niklas Orrenius på DN, kunde också ses skriva trevande om hur de skulle förklara för sina små knattar att deras idol Einar skjutits ihjäl i en gängkriminell uppgörelse. Svenska Dagbladet publicerade till och med en artikel där man kallat in en psykolog som expert för att ge tips och råd om hur man som förälder talar med barnen om mordet.

Ingenstans togs däremot upp den eventuella olämpligheten och omdömeslösheten i att i första rummet ha låtit sina barn omge sig med den här osunda kulturyttringen och nu därför tvingas stå inför problemet hur man ska förklara att ond bråd död i en blodpöl och hjärnsubstans på öppen gata med flera skotthål i huvudet är en del av den kulturen på riktigt – inte bara på låtsas i låttexterna.

Och nej, att kritisera gangsterrappen är inte samma sak som när den frireligiöse journalisten Siewert Öholm i sitt legendariska avsnitt av programmet Svar Direkt i SVT förfasade sig över att alla som lyssnar på hårdrock riskerar bli djävulsdyrkare.

Det finns osunda inslag i andra musikgenrer också men det är oftast på en helt annan nivå. Det kan diskuteras om musik som förhärligar droger eller romantiserar självmord är lämplig för de yngsta och mest påverkbara lyssnarna. Varje artist har ett ansvar för vilka signaler man skickar till sina fans, och vi andra, framför allt vi som har barn, ett ansvar att vara uppmärksamma på de värsta avarterna och när det behövs sättas gränser.

Få artister har efter mordet på Einar vågat stå upp mot medhårsstrykandet av gangsterrappen. Man är för rädd om sin karriär och vill inte riskera hamna i onåd hos recensenterna och skällas för rasist. Media har också ett ansvar men är lika dåliga på att axla det som artisterna. SVT och SR som okritiskt hyllat och belönat Einar gick nyligen ut i en aktivistisk kampanj för att förmå Spotify att rensa ut vad man kallade för ”högerextrem musik”. Jag har svårt att föreställa mig att det handlade om låtar med värre texter än Einars. Men så ser medias prioritering ut.

Men kanske ska man inte bli förvånad över att det här föräldraansvaret lyser med sin frånvaro idag, i en tid när vuxenvärlden tycker att det är OK att skrämma sina små till en barndom i dödsångest i tron att jordens undergång i en klimatkatastrof står för dörren, i en tid när föräldrar tycker att det är i sin ordning att stoppa sina barns pubertet med lika starka som farliga hormonpreparat därför att de läst vad någon psykiskt störd HBTQ-extremist skrivit och fått för sig att barnets naturliga identitetssökande beror på att det har en annan könsidentitet än sin biologiska, i en tid när föräldrar i ett påstått civiliserat samhälle i religiösa vanföreställningar får skära bort delar av sina nyfödda pojkars könsorgan – i en tid när pendeln svängt och fysisk och psykisk barnmisshandel gått från att vara något som ska bekämpas till att bli politiskt korrekt.

Tycker du om det vi gör?

Donera då en slant till tidningen. Utan ditt stöd kan vi inte fortsätta att granska etablissemanget.

Du kan swisha 123 083 3350, fylla i formuläret nedan eller klicka här för övriga alternativ.