I en debattartikel publicerad i januari i den kommunistiska tidskriften Proletären skriver Elise Rydahl, före detta del av den så kallade utomparlamentariska vänstern, om sitt ”usla agerande mot SD” under 1990-talet och hur hon sent omsider insett att partiet haft rätt i en rad frågor. ”Jag är skyldig dem en stor ursäkt”, konstaterar hon.

Rydahl beskriver hur hon och maken flydde Malmö för ett halvår sen och då hon läser en tidigare artikel i tidningen, om Bjärnum i Hässleholms kommun där SD blivit största parti – där hon själv nu bor, påminns hon om sitt tidigare agerande mot Sverigedemokraterna. Som en del av den utomparlamentariska vänstern var huvudfienden, vid sidan av polisen, ”de så kallade rasisterna” SD.

Med kamrater reste hon till partiets möten över hela landet för att störa och stoppa dem från att använda sin lagstadgade yttrandefrihet. ”Ja fy tusan så uselt jag betedde mig mot dem”, slår hon idag fast. Det sista man ville var att lyssna på vad de hade att säga, man var fast övertygad om att man hade rätt och de hade fel.

Man ville ha öppna gränser och fri invandring ”och trodde på allvar att Sverige skulle kunna ta emot hela världens befolkning”. Under samma period gick Rydahl själv på bidrag och idag kallar hon sitt dåtida jag för ”en kringresande parasit med hybris”.

När den konkreta materiella verkligheten hann i kapp mig långt om länge så insåg jag att SD:s farhågor angående jobb, bostäder, kulturkrockar, kriminalitet och våldtäkter i samtliga fall hade slagit in.

Sverigedemokraterna hade rätt. Jag hade grundligt fel. Jag är skyldig dem en stor ursäkt.