Den nederländske sociologen Ruud Koopmans är aktuell på svenska med Halvmånens fall, en bok som sammanfattar tre decenniers forskning om islam, migration och integration. Enligt Koopmans ligger förklaringen till Europas integrationsmisslyckanden främst i kultur och religion – inte i ekonomi – och konsekvenserna riskerar att undergräva demokratiska normer. Samtidigt skissar han på konkreta åtgärder som han menar kan vända utvecklingen.

Koopmans, professor i sociologi vid Humboldtuniversitetet i Berlin och rådgivare till den tyska migrationsmyndigheten BAMF, beskriver i sin nya bok ”Halvmånens fall” hur integrationsklyftorna bland invandrade muslimer i väst består över generationer. Enligt honom talar jämförande studier ett tydligt språk: muslimer i Europa har svårare att etablera sig på arbetsmarknaden, är som grupp underrepresenterade inom högre utbildning och har sämre skolresultat än andra invandrargrupper.

LÄS ÄVEN: Forskare: Islam oförenligt med demokrati och mänskliga rättigheter

Detta kan inte förklaras endast med socioekonomi, menar Koopmans i en intervju med tidningen Fokus. ”Jag insåg att det inte var sociala och ekonomiska faktorer som gjorde att muslimer hade svårt att integreras”, säger han, och pekar i stället på värderingsskillnader mellan Nordeuropa och många ursprungsländer i Mellanöstern och Nordafrika. I länder där familj, könsroller och religion styr socialt liv skapas mönster som försvårar blandäktenskap, grannskapande och vardagskontakt – nycklar för integration.

Kolonialt trauma och fundamentalismens framväxt

Koopmans avvisar tolkningar som gör ”islam i sig” till hela förklaringen och pekar på att ett historiskt trauma – förlusten av politisk och religiös överhöghet efter Osmanska rikets fall – bidrog till en modern fundamentalism som växte i styrka efter 1979. I spänningsfältet mellan påtvingad sekularisering (à la Atatürk) och religiöst återtåg drog många samhällen åt det senare hållet. Resultatet, hävdar Koopmans, syns i dagens demokratiska tillbakagång i tidigare undantag som Tunisien och Senegal.

Frågan om hot mot europeiska demokratier återkommer genom boken. ”Muslimer hotar redan den svenska demokratin”, slår Koopmans fast och syftar inte främst på antalet dödsoffer, som i och för sig är många, utan på terrorns hämmande effekt på yttrandefriheten: mordet på Theo van Gogh och attacken mot Charlie Hebdo nämns som exempel som skrämt kritiker till tystnad. Koopmans påtalar samtidigt att det dödliga våldet framför allt drabbar muslimer själva – hundratusentals offer i konflikter där jihadistisk terror används mot egna befolkningar.

Välfärdsstaten, mångkulturen och politiken

Koopmans forskning pekar på att starka välfärdsstater har svårare att integrera grupper med stora värderingsavstånd. När bidragssystemen möjliggör liv utanför majoritetssamhällets språk och normer bromsas anpassningen. ”Mångkultur är inte förenligt med en stark välfärdsstat”, sammanfattar han, och menar att Danmark – och sent om sider nu även Sverige– har dragit den slutsatsen i sin politik.

LÄS ÄVEN: Forskare: ”Inget västerländskt samhälle har lyckats integrera muslimer”

Samtidigt betonar han att demokratiskt utlopp för invandringskritik minskar risken för politiskt våld. När opinionen kanaliseras via partier snarare än underjordiska miljöer sjunker nivån på extremhögerns våld, på samma sätt som den yttersta vänstern avradikaliserades när den blev parlamentariskt representerad.

Måste finnas tydliga spelregler

Koopmans menar att framgångsrik integration börjar med tydliga spelregler: jämställd hälsningskultur, likhet inför lagen, full yttrandefrihet även när religiösa känslor såras. Han förespråkar även statsanknutna, språkligt och värderingsmässigt förankrade imamutbildningar för att minska beroendet av utländsk finansiering och teologisk import.

”Det skulle också vara bra att förbjuda burka och niqab och kräva att alla visar sitt ansikte i offentligheten.” Åtgärderna kan uppfattas som kontroversiella, medger Koopmans, men är enligt honom nödvändiga för att försvara öppna samhällen.

Asylinvandring från nationell börda till europeisk ordning

I den nya boken argumenterar Koopmans för ett gemensamt EU-system som både kontrollerar inflödet och fördelar ansvar rättvist mellan medlemsstaterna. Strikta säkerhetsprövningar ska skydda mottagarländerna från infiltration av fundamentalism och organiserad brottslighet. Samtidigt behöver politiken – i hans tolkning – belöna snabb språkinlärning, arbete och laglydnad.

LÄS ÄVEN: Forskare: Därför är muslimska migranter svårast att integrera

Den överstatliga migrationspakt som ligger på bordet för närvarande – om att antingen ta emot en anvisad volym migranter eller böta ett visst antal miljarder – råder det emellertid lånt ifrån någon konsensus om, i synnerhet inte i de åsiktsläger som i övrigt ligger nära Koopman.

Forskningen bakom – centrala mönster från tidigare arbeten

Koopmans tidigare studier, som refererats i flera av våra artiklar, förstärker bokens huvudteser:

Värderingsklyftor och utfall: Jämförelser mellan grupper med samma ursprungsland visar stora skillnader – kristna libaneser lyckas avsevärt bättre än muslimska libaneser i väst även när man kontrollerar för utbildning och språk. I Storbritannien uppvisar hinduer från Indien betydligt bättre arbetsmarknadsutfall än muslimer från Pakistan och Bangladesh.

Kvinnors arbetskraftsdeltagande: I muslimska länder – och bland muslimska invandrargrupper i väst – är kvinnors sysselsättning lägst, vilket tynger tillväxt och integration över tid.

Utbildning och kunskapssyn: Muslimdominerade regioner lägger relativt mindre resurser på sekulär utbildning, avbryter skolgång oftare och översätter färre fack- och skönlitterära verk. Enligt Koopmans går det igen i lägre patentaktivitet och svagare kunskapsproduktion.

Religions- och rättighetsfrågor: Många muslimska länder kriminaliserar blasfemi och att lämna islam; det formar attityder som också följer med i migrationen.

Fundamentalismens omfattning: I europeiska enkätstudier finner Koopmans att en betydande minoritet av muslimer sätter religiösa regler över nationell lag och uttrycker intolerans mot judar och homosexuella. Han uppskattar andelen religiösa fundamentalister till omkring 40–45 procent – långt över motsvarande andel bland kristna i Europa.

Tillsammans formar dessa punkter, enligt Koopmans, en förklaring till varför integrationen av muslimer går trögt och varför reformer måste börja i normer, rättsstat och utbildning, inte i fler särlösningar.

”Rak kommunikation” och modernisering – men lång väg kvar

Koopmans återkommer till att integration fungerar när mottagarsamhället tydligt sätter ramarna: språk, jämställdhet, individens frihet och kritikens legitimitet. Samtidigt är han pessimistisk om snabba genombrott. Utan teologisk och kulturell modernisering – en tydlig åtskillnad mellan religion och stat – kommer konflikten mellan islamiska normer och västerländsk demokrati bestå, menar han.

LÄS ÄVEN: Europas muslimer blir mer radikala – antalet troende nu över 80%

Granskning: Hovrätten stoppade feministisk våldtäktsdom