Här betalar MSB ut två miljoner skattekronor till brittiska bedragare – med kopplingar till rysk underrättelsetjänst

När vi började granska MSB och deras psykologiska försvar kunde vi knappt vänta oss vad som skulle komma fram – en enhetschef som sannolikt begår ett brott och överföringen av svenska skattemedel till personer med kopplingar till rysk underrättelsetjänst. Det här är en berättelse om en svensk myndighet som ska skydda oss i kris och arbeta för vår säkerhet – men som inte förmår att säkerställa sin egen.

Historian tar sin början våren 2018 när MSBs enhetschef tillika huvudansvarig för att ”skydda valet” på MSB Mikael Tofvesson beställer en forskningsrapport hos en brittisk tankesmedja. Målsättningen är att få någonting som liknar en annan rapport som samma organisation gjorde efter det tyska valet 2017. I den rapporten punktmarkeras samhällskritiska tyska medborgare, politiker och journalister. Även hela etniska grupper misstänkliggörs och pekas ut som problematiska – som till exempel den ryskspråkiga minoriteten i Tyskland.

Den svenska rapporten

Arbetet med att beställa den svenska rapporten våren 2018 går dock trögt. Det finns flera hinder – däribland lagen om offentlig upphandling. Enligt lagen ska man begära in anbud från flera anbudsgivare till en öppen upphandling när beloppet för upphandlingen överstiger drygt 586 tusen kronor. Då kan man inte upphandla en tjänst direkt – med vissa undantag. Kostnaden för den här rapporten blir långt över den gränsen, 2 miljoner kronor eller 173 tusen pund – hela beloppet som Tofvesson lyckades att skaka loss från MSB:

”Om kostnaderna går upp behöver vi minska på ambitionerna för projektet”, skriver han generat till sina partner på den brittiska organisationen.

Lagens krav stoppar dock inte den ivrige enhetschefen. Han kommer på ett påhittigt sätt att kringgå lagen. I ett mejl från den 6 maj 2018 skriver han till den amerikanska journalisten Anne Appelbaum, en av författarna bakom rapporten:

”Det måste klassificeras som forskning (vår forskningsdirektör föreslog att forskningsfrågorna möjligtvis kan bli mer detaljerade för att bättre betona det. Med andra ord poängterar dokumentet att frågorna bara kan besvaras med hjälp av forskningsmetodik).”

Tio dagar senare skriver han i ett annat mejl mer detaljerat hur exakt han planerar att sätta lagen om offentlig upphandling ur spel. Tofvesson vill skriva ett intyg som ska förklara varför den brittiska organisationen är den enda som kan företa sig denna forskning. Samtidigt lugnar han ner sina kontakter: ”Det här dokumentet ska inte lämna myndigheten.”

Hans förslag får ett entusiastiskt svar från Anne Appelbaum som vill sätta igång med arbetet omedelbart (hela mejlväxlingen mellan MSB och den brittiska organisationen kan laddas ned och läsas på följande länk MSBs mejlväxling med ISD samt avtal ):

Kontraktet skrivs på. Parterna är nöjda med att projektet går i lås. Det finns bara ett problem – ingenting av det som Tofvesson intygar för sin arbetsgivare stämmer.

Den förfalskade forskningen

Organisationen heter Institute for Strategic Dialogue och är registrerad i Storbritannien som charity, dvs en välgörenhetsorganisation. Sitt vetenskapliga namn trots sysslar den inte med någon forskning eller välgörenhet, utan med klassisk opinionsbildning, eller propaganda. Organisationens slogan är Powering solutions against extremism and polarization. Institute for Strategic Dialogue placerar sig långt ut på vänsterkanten och försöker genom infiltration i säkerhetsetablissemanget kriminalisera och isolera politiker och aktivister på den högra planhalvan av det politiska spektrumet genom att framställa dem som ett hot.

För att ett papper ska kunna klassas som forskning finns vissa formella krav. Förutom att pappret måste vara publicerat i en akademisk skrift ska det ha gått igenom en så kallad referentgranskning (peer review på engelska) – där pappret skickas till en akademisk forskare som kontrollerar att forskningsstandarder upprätthållits.

I det här fallet finns det inga tecken på att någon referentgranskning överhuvudtaget har gjorts. På vår fråga till MSB meddelade myndigheten i ett mejlsvar att ”frågor kring  framtagandet av rapporten ligger hos framtagaren.” Vi har även kontaktat författarna av rapporten – utan att få något svar.

I vanliga fall upptar en beskrivning av använd metod ett betydelsefullt utrymme i ett forskningspapper. Det är förståeligt eftersom metodbeskrivningen samtidigt sätter ramar för forskningen och förklarar dess möjliga tillkortakommanden och begränsningar. I denna rapport upptar dock kapitlet om metod endast blyga två och halv sidor.

Där står bland annat att läsa att en av forskningsmetoderna var att läsa tweetar på hashtag #svpol mellan den 9 juli och den 23 september 2018 – ”för att förstå det mediala ekosystemet”.

Chefsåklagare: “Det kan vara brott”

Föga förvånande blev resultatet av forskningen därefter: förutom att enskilda svenska medborgare punktmarkerades och pekades ut som statens fiender innehöll rapporten rekommendationer att rulla ut en propagandakampanj i skolor och strypa de nya mediernas ekonomiska försörjning. Med andra ord blev det en propagandistisk partsinlaga maskerad som forskning för att kunna få loss finansieringen från svenska skattebetalare.

LÄS MER: MSBs rapport föreslår ekonomiska sanktioner mot alternativmedier

Mejlväxlingen ovan är ett bevis på att bägge parter – både Mikael Tofvesson och rapportens författare – förstod upplägget med att upphandla och leverera en forskning som egentligen inte var någon forskning och var med på det. Samhällsnytt har pratat med Kim Andrews, chefsåklagare på riksenheten mot korruption, och beskrivit situationen ovan utan att nämna konkreta namn. Chefsåklagaren menar att Tofvessons agerande kan vara brottsligt – även ifall han agerade utan vinstintresse.

– Om du är upphandlare eller inköpare på ett företag eller en statlig myndighet och köper in produkter eller tjänster som inte håller den kvalité som din uppdragsgivare har bestämt att de ska ha och därmed betalar mer än vad de är värda, då orsakar man den uppdragsgivaren eller arbetsgivaren en skada. Och det kan vara brott i form av trolöshet mot huvudman.

Ska skadan nå upp till en viss gräns för att det ska bli fråga om ett straffrättsligt ansvar?

– Nej, om det är konkret skada då spelar storleken ingen roll annat än i fall då det handlar om ett grovt brott. Det finns fängelse i straffskalan, och är det grovt så är det fängelse i två år.

Att en högt uppsatt tjänsteman på MSB möjligen har begått ett brott för att kunna betala ut två miljoner skattekronor till en propagandaorganisation i Storbritannien för en falsk forskningsrapport är stort i sig. Men denna historia slutar inte här.

Tv-producent blir expert om rysk propaganda

Samhällsnytt har tittat närmare på de två största namnen bakom rapporten vars deltagande skulle rättfärdiga utbetalningen av två miljoner kronor för genomläsning av Twitter i 2,5 månader. Det är Peter Pomerantsev och Anne Appelbaum.

Född i Sovjetunionen och uppvuxen i Storbritannien, levde Pomerantsev en odramatisk tillvaro som producent av underhållnings-tv i Moskva under 2000-talet. Hans stora framgång blev boken Nothing is True and Everything is Possible: Adventures in Modern Russia som släpptes 2014. I boken, tydligen inspirerad av en annan rysk författare – Viktor Pelevin, – beskriver Pomerantsev bland annat hur medierna används för att styra Ryssland. Ett lätt och ironiskt språk med berättelsen som utspelar sig i det stora exotiska landet gjorde boken till en succé i Väst.

LÄS ÄVEN: MSBs interna mejl avslöjar: myndigheten förbereder antidemokratisk kupp

Plötsligt blir Pomerantsev något av en expert på rysk propaganda. Men för att få ett riktigt genomslag i debatten behöver han en forskningstitel. Och det får han snart – han blir anställd som senior fellow på Legatum Institute, en annan brittisk tankesmedja. En intressant omständighet är att den andra författaren av rapporten och det stora namnet Anne Appelbaum också blir anställd på samma Legatum ungefär vid samma tid.

Tankesmedja med kopplingar till Ryssland

Legatum Institute grundades 2007 av de mystiska miljardärsbröderna Chandler. Det är dock inte lätt att hitta någon information om detta på institutets hemsida. En annan information som bröderna inte skyltar med är att de har varit största portföljinvesterare i Ryssland under 1990-talet samt en bra bit in på 2000-talet.

Tillsammans med George Soros deltog de i plundringen av sovjetiska tillgångar – bland annat förvärvade de 15% av Novolipetskij Stålverk 1994 – Rysslands största tillverkare av stål. År 1994 kunde man inte agera i Ryssland som riskkapitalist utan beskydd från kriminella grupperingar. Den organiserade brottsligheten hade ett stort inflytande och genomsyrade hela ekonomin. I sin tur hade de kriminella strukturerna täta kontakter med ryska säkerhetstjänster – som enligt somliga hade den övergripande kontrollen över den organiserade brottsligheten. 1997 säljer Chandler sina andelar i stålverket till Vladimir Lisin – en av nutidens rikaste ryska oligarker – med en bra avkastning.

LÄS ÄVEN: Demokratins dödgrävare

I början av 2018 briserade en bomb i London – en av bröderna, Christopher Chandler, anklagades av en brittisk parlamentsledamot för att arbeta för ryska underrättelsetjänster. Till stöd för sitt påstående berättade han om dokument från underrättelsetjänsten DST i Frankrike och i Monaco som utredde Chandler så sent som 2005. Snart blev det känt att en dossier från franska DST innehållande dokument som ledamoten hänvisade till visats för flera politiker och medier i Storbritannien.

MSB nekar intervjuförfrågningar

Därmed kvarstår faktum att både Pomerantsev och Appelbaum rekryterades av Legatum Institute och använde det som en språngbräda in i det akademiska livet och den offentliga debatten – en organisation som grundades och ägdes av personer anklagade för arbete för ryska underrättelsetjänster. Trots att ingen av dem är anställd vid institutet längre är dessa omständigheter besvärande nog för att ifrågasätta hur de här personerna kunde anlitas av MSB för att producera en rapport som handlar just om rysk propaganda – samt varför enhetschefen Mikael Tofvesson gick till sådana längder som att skriva under ett falskt intyg för att säkerställa att just Pomerantsev och Appelbaum skulle få uppdraget.

Som Samhällsnytt tidigare kunde avslöja erbjöd den tredje författaren bakom rapporten – Chloe Colliver – sina tjänster till MSB för att spionera på Kent Ekeroth i Ungern. I kontexten av omständigheterna ovan kan detta erbjudande ses i ett annat ljus. Det är kanske inte helt ologiskt trots allt att Colliver ville bedriva spioneri mot en svensk politiker utomlands.

Vi har vid flera tillfällen bett både MSB och Mikael Tofvesson om en intervju för att kunna ställa frågor om upphandlingsprocessen och klargöra omständigheter kring beställningen av rapporten. I alla dessa fall har våra intervjuförfrågningar nekats.

LÄS ÄVEN MIN KRÖNIKA OM TURERNA PÅ MSB: När idioter möter bedragare