Har Socialdemokraterna en ny politik för migrationen?

➤ KRÖNIKA  Allt fler bedömare börjar skymta en pasokifiering i tarotkorten, socialdemokratin riskerar att falla från att vara ett dominerande parti till att bli ett marginellt som Pasok i Grekland. Och kan tilläggas, som andra systerpartier i Nederländerna och Frankrike.

DN beskriver den socialdemokratiska partikaderns oro i en längre artikel den 2 juni med många citat. Men partifolket och DN underskattar problemets dignitet. Det primära problemet är knappast att ”sympatisörerna inte känner igen sig”. Problemet är kanske att det är just det som de gör. Sedan Luciabeslutet 1989 har socialdemokratin fört en tafatt och tokig invandringspolitik. Nu har retoriken ändrats, men politiken endast marginellt.

Ett problem är att den moralistiska högstämda tonen nu uppfattas av mer kritiska öron och ofta bedöms som floskler och hyckleri. Löfven kunde avfärda Billströms ”volymer” som ”oanständiga” och när Reinfeldt påpekande att invandringen innebär höga kostnader kallades detta för ”ovärdigt”. Nu fungerar inte denna snorkighet längre. Viktiga samhällsfrågor, vilka under lång tid sopats under mattan, kräver nu åtgärder och låter sig inte stoppas om en krackelmagad makthavare ropar efter luktsalt.

Socialdemokraterna är liksom många andra partier mer en säljorganisation än ett parti. För ett riktigt parti är förmågan att prioritera central. ”Politik är att vilja” enligt Olof Palme och ”politik är att välja” enligt Assar Lindbeck.

För en säljande organisation gäller istället ”extra allt till alla”. En socialdemokrat hävdar i DN-artikeln: ”Det är Sverigedemokraterna som ställer grupp mot grupp. Vi är inte SD. Det är ju det första man lär sig på SSU-kursen”.

Säljkonsulterna har nu hand om utbildningen av politiska broilers. Valorganisatören John Zanchi följer samma jargong: ”Vi har inget hårt tonläge, vi ställer inte grupp mot grupp. Det finns andra politiska partier som gör det, bland dem Sverigedemokraterna. Det gör absolut inte vi”.

Tidigare hade Socialdemokratin solidaritet som sitt centrala begrepp, omtanke och lojalitet med den svenska arbetarklassen. Solidaritet är att kollektivt verka för egenintresset, att bidra, istället för att friåka på andra gruppmedlemmar. Borgliga personer lockas av sina gruppintressen, men i kristen tradition anses välgörenhet finare. Nu är också socialdemokratin djupt involverade i altruistisk välgörenhet till den lidande mänskligheten. Hänförelse till den egna ”generositeten” blir alltmer ett centralt budskap, medan mänskligheten reduceras till den del av mänskligheten som trängt sig in i Sverige och får medial uppmärksamhet.

I en gränslös inkludering så är alla människor svenskar, om de bara önskar det själva. Regel nummer ett i organisationsteori är att särskilja organisationens medlemmar som berörs av plikter och förmåner och alla de som inte inkluderas. Men den populära floskeln ”alla människors lika värde” uppfattas som att alla skall inkluderas. Målgruppen utökas från svenska medborgare till alla människor. Det finns begränsande regler, men de ses som teknikaliteter vilka saknar moralisk bärkraft.

Också de socialdemokrater som framstår som lite mer realistiska är förvirrade i intellektuella elementa. Magdalena Andersson avfärdar kritiken mot den nya mer restriktiva retoriken med kommentaren: ”Om någon tror att detta på något sätt är ett avsteg från den grundläggande idén i Socialdemokraterna, nämligen idén om allas lika värde. Så vill jag tydliggöra att det är det som är kärnan och hjärtat i Socialdemokraterna”, ”Ja, jag blir ledsen när människor säger att vi gjort en anpassning till SD. Därför att det skulle jag aldrig, aldrig göra.” Bakom den dementin ligger förutom en självgod moralism också en kladdig intimitet. Minister Anderssons upplevda motiv och tabun är inte centrala.

Människor kan komma till samma konkreta förslag med olika motiv, men antagandet att det egna partiet drivs av goda motiv medan andra partier drivs av dåliga är en distinktion på dagisnivå. När socialdemokraterna nu profilerar sig som mer restriktiva mot invandring så är det enligt denne John Zanchi med ”ett väldigt stort varmt rött bultande sossehjärta”. Men verkliga skillnader ligger i den politiska regeln och dess konsekvenser, inte i en skönskrivning av de egna motiven.

Det är befogat att varna för att trivialisera politiken genom att framställa sig själv enligt en högaktad moralisk stereotyp. Det finns många personer som påstår sig skämmas för sina semesterresor till Thailand. De upplever sig ofta som bättre människor än de ”skamlösa” som sitter i flygstolen bredvid på väg till samma destination, men utan samvetsnöd.

Men de svenska partierna, inte bara socialdemokraterna, har drivit reklamen för invandring oerhört hårt, så det går inte bara att växla spår utan att skillnaden hörs och syns. Det främsta hotet är knappast att tappa väljare till Miljöpartiet utan att förlora positionen som partiet för svensk arbetarklass. Tre decenniers destruktiv politik kan inte ursäktas med ”naivitet”, det krävs nytänkande och storstädning.

En lyssnare kommer snarare till slutsatsen att partiet saknar förändringsvilja. Man söker ändra sin retorik och framtoning, men i realiteten ändra minimalt. Man har varit så svaga i åsikterna att man fortsatt med Miljöpartiets invandringspolitik. Socialdemokraterna accepterade 2014 den uppgörelse som Miljöpartiet uppnådde med Alliansen 2011. Socialdemokraterna har inte ändrat märkbart i den närmast helt fria arbetskraftsinvandring som Alliansen införde 2008 under socialdemokratiska protester.

Den senaste eftergiften är ”gymnasieasylen” för att tillmötesgå kvinnorna i nätverket ”Vi-står-inte-ut”. Namnet syftar inte på de hemska kval som de ”ensamkommande flyktingbarnen” påstås gå igenom, utan det är kopplad till migrantentusiasternas empatiska fantomsmärtor. Dessa består av en oklar mix mellan omvårdnadvilja och sexualitet vilka brukar skötas i den privata sfären och inte av den offentliga sektorn.

Men inte ens detta märkliga förslag kunde S-partiet avfärda. Starten på valkampanjen i maj spårade ur när Löfven sa att barn till papperslösa inte skall gå i svenska skolor. Hans tanke var naturligtvis inte att de skulle hänga i centrum istället, utan att de och deras föräldrar skulle lämna Sverige. Detta hårda budskap mäktade partifunktionärerna inte presentera, utan de retirerade under skurar av moralistiska tillrättavisningar om hur saker skall sägas och inte sägas i Sverige. Regler som partiet själv brukar predika.

Socialdemokratins strategiska chans har varit att profilera sig som ett pålitligare restriktivt parti än Moderaterna. Den moderata veligheten är framträdande och Kristersson hamnar liksom Kinberg Batra i hårklyverier om man kan förhandla, samtala eller möjligen prata med pariapartiet SD. Kristersson är tungt belastad som svag och lydig karriärist åt Reinfeldt.

Som statsbärande parti har socialdemokratin en hel del goodwill om man kan hitta tillbaka till rollen som samhällsingenjör istället för samhällssabotör. Slött hamnar man nu som det tredje mest restriktiva partiet, i lä också om Moderaterna. Det givna draget är att ta initiativet och komma överens om restriktioner i arbetskraftsinvandringen med SD och gå ett steg förbi Moderaterna.

Varken socialdemokraterna eller moderaterna klarar en invandringsdebatt mot Sverigedemokrater, men stigmatiseringen av partiet fungerar fortfarande då många svenskar har en stark konflikträdsla. Men tiden rinner ut. Tidigare kunde de rysliga populisterna dömas ut som ett fåtal avvikare som drev oväsentliga frågor. Nu råder enighet om att populisterna är många och de ställer de viktigaste frågorna. Men av någon oförklarlig anledning är de etablerade kommentatorerna också överens om att populisterna har dåliga lösningar. Kommentatorerna påstår sig samtidigt vara demokrater, men det påståendet kombineras med att förkasta demokratins handlingsmodell, att följa folkviljan.

Kan retorikskiftet klara socialdemokratin? Det rimligaste svaret tycks vara: för lite, för sent och för halvhjärtat. Den som egentligen inte vill uträtta en handling, brukar inte heller kunna utföra den.