Hat och hot

Delningar

➤ KRÖNIKA  När man lyssnar på politiker i Almedalen och läser de officiella medierna så möts man av beklaganden och fördömanden av ”hat och hot”. Det påstås alltid att det är andra än de själva som hatar och är otrevliga. Det påstås också att detta är det centrala problemet i Sverige.

I reguljära media finns det dock också röster som påstår att alarmismen kring ”hat och hot”- gynnar de oppositionella som hävdar att det svenska etablissemanget styr i diket. Människor kan tro att något måste vara fel i ett samhälle vars debatt domineras av hat och hot. En del media rekommenderar därför istället budskapet att det går bra för Sverige och att folket är nöjda med överheten; hatet och hoten i vårt samhälle är försumbart.

Men det aggressiva budskapet är intressantare än reklamkampanjen med den positiva Sverigebilden. Denna artikel riktar intresset på två andra frågor kring hat och hot. Vad är egentligen felet med att hata och hota? Vem är det som hatar och hotar, regimförsvararna eller regimkritikerna?

Att hata är en starkt negativ känsla vilket kan vara en överdriven reaktion, men den kan också vara fullt befogad. Och även om den är obefogad kan man ju knappast förbjuda den. Varje människa har rätt att ryckas med i en positiv eller en negativ känslostorm. Det är ens rättighet att hysa kärlek till vissa åsikter och människor och hata andra. Ibland låter det som att det enda acceptabla hatobjektet är att hata hatet. Men just det hatet riskerar kanske än mer att bli överdrivet än annat hat, då det tror sig fått någon sorts specialtillstånd att vara onyanserat och hysteriskt.

Det som komplicerar är när hatkänslorna tar sig konkreta uttryck som besvärar andra personer. Hot anses besvärande, men är det alltid oskäligt att hota? Det förefaller orimligt att påstå att hot alltid är fel. Man kan ställa en rad krav på andra och för att understryka allvaret så förstärks det med ett hot. Att hota sin partiledning, sin chef eller sin partner med att man lämnar om inte det upplevda missförhållandet korrigeras kan vara både informativt och konstruktivt. Man kan tycka att mycket som andra gör är mindre bra, men ändå uthärdligt. Hotet är ett motdrag som kan förvärra en konflikt, men också ger en konkret möjlighet till lösning. Ett hot är ett ultimatum.

Att hota med våld är däremot att gå över en civiliserad gräns. Politiskt våld kan också användas utan något explicit hot för att skrämma en person och försöka försämra hennes livskvalitet. I de flesta samhällen är det hot som backas upp av regimen det stora problemet, Ett samhällsfarligt hot är det diffusa hotet att opposition leder till repressalier inte bara genom regimens agenter och aktivister, utan också till undvikanden av vanliga personer som bara är anpassliga och söker undvika problem för sig själva.

Att man inte bara talar om hot, utan hat och hot, är för att understryka att den hotande handlingen inte bara drivs av en åsikt utan en känsla. Även de som agiterar mot hat och hot tillskriver sig själva känslor vilket ofta är hat, men då kallas det någonting annat: vrede, indignation eller något annat som låter lite mer kontrollerat. Men dessa distinktioner landar i ren semantik. Rättfärdig indignation kallas vrede och orättfärdig kallas hat. Enligt den modellen är vi alla själva fulla av god vrede och de med motsatta åsikter drivs av ont hat.

Man kan säga att en diskussion skall drivas under behärskade former och inte i affekt, men det är ett råd till båda parter. Likaså att debatten skall vara öppen utan en censur som gynnar en part. Så finns också andra goda liberala förhållningsregler: man skall diskutera sakfrågan och undvika personangrepp; ad hominem har setts som ett brott mot god diskussionsetik i årtusenden. Debatten idag handlar om vilka riksdagsmän som är paria och därför skall undvikas för att inte smitta med sin orenhet.

Det som kännetecknar debatten är att den goda sidan, eller den kanske bättre beskrivs som den självgoda sidan, inte anser sig beröras av dessa debattregler. Dissidenternas åsikter censureras hårt i offentliga medier. Tidigare var en ursäkt att dessa bara var några marginella åsikter som saknar allmänintresse och därför inte kunde beredas plats. Nu är det uppenbart att det finns ett allmänintresse, men åsiktsfiltret ligger kvar, lagt lock ligger. Det sker förändringar, men det vi ser är en relativt ordnad reträtt, det är ingen öppen debatt. Ja, det påstås att vi inte kan diskutera viktiga samhällsfrågor för att pariamänniskor och pariagrupper har lagt beslag på dessa frågor och förgiftat dem.

Lars Ohly är inte ensam i Vänsterpartiet att beteckna sig som kommunist i modern tid. Sådana röda grenar är obetydliga problem jämfört med Sverigedemokraternas osynliga bruna rötter. När de andra partierna börjar anamma SD-ord som volymer och utvisning blir det ännu viktigare att basunera ut den personliga ondska som på ett osynligt sätt gör vissa personer till smittbärare.

I olika undersökningar av hot mot politiska företrädare finns ett tydligt mönster. Det är SD-politikerna som är det primärt utsatta partiet för hat och hot. Det är ungefär tre gånger vanligare att deras representanter är utsatta än representanter för andra partier.

Det är rimligtvis andra partiers sympatisörer som kliver över denna civilisationsgräns. Ändå låsas systemmedia att det är dissidenterna som står för hat och hot, inte välkända vänsterextremistiska grupper. Det är inte oppositionen som ropar ”inga kommunister på våra gator” utan motståndarna som ropar ”inga rasister på våra gator”. Etablissemanget ser inget hat och hot i detta. Demonstrationsfriheten är ingen självklarhet i dagens Sverige.

Vänstertidningar som ETC har inte bara fått stora mängder statliga pengar utan mjölkat systemet genom att utnyttja kryphål och otillräckliga kontrollsystem. Det hörs inga protester. Men många agiterar mot Nya Tider när de deltog i Bokmässan. Den klassiska vänsteråsikten har varit att försvara det offentliga rummet mot privatisering. Men på Bokmässan tyckte man att den offentliga tron på yttrandefrihet måste ge plats åt den privat organiserade självcensuren.

Det kanske fånigaste uttrycket var en liten demonstration av Författarförbundet mot Nya Tider som försökte ställa verkligheten på huvudet. De tejpade för sina egna munnar i ett försök att få det till att deras yttrandefrihet var hotad. Men syftet med denna märkliga teater var just att utestänga och tysta åsikter som går emot deras egna. I Sverige står Författarförbundet på censurens sida.

Censurvännerna har ju rätt i att lögnen behöver ha monopol i etern, medan en sanning oftast har styrkan att övertrumfa lögnerna och kan leva gott i en pluralistisk värld. Etablissemanget sviktar mer och mer gällande yttrandefriheten. Hela agitationen mot hat och hot är att exkludera vissa åsikter för att de inte bör ses som åsikter, utan som en otrevlig samtalston. Men den som lyssnar hör ju tonerna.

Alternativmedia skildrar motståndarna i mindre grad som karikatyrer. Däremot är det sällan som regimmedia ens försöker analysera en tankegång i dissidentmedia och vederlägga den. Istället är det kombinationen av en ondskefull själ och en stötande ton med ”hat och hot” som gör att ”de anständiga” tappar debattlusten. De talar inte med eller mot sina motståndare utan möjligen om dem.

Man kan väl se den glorifiering av sig själv som exempelvis DN:s Wolodarski ägnar sig åt som ett indirekt hat. Med all önskvärd tydlighet framkommer det att det finns en speciell grupp, ”de oanständiga” som förtjänar hans förakt. Den gamla debatten vänster mot höger var inte fri från självgodhet och moralism, men i huvudsak var det en politisk debatt. Dagens debatt är i huvudsak en moralistisk debatt. Det är inte ”right versus left” utan ”right versus wrong”. Det försämrar debatten och det är tydligt vilken sida som fuskar.

Dissidenterna försöker ändra en dålig politik, medan etablissemanget söker ett moralistiskt övertag som främst motiveras av deras egen självgodhet. De ser därför inte sitt eget hat och hot. Hur skulle de kunna göra det, när de har proklamerat sin egen godhet med en serie smickrande epitet? Den egna godheten kontrasteras mot de oanständigas hat och hot. Dessa missbrukade etiketter framstår som ett genomtråkigt pladder och ett substitut för en egen genomtänkt politik.

Anm. I en tidigare version av artikeln råkade fel signaturbild smyga sig in nedanför texten. Den är skriven av Jan Tullberg och ingen annan.

Delningar

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.