➤ KRÖNIKA Simförbundets ordförande Ulla Gustavsson fick avgå efter ett drev. Vad hade han gjort för fel? Hon tyckte inte att idrottssverige ska bidra till att normalisera den islamiska huvudduken, hijab. Det var när ett distriktsförbund, i syfte att vara mer ”inkluderande”, publicerade en bild med en flicka i hijab som sköt luftgevär som Gustavsson reagerade. Till SVT Sport sa hon så här:

”Det kan ge felaktiga signaler, slöjan står ju får någonting, är det våra värden? Det är bland annat en sexualisering av kvinnan och nu visas den på små barn och det är det som jag vänder mig emot.”

Hon har ju helt rätt i att hijaben är mer än bara ett plagg – den står för någonting. Precis som Gustavsson säger, så sexualiserar hijaben barn. Flickor ska döljas för männens blickar, så att de inte väcker deras lust. Den skiljer mellan de ”anständiga” flickorna, som följer islams traditionella anständighetsideal, och de ”dåliga” flickorna som inte gör det.

Hijaben är alltså exkluderande till sin natur. Den skiljer på muslimer och icke-muslimer, bra och dåliga kvinnor.

Det sägs att sjalen är frivillig. När det handlar om barn kan man inte tala om frivillighet. Men även när det handlar om stora flickor: hur frivilligt är det om du samtidigt säger att Gud kommer bli arg på dig om du inte har den? I både Koranen och i andra islamiska källor kan man läsa att det är en plikt, ett måste, för kvinnor att täcka sig. Vissa skriftlärda menar att de måste täcka ansiktet också. Det finns stöd för det.

Profeten Muhammed sa att Gud inte kommer att ta emot bönerna från den kvinna som inte täcker sig. För en troende muslim kan detta, tanken att bli ignorerad av Gud, självklart leda till ångest, och fungera som en sorts psykisk bestraffning.

Hijaben är en del av ett helt paket, en religiös islamisk världsbild, där föreställningar om himmel och helvete, änglar och demoner också ingår. Där finns föreställningar om vad som är tillåtet, halal, och otillåtet, haram. Att visa sitt hår är haram.

Vill man räknas som en god muslim går det inte att säga: ”Jag är muslim, men jag vill inte ha hijab. Jag tror inte att man måste det”. Det är som att säga: ”Jag är muslim, men jag vill inte be fem gånger per dag. Jag tror inte att man måste det”. Både hijab och bönen är självklara delar av religionen. Det råder konsensus kring detta.

Enligt traditionell islamisk lag är det kvinnornas förmyndare, ”wali”, som har ansvaret för deras uppförande och anständighet. Det betyder fadern om hon är ogift och maken om hon är gift. Dessa kan bestraffa den kvinna som de är förmyndare över genom till exempel aga, då sharia tillåter både barn- och hustruaga.

Det finns en risk att när man normaliserar hijaben, så normaliserar man denna religiösa världsbild med alla dessa problematiska föreställningar. Förutom det religiösa påbudet att täcka håret, så kan det finnas ett grupptryck där man vinner prestige om ens dotter använder hijab och får skämmas om hon inte gör det.

År 2016 dömdes en man i Gävle till fängelse för att ha misshandlat sin hustru och sin dotter eftersom de vägrade att bära hijab och ”pratade med svenskar”. Han drog partnern i håret, slog henne i ansiktet och hotade med kniv.

Tidigare samma år mördades en kvinna i Mariannelund. Maken erkände att han strypt sin hustru inför ögonen på parets treåriga dotter. Kvinnan hade slutat använda hijab. Efter mordet lade han hijab bredvid hennes lik.

De som insisterar på att hijaben är ett fritt val och en rättighet är inte lika duktiga på att försvara muslimska kvinnors rätt att slippa hijaben. Hijaben på små flickor är ett sätt att cementera en islamisk identitet och skilja ut dem från andra barn och på så sätt göra assimilationen i den svenska kulturen svårare.

Gustavssons avgång skickar en signal till islamiska fundamentalister att den svenska kulturen är svag. Det höjer fundamentalisternas självförtroende samtidigt som det riskerar att demoralisera de muslimska flickor som vill ta sig ur sitt sammanhang och leva ett svenskt liv. De får nu intrycket att det svenska etablissemanget står på fundamentalisternas sida. Det bidrar till att exkludera dem.