Husby, we have a problem

DEBATT Efter cirka 56 timmars färd mot månen exploderar en av Apollo 13:s syretankar. Ett fatalt tillbud som får astronaut Jim Lowell att yttra den numera ikoniska frasen: “Houston, we have a problem”. Vad som sedan följer är ett unikt samarbete mellan de tre astronauterna och NASA:s markkontroll för att lösa diverse problem för att säkra männens överlevnad. Svårlösta uppgifter som exempelvis att bokstavligt talat få en fyrkant (filter) att passa i ett runt hål. Efter fyra dagars improviserande problemlösning landar till slut modulen i Stilla havet med en intakt besättning.

Detta exempel visar att människan i huvudsak är en problemlösande varelse som närhelst tillfälle bjuds är villig att, på såväl arbetstid som fritid, lösa diverse mer eller mindre svåra uppgifter. Det är troligen anledningen till vår exceptionellt stora hjärna i förhållande till kroppsvikt, då de med den bästa kognitiva förmågan var de som överlevde och fick flest barn. Evolutionen såg till att hjärnan växte i storlek, med mer vindlingar och fler synapser, troligen för att list ofta utkonkurrerar styrka. 

Politiker är valda och tillsatta för att lösa samhällsproblem. Genom lagstiftning, skatter och omfördelning av allmänna medel för att finansiera välfärden försöker dessa folkvalda att hålla sig kvar vid makten genom att erbjuda medborgarna attraktiva lösningar på de problem som uppstår i samhället och på så sätt stävja missnöjesyttringar.

I Sverige på framför allt 1960-talet hade industriägarna, fackföreningarna och politikerna skapat ett välstånd som placerade Sverige i toppen av världens rikaste länder. Med en minimal arbetslöshet och en stadigt ökande levnadsstandard såg andra länder på Sverige som ett lyckat exempel på att kapitalism och socialism faktiskt kunde kombineras. Visserligen steg skattetrycket från 25 till 35 procent under decenniet men å andra sidan fick medborgarna gratis utbildning och sjukvård i detta kanske då världens mest jämlika land. Kvinnorna frigjorde sig från 50-talets hemmafruroll och kom ut i arbetslivet. Det progressiva skattesystemet höll nere inkomstklyftorna och bostadsbristen åtgärdades med hjälp av miljonprogrammet.

Sverige för bra – problem för politikerna att lösa behövde skapas

Sverige var i princip självgående, politikerna hade löst så många samhällsproblem att de höll på att rationalisera bort sig själva. Deras själva existens var hotad, så för att legitimera sin befintlighet var man helt enkelt tvungen att skapa nya problem. Varför inte klubba igenom att Sverige skulle bli mångkulturellt? Sagt och gjort. En enig riksdag tar 1975 utan någon större debatt detta beslut. Kanske såg man i invandrarlandet USA en förebild för hur väl ett mångkulturellt och mångetniskt land kunde fungera – eller snarare i verkligheten ganska bristfälligt fungera.

Varför jag framför denna raljanta ”konspirationsteori” är för att politikerna måste varit medvetna om att USA hade misslyckats med sin utopiska “melting pot”-ideologi, där man trodde att alla olika etniciteter skull assimileras och smälta samman till en gemensam kultur. Faktum är att detta skedde exempelvis med amerikansk musik som framgångsrikt blandade harmonier, skalor och rytmer från hela världen och på så sätt skapade en musikstil (blues, jazz etc.) som var unik. Socialt på andra områden blev det inte lika lyckat. Folk tenderade att vilja leva med sina gelikar och segregerade getton uppstod, somliga med hög brottslighet och relativ fattigdom. Etnifierade gangstergäng slogs om makten på gatorna för att kontrollera och tjäna pengar på spel, droger och prostitution.

Dessa missförhållanden måste svenska politiker ha känt till då nyhetsrapporteringen på 60-talet, via det nya mediet televisionen, kunde konsumeras i var mans vardagsrum och där även dags- och kvällstidningar följde utvecklingen i framför allt USA. Medborgarrättsrörelsen med Martin Luther King Jr i spetsen ledde ett demonstrationståg våren 1965 från Selma till Montgomery, vilket resulterade i våldsamma poliskonfrontationer, protester som totalt urartade samma sommar med upploppen i den svarta stadsdelen Watts i Los Angeles med 34 dödsoffer. Dessa allvarliga incidenter fick dåvarande statsminister Tage Erlander (S) att prisa Sverige för sin homogena befolkning som därigenom var lyckligt befriat från liknande rasupplopp.

Hur kunde då politikerna i Sverige, troligen med USA som förebild, med vetskap om ovanstående etniska och mångkulturella problem, ändå tycka att det var en god idé med 1975 års riksdagsbeslut? Ville man bara visa sig moderna och progressiva? Trodde man i politisk hybris över de senaste decenniernas framgångsrika sociala ingenjörskonst att man skulle lyckas även med ett mångkulturellt samhällsprojekt där i princip alla andra länder tidigare misslyckats?

Varit framgångsrika i sitt problemskapande

Eller var det så att politikerna började befara att de skapat ett så välfungerande och problemfritt samhälle att medborgarna skulle börja ifrågasätta behovet av deras tjänster, att man därför ville skapa nya problem för att berättiga sin fortsatta existens? I Sverige vill vi också ha våldsamma raskravaller, etniska gangstergäng och segregerade bostadsgetton, missförhållanden som bara vi politiker kan åtgärda. Well, så här drygt fyrtio år senare kan man bara konstatera att: You really got what you wished for! Nuförtiden finns det hundratals segregerade utanförskapsområden där vissa av dem kontrolleras av rivaliserande gangstergäng och där dödsskjutningar numera är vardagsmat. Sverige har även rasdemonstrationer som stöder samhällsomstörtande organisationer som BLM (Black Lives Matter). Muslimska terrordåd och även upplopp, som exempelvis det i  Husby 2013 som snabbt spred sig till andra Stockholmsförorter och senare även till andra städer.

När Donald Trump höll sitt famösa “Last night in Sweden”-tal, som syftade på ett Fox News-inslag kvällen innan av dokumentärfilmaren Amy Horowitz om Sveriges invandringsproblem, reagerade alla PK-journalisterna direkt med fake news-anklagelser då inget speciellt hade hänt just den kvällen. Det roliga var att Trump, givetvis helt omedvetet, bara delvis var fel ute med dateringen. Två dagar efter talet utbröt ett upplopp i Rinkeby som resulterade i bilbränder och krossade skyltfönster, företeelser som även det har blivit vardagsmat i dagens mångkulturella Sverige.

I exempelvis Husby, som är granne med Rinkeby, har över 90 procent av befolkningen utländsk bakgrund, en siffra som stämmer för många så kallade utsatta områden, vilket gör integration till det svenska samhället hart när omöjlig. Nyckeln in till majoritetssamhället är ett gemensamt språk och i Sverige heter detta språk svenska, inte arabiska, farsi eller somaliska. När SFI (Svenska För Invandrare) sätter en fyrtioårig somalisk flerbarnsmamma på skolbänken finns det väldigt liten motivation hos henne att lära sig ett nytt språk. Hon har troligen fullt upp med sina barn och kanske även barnbarn, och då hon troligen aldrig förvärvsarbetat i sitt forna hemland ter sig tanken på att jobba i Sverige helt främmande.

Små orter mångkulturaliserades över en natt

Problemen med förorter som Husby eller Rinkeby (“Little Mogadishu”) är att invånarna kan leva ungefär som de gjorde i sina forna hemländer och med väldigt liten kontakt med värdbefolkningen. Då många av migranterna härstammar från länder med klan- och hederskultur litar man inte på myndigheter eller på andra etniciteter utan känner bara samhörighet med sin egen etniska klan. Därför saknas en av de viktigaste ingredienserna i ett modernt samhällsbygge, nämligen tillit. I en dokumentär av Tom Alandh förklarar historieprofessor Lars Trägårdh hur snabbt denna tillit kan raseras, exempelvis när en liten stad med 13 000 invånare tvingas ta emot över 3000 migranter från Mellanöstern och Afrika.

Staden ifråga, Ronneby, rasade i den så kallade “Tillitsbarometern” och har inte hämtat sig från 2015 års, vad som närmast kan kallas “övergrepp” från svenska statens sida. Vart tog det kommunala självstyret vägen, kan man fråga sig. I botten på sagda barometer ligger inte förvånande stadsdelar som Rosengård och Rågsved där under 25 procent anser att man kan lita på sina grannar.

Harvardprofessorn Robert Putnam, känd för teorin om det sociala kapitalet har i sin forskning kommit fram till att ju mer etnisk mångfald i ett samhälle, desto mindre socialt kapital och tillit. Denne välkände professor, som även skrivit bästsäljaren Bowling Alone måste svenska politiker och statsvetare känna till då han även 2006 tilldelades det “Skytteanska priset” – Uppsala universitets världsberömda och prestigefyllde utmärkelse – men troligen samtidigt totalt ignorerat denne professors väl underbyggda forskningsresultat. Allt i sin hopplösa strävan efter att förverkliga den mångkulturella utopin. 

Husby, Rinkeby, Bergsjön, Rosengård, Tjärna Ängar (ännu ett lilla Mogadishu) och många till av dessa utanförskapsområden har numera sådana oöverskådliga problem med arbetslöshet, segregation och gangstergäng att politikerna står maktlösa. Visserligen säger man saker som: Vi ska knäcka gängen, minimera arbetslösheten och radikalt höja skolresultaten, men ingenting tyder på en sådan utveckling, snarare att förhållandena förvärras. Trångboddheten är också ett stort problem som kommer att fortsätta öka då kvinnor från Mena-länderna tenderar att skaffa många barn. Att importera somaliska kvinnor – som i hemlandet i snitt föder sex barn – för att få ordning på befolkningspyramiden för osökt tankarna till den dystopiska TV-serien “The Handmaids Tale” där fertila kvinnor förslavas och tvingas föda de barn som makthavarnas fruar inte vill föda.

Svårt utkräva ansvar för politiska beslut

Troligen lever inte så många av de politiker som 1975 fattade det aningslösa beslutet att Sverige hädanefter skulle vara mångkulturellt, och de som ännu är i livet har för längesedan gått i pension, så ingen kan ställas till svars. För att ytterligare belysa svenska politikers huvudlösa reformiver på 70-talet finner vi exempelvis den kommitté som 1971 tillsattes på initiativ av justitieminister Lennart Geijer – ökänd för sina besök på bordell – för att ge förslag på en ny sexualbrottslagstiftning. Betänkandet som presenterades 1976 ville i den sexuella frigjordhetens namn avdramatisera samhällets syn på sexualiteten genom att exempelvis delvis avskaffa begreppet våldtäkt samt sänka straffen för incest och andra sexuella övergrepp mot barn. Lyckligtvis skrotades detta socialdemokratiska förslag av den nytillträdda borgerliga regeringen.

Den nye statsministern Thorbjörn Fälldin valde dock ihop med Olof Palme att helt avfärda 1977 års omdiskuterade Geijer-affär och sopa problemen under mattan samt även smutskasta journalisten Peter Bratt som avslöjade den så kallade “Bordellhärvan”. Att makthavare utnyttjar sin position för att åtnjuta sexuella tjänster är nog ganska vanligt förekommande, något som exponerar dem för risken att utsätta för utpressning eller förledas till korruption, problem som absolut inte ska underskattas eller förringas.

Dessa politikers moraliska snedsteg är ändock helt underordnade det irreversibla kaos som uppstått tack vare den aningslösa svenska migrationspolitiken. Först nu, efter över fyrtio års förnekande, när det inte finns mattor nog att sopa problemen under, erkänner man motvilligt missförhållandena, dock utan någon särskild självrannsakan eller avbön, möjligen ett erkännande om att man ”varit naiv” eller ”inte såg det komma”.

Sverige står inför ett demografiskt närmast ohållbart problem som troligen ingen politiker kan lösa utan att ta till ganska drastiska metoder. Eller som Donald Trump kanske skulle uttryckt det: Sweden, you have a BIG PROBLEM!

Stötta Samnytt med Swish: 123 083 3350

Författare av texten

Håkan Johansson

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.