I fallet Ebba Busch hörs ekot från Tage Danielssons monolog om sanningen

KRÖNIKA Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch godtog häromdagen ett strafföreläggande där hon accepterar böter för grovt förtal. På en pressträff slog hon dock fast att hon ”i själ och hjärta” anser sig oskyldig. Händelsen ger associationer till Tage Danielssons finurliga och tänkvärda monolog om sanningen inför kärnkraftsomröstningen. I ett vidare perspektiv är den vänsterliberala sanningsfientligheten ett hot mot vår västerländska demokrati och civilisation.

Ebba Busch förklarar sitt samvete rent med hänvisning till att de uppgifter hon spridit och som utgjort grunden för förtalsåtalet är sanna. Hon klargör att ”för mig har sanningen alltid varit viktig”.

Grundbult i den västerländska civilisationen

KD-ledarens förhållningssätt till sanningen kan härledas till hennes kristna tro och maximen ”sanningen skall göra er fria” – en uppmaning från Jesus till sina lärjungar som fått stor betydelse för traditionell västerländsk rätts- och moraluppfattning. Frasen används också som motto av en lång rad framstående lärosäten för att tydliggöra att sökandet efter sanningen är den orubbliga principen för bildning och vetenskap.

Detta judeokristna arv utgör troligen en ansenlig del av förklaringen till den västerländska civilisationens exempellösa framsteg relativt kulturer där i stället lögnen på motsvarande sätt – exempelvis taqiyya så som den predikades av Muhammed till hans följare – tjänat som rättesnöre.

Hotas av vänsterliberalism och postmodernism

Busch hållning är sällsynt bland högt uppsatta politiker där lögnen ofta är mer regel än undantag. Man kan därför tycka att hon i en tid där medborgarnas förtroende för politikerna sviktar borde lyftas fram som ett föredöme. I stället har hon fått löpa gatlopp.

Att konservativt ha sanningen som ledstjärna i sin politiska gärning står inte högt i kurs i dagens av relativiserande vänsterliberalism och postmodernism genomsyrade samhälle. Här får vad som är sant regelmässigt stryka på foten för vad som är politiskt korrekt.

Att ljuga har blivit en dygd, att tala sanning moraliskt förkastligt. Vi kan just nu bevittna ett stötande exempel på detta när åsiktsetablissemanget tycks mer upprört över författaren Björn Ranelids obekväma sanningar på Facebook efter polismordet i Göteborg än över själva mordet.

I vänsterns förhållningssätt till sanningen finns kanske också en ledtråd till svaret på varför den historiskt slagits så hårt för att trycka tillbaka sanningsvänlig kristendom men nu inte sparar någon möda för att införliva sanningsfientlig islam med vårt samhälle.

Tage Danielssons sanningsmonolog ekar

Relativisering av sanningen är inte ett nytt fenomen inom de tjattrande klasserna. Inte heller att kritisera oskicket. ”’Tala alltid sanning, barn’, sa våra föräldrar till oss. Det får vi inte säga till våra barn.” Den uppmaningen riktade Tage Danielsson till svenska folket i en ironiserande revymonolog 1979.

Ytligt sett var det ett inlägg i debatten om kärnkraftens vara eller inte vara i Sverige inför den förestående folkomröstningen. På ett djupare plan är den en mer allmän betraktelse över vårt förhållningssätt till sanningen som en moralfråga. Att döma av hur sanningens värde devalverats sedan 1979 förefaller somliga ha tagit Danielsson ironiskt menade uppfostringsråd på fullt allvar.

I monologen berör Danielsson också sanningen som grund för demokratin på ett sätt som idag äger större aktualitet än någonsin när maktetablissemanget försöker stoppa spridandet av sanningen genom att begränsa yttrande- och åsiktsfriheten för medborgarna och det senaste året också, med corona-pandemin som förevändning, andra medborgerliga fri- och rättigheter som mötesfriheten och näringsfriheten.

Danielsson drog en lans mot elitistisk teknokratisk demokratur och för den goda populismen, den demokratiska grundprincipen att folkmajoriteten aldrig har fel. Inte kan man låta medborgarna folkomrösta i viktiga frågor, raljerade Danielsson. ”Sånt här är rätt krångligt för gemene man” i synnerhet eftersom de ”på sitt grovhuggna vis” skiljer mellan sanning och lögn och inte som i de fina salongerna begriper att sanningen är relativ och alltid underordnad den politiska agendan.

Utrymme för vita lögner och att tiga är guld

Nu är det inte i varje given situation påkallat att obetingat säga sanningen. Ibland kan tiga vara guld eller rentav en ”vit lögn” för att ta hänsyn, inte såra någon, inte förstöra stämningen eller för att skydda sin egen eller någon annans privata sfär.

När det gäller det sistnämnda kan även lagstiftning vara motiverat. Men ett sådant skydd skulle det sannolikt sörjas bättre och mer tidsenligt för genom en utvidgning av offentlighets- och sekretesslagen.

En förtalslag där rättsprocessen i allmänhet måste drivas enskilt och som i sin beskrivning av brottets art lyder ”den som utpekar någon som klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning” för tankarna till en tid då förorättade högre ståndsmän kastade sin handske på marken och krävde duell i gryningen och samhället ville erbjuda dem ett mindre blodigt alternativ för att återupprätta sin heder.

Juridikprofessor vill skydda pedofiler

Juridikprofessor Mårten Schultz har i det uppmärksammade förtalsmålet mot Ebba Busch tagit ställning för käranden; skråfränden och juristen som polisanmält KD-ledaren efter att hon på Facebook berättade att han är dömd till fängelse för sexualbrott mot barn. Denne har fungerat som ombud för Busch motpart i den uppmärksammade tvist kring en husaffär som hon är inblandad i.

Facebook-inlägget där den förtalsanmälda uppgiften ingick som en liten del skrevs av Busch i ett försök att rentvå sig mot en skändligt vinklad, politiskt motiverad och allt annat än pressetisk medierapportering kring hennes husaffär. Med avstamp i att säljaren är i 80-årsåldern har Busch utmålats som lika moraliskt föraktlig som de bedragarligor som specialiserat sig på att begå åldringsbrott.

Kanske ville Busch visa att det på den sida i tvisten som media framställt som den goda finns personer som på allvar är moraliskt bankrutt. Hon raderade sedermera uppgiften men staten fann ändå för gott att bistå den påstått förtalade sexbrottsdömde juristen med hela rättsväsendets offentliga resurser. Åklagarmyndighetens oväld kan här starkt ifrågasättas.

På Twitter försöker Schultz, som investerat sin personliga prestige i att coacha den förment kränkte juristen genom rättsväsendet, försvara sin med det allmänna rättsmedvetandet krockande uppfattning genom att i en lång rant återge vad några killar på en ort i Sverige i nedsättande ordalag skrivit om en ung tjejs utseende och påstått promiskuösa sexliv. Schultz avslutar ranten med att ”det är detta som de som vill avkriminalisera förtal för sanna uppgifter vill tillåta”.

Ger halmgubben ett nytt ansikte

Nej, det är det inte. Lågsinnad mobbning i sociala medier av det här slaget har föga att göra med det som förtalslagens kritiker pratar om. Det enda Schultz lyckas med är att ge den retoriska halmgubben ett nytt ansikte. Exemplet i hans rant skulle med fördel kunna lösas med ansvarstagande moderering på ifrågavarande plattformar och i allvarligare fall med ovan nämnd reviderad sekretesslagstiftning som skyddar oss oavsett vem som offentliggör uppgifter som kan hänföras till privatlivets helgd.

Till denna helgd hör dock inte sexuella övergrepp mot barn, även om dessa rent rumsligt kan ha begåtts inom den sfären. Sådana brottsliga handlingar är tvärtom något som angår hela samhället och hanteras av rättsväsendet i enlighet vad folket genom sina ställföreträdare i den lagstiftande församlingen – riksdagen – beslutat.

Krockar med offentlighetsprincipen

Schultz och andra som valt att värna en dömd pedofils önskemål om att slippa skylta offentligt med sina brott framför en hedervärd partiledares rätt att berätta sanningen, undviker också att berätta att svensk lagstiftning sticker ut i det här avseendet. Att offentliggöra sanna uppgifter – och i det aktuella fallet dessutom sådana som omfattas av offentlighetsprincipen – kan inte utgöra grund för förtal i de flesta länder.

Åtal, domar och andra rättsdokument är offentliga handlingar som var och en har rätt att ta del av. De är innan de lämnas ut sekretessgranskade där uppgifter som bedöms som särskilt känsliga har avlägsnats. Varje vecka året om publicerar medier artiklar baserade på sådana dokument och namnger förövarna med hänvisning till ”allmänintresse”.

Väljarna hålls i okunnighet

Ofta utelämnar man förvisso namnen, så att läsaren/lyssnaren/tittaren som uppmärksammats på brottet själv måste begära ut uppgifterna från domstolen eller Åklagarmyndigheten. Det här ska dock inte ses som en pressetisk dygd utan som ett demokratiskt problem där mindre försigkomna medborgare som inte har kunskap om hur man införskaffar denna information eller tid att göra det hålls i okunnighet.

Med det här som pressetik falskflaggade sättet att selektivt rapportera sanningen har till exempel den förda invandringspolitikens dramatiska inverkan på brottsligheten i Sverige kunnat döljas och nödvändiga politiska förändringar fördröjts med decennier. Väljarna har gått oinformerade till valurnorna vilseledda om att de gamla styrande partierna har kontroll på läget. Att dölja sanningen är en medveten strategi hos media och politiker så att de med ett skenbart demokratiskt stöd ska kunna driva igenom sitt nya sköna sociala ingenjörskonstprojekt.

Det finns ur demokratisk synpunkt goda argument för att göra uppgifter som omfattas av offentlighetsprincipen mer lättillgängliga för alla. Det är inte rimligt att den som bidrar till detta angelägna demokratiska upplysningsarbete hindras och straffas av förtalslagen. Därför behöver den skrivas om.

Men det vi ser är i stället en utveckling i motsatt riktning där det gjorts lättare för staten att kliva in och driva förtalsmål och där makten vill lagstifta mot aktörer som till allmänheten tillhandahåller sökbara databastjänster över rättsdokument.

Antidemokrati och folkförakt

Den bakomliggande tanken är att det här är information som kreti och pleti i motsats till den politiska och mediala eliten inte kan anförtros att hantera och processa eftersom de ”på sitt grovhuggna vis” kan komma att uppfatta det som en sanning att asylrelaterade invandrargrupper är starkt överrepresenterade som gärningspersoner till grova brott.

Det politiskt korrekta synsättet är i stället att det handlar om något ”som försvinner nästan helt” när siffrorna viktas mot socioekonomiska faktorer. Det fastslog justitieminister Morgan Johansson (S) för en tid sedan lika myndigt som i sak felaktigt.

Vanliga människor förmår inte med enkla förstånd ta till sig denna mer moderna syn på sanningen utan envisas med att hålla fast vid sin gamla inskränkta sanningsdefinition. De finns därför risk att de drar ”fel” slutsatser och röstar ”fel” – i värsta fall på ett annat parti än Morgans som också har ”demokraterna” i sitt partinamn.

Starkare argument för än emot

Man kan i det aktuella fallet resonera att juristens pedofila läggning inte är relevant att dra upp i sammanhanget och att brotten begicks för så längesedan (domen föll 2005) att det även allmänt bör ses som osnyggt att älta fortfarande idag. Det har också invänts att juristen inte skulle kvalificera sig som en sådan ”offentlig person” som enligt rättspraxis får tåla en mer närgången granskning än vanliga dödliga privatpersoner.

Men det finns starkare argument för att ställa sig på Busch sida. Av den som arbetar som jurist med lagen som verktyg är det rimligt att begära en särskilt god vandel. Vi talar här inte om vilken bagatellartad förseelse som helst utan om en typ av brott som allmänt betraktas som de mest moraliskt förkastliga och värsta någon kan begå.

Beträffande offentlig person eller inte så har juristens namn figurerat i media vid otaliga tillfällen sedan Ebba Busch husaffär blev en fråga för hela landet. Han har också själv profilerat sig som grundare av en organisationen fokuserad på rättssäkerhet där den ifrågavarande domen mot honom för sexualbrott mot barn spelat en central roll.

Våldtagna kvinnor straffas och tystas

Jag har i en tidigare krönika tagit upp ett annat uppmärksammat förtalsmål, det mot medieprofilen Cissi Wallin. Jag pekade där på det orimliga i att våldtagna kvinnor beläggs med munkavle och straffas om de berättar vem som våldtagit dem, i det aktuella fallet journalistkollegan Fredrik Virtanen.

Wallin står nu inför ett nytt förtalsåtal med anledning av att motsvarande uppgifter förekommer i en bok hon skrivit och gett ut. Man kan gissa att det utmynnar i konfiskation och bokbål av hela upplagan. Svensk rättsskipning uppvisar här likheter med sharia där en kvinna straffas för att ha kränkt någon annans heder genom att ha blivit våldtagen. Det kanske är ett tecken i tiden.

”Inte dömd” argument att skydda…

Här har argumentet varit att polisen lade ned utredningen mot Aftonbladet-medarbetaren och att han därför i lagens mening inte är skyldig till brott. Polisutredningar läggs dock ned av många andra och ofta illegitima skäl än att man är övertygad om att den som utreds är oskyldig.

Det är inte rimligt att den som utsatts för en våldtäkt också ska fråntas sin yttrandefrihet enkom därför att polisen inte gjort sitt jobb, saknar utredningsresurser eller för att brottet är svårutrett så som våldtäkter ofta är. Det finns kvinnor som falskanmäler män för våldtäkt men det är en separat problematik som man lämpligen kan komma till rätta med genom att rejält skärpa påföljden för falsk tillvitelse.

I juridisk mening är den som inte fällts för brott oskyldig. Men det måste gå att hålla två bollar i luften samtidigt så att den kvinna som anmäler någon för våldtäkt inte jämställs med en lögnare om anmälan inte leder till åtal eller fällande dom.

Även om beviskraven i domstol bör vara högt ställda och brottet inte bortom varje rimligt tvivel kan bevisas, bör den som vidhåller sig utsatt för brottet vara fri att fortsätta göra detta också offentligt utan att åtalas för förtal. För att vara straffritt kan det enkelt bara villkoras med en skyldighet att redovisa att den som pekas ut inte har fällts för brottet.

…men dömda ska också skyddas

I fallet Busch vs juristen är omständigheterna annorlunda. Här är personen dömd för det brott han offentligt läggs till last. Här faller alltså argumentet som legat till grund för att fälla Cissi Wallin. Trots att det juridiska sanningskravet är uppfyllt åtalas Busch.

Om sanningen har så liten betydelse i bedömningen av huruvida förtal föreligger eller inte, bör frågan ställas varför det gjordes ett så stort nummer av detta i fallet Wallin vs Virtanen. Man får lätt intrycket av ad hoc-tolkning av lagen och en argumentation som kan skruvas på lite hur som helst efter behov.

Syndernas förlåtelse…

Det finns också en argumentation om att den som avtjänat sitt straff har sonat sitt brott och att vi alla därmed är skyldiga den personen att stryka ett streck över det som varit och behandla denne som vilken hederlig samhällsmedborgare som helst.

Inte sällan försvaras det synsättet med ett vänsterpolitiskt resonemang om att brottslingar är personer som fått dåliga kort i livets pokerspel eller haft fel färg på legot som barn och därför ska ses mer som offer än en förövare. ”Det är samhällets fel” får vi veta. Det heter inte kriminal”vård” för inte.

Det här är ett osmakligt sätt att vältra över skulden för någons val att bli kriminell på det stora flertalet skötsamma medborgare som arbetar, gör rätt för sig och lever ett hederligt liv. I Sverige behöver ingen begå brott för att överleva, vi har starkare sociala skyddsnät än de flesta länder. Kriminella i vårt land är sällan mödrar som stjäl bröd för att deras barn inte ska svälta ihjäl.

De flesta av oss tycker att en rumlare och skörlevnadsman bör få en andra chans i livet att göra bot och bättring. Men det finns gränser för vad vi i kristen tradition förlåter våra medmänniskor. För de grövsta och mest avskyvärda brotten finns ingen jordisk förlåtelse att få med ett påtagligt gap mellan utdömda påföljder och det allmänna rättsmedvetandet.

…men inte för alla

Pejlar man det allmänna rättsmedvetandet beträffande sexuella övergrepp mot barn är den vanligaste uppfattningen att förövare till sådana inte bör släppas ut i samhället överhuvudtaget, någonsin. Eftersom det handlar om en kombination av sociopati och sexuell läggning som inte går att ändra är återfallsfrekvensen i brott extremt hög.

Allmänt måste man också skilja på när en person sonat sitt brott mot det institutionella samhället och när vederbörande gjort det visavi civilsamhället. Det gäller i synnerhet när påföljderna som i Sverige ofta inte är i paritet med det allmänna rättsmedvetandet.

Men inte ens staten anser faktiskt att ett brott är fullt ut sonat bara för att någon släpps ur fängelset. Det finns begränsningar om vilka jobb du har rätt att ta som tidigare straffad, det finns villkorliga prövotider, med mera.

Juridisk yrkesskada eller politisk agenda

Jag har hittills inte stött på någon vanlig medborgare som ställt sig på juristens sida i det aktuella förtalsmålet. För att göra detta tycks det tarvas att man antingen är yrkesskadad som Mårten Schultz och har tillägnat sig ett instrumentellt tunnelseende på brott och straff eller har en politisk agenda att vilja se Ebba Busch nedsvärtad.

Frågan som inställer sig är om det är vi medborgare som är skyldiga att ändra oss i vårt ”grovhuggna” förhållningssätt till sanning och rättsskipning när vi tillrättavisas av experter och teknokrater, eller om det är de sistnämnda som behöver inse och dra konsekvenser av att de saknar förankring i den breda folkviljan för sina åsikter.

Är det folkviljan eller lagen som är fel?

Är vi skyldiga att låta oss fostras in i ett mer politiskt korrekt synsätt eller är det tvärtom lagen som borde ändras för att bättre återspegla vad vi tycker? Som Tage Danielsson framhöll i sin monolog har folket i en demokrati aldrig fel. Om folkets företrädare i riksdagen inte stiftar lagar som harmonierar med det allmänna rättsmedvetandet har de inte på ett nöjaktigt sätt utfört det uppdrag de anförtrotts. Då bör de bytas ut.

Det gäller även de som innehar kriminologiska professurer på våra skattefinansierade lärosäten och chefer på skattefinansierade medier som på nyhetsplats nu driver den teknokratiska elitens agenda, som inte låter några motröster komma till tals, inte på det sätt som åligger dem återspeglar folkmajoritetens hållning i frågan.

Vilken utveckling är farligast?

Till SVT säger Mårten Schulz att det är en ”farlig utveckling” om vi börjar tillåta människor att tala sanning, något som statstelevisionen också slår upp som fokus i sin rubrik. Den verkligt farliga utvecklingen är i stället det motsatta – hur sanningen alltmer undertrycks i den offentliga debatten och dess centrala roll som moraliskt och demokratiskt rättesnöre urholkas.

Tage Danielsson sa det välformulerat 1979. Han är inte med oss längre, så vi andra får nu säga det så gott vi kan även om vi inte besitter samma stilism och formuleringskonst.

Tycker du om det vi gör?

Donera då en slant till tidningen. Utan ditt stöd kan vi inte fortsätta att granska etablissemanget.

Du kan swisha 123 083 3350, fylla i formuläret nedan eller klicka här för övriga alternativ.

Stötta Samnytt med Swish: 123 083 3350

Författare av texten

Mats Dagerlind

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.