➤ KRÖNIKA Med ”orientalism” menade litteraturhistorikern Edward Said föreställningar om ett Orienten som egentligen inte finns: europeiska orientalisters bild av Orienten snarare än Orienten. Dock har det funnits orientalister som inte bara hittat på saker, utan i minst lika hög grad eller högre, samlat viktiga kunskaper om det verkliga Orienten.

Så har det förstås funnits orientalister i betydelsen konstnärer och författare, vilka har diktat bilder och berättelser. Vissa har varit välvilliga, andra illasinnade. Said har fått kritik för att han i sin bok Orientalism från 1978 tenderar att blanda ihop dessa två typer av orientalister, det vill säga vetenskapsmannen och diktaren, och valt att betona det illasinnade stråket. Man skulle, om man vill vara lite elak, kunna parafrasera honom genom att säga att hans bok handlar om en bild av orientalister snarare än orientalisterna.

Som poet har jag faktiskt prövat på att dikta orientalistiskt. Min första diktsamling, som jag gav ut som nittonåring 1995, hade titeln Orientalisk sejd. Det hela är lite lustigt. På grund av mitt arabiska namn blev jag tagen för oriental då jag egentligen var en svensk, orientalistisk poet.

I recensionen i Bibliotekstjänsts katalog kunde man läsa:

”Mohamed Omar debuterar här med diktsamlingen Orientalisk sejd. Omar inleder sin bok med ett citat från den sufiske mystikern Ibn al-Arabi. Orientalisk sejd är liksom titeln antyder, en samling dikter vars bildspråk och motiv anspelar starkt på arabisk poesi. Det är ett tunt häfte, ca 30 dikter, som kan karaktäriseras som ett slags korta reflexioner. Här finns en tät stämning som kan fånga läsaren, en biblisk, arkaisk atmosfär.”

När jag skrev min diktsamling hade jag inte läst arabisk poesi, varken på arabiska eller i svensk översättning. Jag kunde ingen arabiska alls vid tiden för utgivningen. Numera, efter några års självstudier, kan jag lite grann. Men långt ifrån tillräckligt för att kunna läsa poesi.

Jag hade heller aldrig besökt Orienten, varken Arabien eller Persien. Ändå skrev recensenten att ”den orientaliska miljöfärgningen känns äkta”. Ett gott betyg! Det var för att jag aldrig hade varit på de platser jag diktade om som jag kallade samlingen ”sejd”, som ju är ett fornnordiskt ord som betyder ungefär ”anderesa”.

Sommaren 1996 infördes några av mina dikter i kulturtidskriften Hjärnstorm. En av dikterna nämnde ”beduiner”. Numret recenserades av Björn Gunnarsson i Göteborgs-Posten. Han skrev så här:

”Vad är en svensk poet? En svensk poet kan till exempel heta Mohamed Omar och likna beduiner vid ’förköttsligad vind /…/ en bris/som en gång klätts i människohud’.

Den svenska poesin är inte längre enbart sommarnattsljus och blåklintsögd. Tack och lov. Nyligen debuterade palestinskan Rawia Morra med livskraftiga lyrismer som bar doft av arabisk poetisk tradition och samtidigt fungerade utmärkt väl på svenska.

Nu publicerar tidskriften Hjärnstorm dikter av Mohamed Omar, som även tidigare skymtat i olika tidskrifters debutantpresentationer. Precis som Rawia Morra formulerar han kulturresenärens (att emigrantens och klassresenärens erfarenheter speglar varandra borde erkännas oftare, exempelvis i analoga begrepp) position i pregnanta bilder.”

Tio år senare, på bokmässan i Göteborg år 2006, råkade jag Björn Gunnarsson. Jag gick fram och hälsade och påminde honom om att han skrivit om mig. Jo, det mindes han. Vi småpratade en stund. Sedan påpekade jag att jag visserligen hade ett arabiskt namn, men att mina ögon var blå… Jag hade heller inga erfarenheter av att vara emigrant. Han hade alltså låtit sig luras. Jag var orientalist, inte oriental!

Vad kan man lära sig av detta? Jag tror att jag eftersom jag hette Mohamed blev jag föremål för positiv särbehandling av kultursverige. Jag tror att jag hade haft betydligt svårare att göra mig ett namn som poet om mitt namn varit Karl eller Gustaf. Det gällde då, det gäller idag.