Muslimsk gravplats i en fattig förort i Aswan, Egypten. Foto: Egor Putilov

Islamiska staten som globaliseringens inbyggda funktion

92 Shares

KRÖNIKA Jag minns hur jag reste till Deir ez-Zor i Syrien före kriget – som ett decennium senare kom att bli Islamiska statens fäste i området. Året var 2006 och det var långt innan inbördeskriget bröt ut. Men redan då märktes någonting i luften. I Syrien som på den tiden var ett av de fredligaste länderna i Mellanöstern hade man en svårbeskrivlig känsla av trygghet på offentliga platser som var omöjlig att finna i de flesta andra länder – numera ett minne från den svunna världen. Deir ez-Zor var dock annorlunda.

Vad som var fel med Deiz ez-Zor kunde jag sätta fingret på först långt senare – när jag fick samma upplevelse i egyptiska Aswan i det så kallade Övre Egypten. Likt Deir ez-Zor tidigare levde Aswan ett eget liv som skiljde sig avsevärt från storstäderna: ett bortglömt urfattigt område som inte existerade varken för globala eller nationella medier.

Globaliseringen har lett att det i u-länderna främst blivit huvudstäder som fått skörda frukten av ekonomisk tillväxt och internationell handel. Medan det formats en köpstark medelklass i Kairo och Damaskus fick invånare i Aswan och Deir ez-Zor se sina industrier läggas ned och livsinkomster försvinna.

Den enda möjliga sociala hissen har blivit att flytta till huvudstaden – och bli dömd till ett liv i botten av samhället som tjänstefolk åt de mer lyckligt lottade huvudstadsborna. I Egypten är exempelvis den knappast åtråvärda tjänsten som bawab reserverad till folk från övre delen av landet inklusive Aswan. En bawab bor vanligtvis i ett trapphus under trappan och ser till att inga obehöriga kommer in i bostadshus där medelklassen bor. De försörjer sig främst på dricks från de boende när de gör små tjänster åt dem – som att handla livsmedel osv..

Med andra ord var livsvalen ganska begränsade för människor som hade otur att födas på platser som Deir ez-Zor och Aswan: antingen ruttna levande utan några framtidsutsikter i sin hemstad eller flytta till en skinande huvudstad för att föra ett miserabelt liv där.

När någon kommer och föreslår en annan världsbild – där huvudstaden egentligen är ondskans näste full med syndare och infidels (otrogna – anm.) medan Deir ez-Zor är den nya världens huvudstad med alla dess möjligheter, perspektiv och förmåner – blir det svårt att tacka nej. Och det är anledningen till varför befolkningen i Deir ez-Zor eller Raqqa egentligen aldrig gjorde något större motstånd mot Islamiska staten.

Islam är i grunden kommunistisk och bygger på en idé om ett världsomfattande brödraskap där alla (exklusive kvinnor, minoriteter, otrogna osv.) ska kunna känna sig välkomna och jämlika så länge de uppför sig enligt Koranen. Islamiska statens grundare menade att de samtida muslimska staterna styrs av korrupta eliter som har glömt islams grunder och skor sig på andras bekostnad.

Samma mekanism förklarar det stora inflödet av jihadister födda i Sverige till Syrien – de som gick i svenska skolor, tittade på svensk tv och borde ha anammat åtminstone en liten del av de progressiva ideal som det svenska samhället försökt inpränta i de nya svenskarna. Att bli en del av en större gemenskap är dock attraktivt. Från att ha varit en småkriminell på kant med lagen till att börja spela en roll i en global kamp mot ondskan är ett erbjudande som är svårt att säga nej till. I grunden är det samma process som påverkat även de ursprungliga invånarna i Deir ez-Zor – från samhällets bottenskrap till kommandopositioner i det nya samhället.

I en annan tid skulle de här människorna enas under kommunistiska paroller – eller vilka andra som helst som skulle ge dem en rimlig förklaring till varför de befinner sig lägst ner samt hur de ska ta sig därifrån. Den mjukvara som man får under sin uppväxt är den som man sedan faller tillbaka på – därför är det knappast förvånande att just islam blev den enda förklaringen av världen som de någonsin fått.

Frågan är dock hur det kom sig att extremistiska ideologier fick ett sådant utrymme i det som enligt Francis Fukuyama skulle bli historiens slut med en segrande världsomfattande liberal demokrati – och vem ska man skylla det på?

Under de senaste två decennierna har den elakartade globaliseringen visat sina begränsningar i u-världen: löften om en värld utan fattigdom och hunger blev aldrig infriade. Ja, det har byggts stora köpcentrum, hotell och globaliseringens tempel –  moderna flygplatser – i nästan alla världens hörn. Det har formats en relativt liten köpstark medelklass – framförallt i huvudstäderna – som underhåller denna infrastruktur och får en del av vinsterna. Men sedan tar det stopp.

Utvecklingen har skett på bekostnad av landsbygden och ekonomiskt depressiva områden – inte bara i u-världen, men även i västländerna. I praktiken har globaliseringen förvandlat stora befolkade områden till ett kolmörkt ingenmansland med glest spridda stjärnor av megastäder. Den här utvecklingen accelererar och en reaktion lät inte vänta på sig. Islamiska staten är bara en försmak av hur u-länder kan komma att se ut om några få år – när en liten grupp revolutionära extremister kan få med sig en hel befolkning.

De så kallade liberala demokratierna förkastar Islamiska staten med alla dess grymheter – men i själva verket har de bidragit till dess uppkomst. Och en sak är säker: nya islamiska terrorstater är att vänta och det snart.

92 Shares

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.