Jack Werner är ett större hot mot rättssamhället än Joakim Lamotte

732 Shares

➤ KRÖNIKA Nyligen kunde Samhällsnytt berätta att 26-årige Patrik Ivarsson försatts på fri fot efter att ha avtjänat ett relativt kort straff för en brutal misshandelsvåldtäkt. För tio år sedan hette han Fredrik i förnamn och begick ett ännu värre illdåd då han våldtog och mördade en 16-årig flicka, ett brott för vilket han knappt straffades alls.

Vänsterliberala journalister, noterbart bland annat Jack Werner på Dagens Nyheter, menar att frilansjournalisten Joakim Lamotte begick ett grovt pressetiskt övertramp när han häromdagen tog reda på var Patrik bor och berättade detta i ett vlogg-reportage. Frågan är dock mer komplicerad än vad han och andra kritiker från sin självutnämnt moraliska högplatå vill låtsas om.

Till saken hör att Patrik under denna nya identitet nu söker bekantskap med unga tjejer, 19-25 år, på kontaktannonssajter. Det är rimligt att anta att han för de tjejer som nappar inte berättar om sitt extremt våldsamma förflutna. Det är också rimligt att anta att Patrik inte heller efter den senaste fängelsevistelsen är rehabiliterad och att den tjej som ger sig i lag med honom löper påtaglig risk att råka illa ut, kanske rentav mista livet.

En omständighet som upprört många är att Patrik endast dömdes till tre års ungdomsvård för våldtäkten och mordet på 16-åriga Malin Kristiansen, brott som har ett egentligt straffvärde på 16 års fängelse, också det i ett internationellt perspektiv en relativt lindrig påföljd. I exempelvis USA bestraffas våldtäktsmord av det här slaget inte sällan med livstids fängelse eller dödsstraff i de stater som har den påföljden i straffskalan.

Eftersom det vänsterliberala etablissemanget har lagt locket på och bestämt att ämnet inte ska diskuteras, glömmer man lätt att nästan hälften av svenskarna vill att dödsstraff ska införas i Sverige för vissa mycket grova brott. Men inte ens Sverigedemokraterna vågar idag driva frågan utan har rensat bort den från sitt principprogram. Siffran ger ändå en indikation om hur kraftlösa en stor del av befolkningen anser att de i svensk lag föreskrivna påföljderna är och hur man ser på den hotellverksamhet som svenska fängelser förvandlats till under vänsterliberalt inflytande.

LÄS MER: Joakim Lamotte sökte upp dömd mördare i hemmet – avslöjade stad och adress

De vänsterliberaler som nu tar till grötmyndiga brösttoner i fördömandet av Lamotte är hycklare av högsta rang. Man ömmar ofta och gärna för grova brottslingars rätt att komma tillbaka in i samhället. Skulden för att de hamnat snett i livet tillskrivs inte sällan samhället medan brottslingen beskrivs som ett offer för socioekonomiska omständigheter. Kanske hade han fel färg på legot under uppväxten. Men för de människor som vänsterliberalerna själva angriper finns ingen pardon att få. Mer om det strax.

Det är i vissa fall en rimlig tanke att den som levt lite rövare i sin ungdom och hamnat i klammeri med rättvisan ska få en andra chans om han mognat till insikt. Men i motsats till skrymtande vänsterliberala opinionsbildare som sätter helgongloria på sina egna huvuden finns det för vanligt folk gränser för denna inställning och vad som i kristen anda kan förlåtas.

Den som kallblodigt våldtagit och mördat en flicka, som inte visat ånger och som sedan brutalt våldtar och misshandlar på nytt har i gemene mans och kvinnas ögon för mycket lång tid, kanske för alltid, förverkat rätten till förlåtelse och att återinträda i samhällsgemenskapen. Om landets lagar säger något annat står de i bristande överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet och ingen bör därför förvänta sig att medborgarna ska ta emot en sådan brottsling med öppna armar bara därför att han släppts ut ur fängelset.

Statens dom och civilsamhällets dom är dessutom delvis skilda men kompletterande delar av påföljden efter en illgärning. Att en brottsling som avtjänat en av staten utdömd påföljd ska anses ha betalat av sin skuld även till civilsamhället är en förhastad slutsats. Människan är inte så funtad. Alldeles oavsett vilket straff staten utdelar till en person som begått ett allvarligt brott mot oss kommer vi i många fall aldrig mer att vilja ha något med den personen att göra.

Än mindre är förstås viljan att öppna dörren till samhällsgemenskapen för en brottsling som vi inte anser har fått ens i närheten av den straffpåföljd av staten som brottet rimligen borde föranleda. I det fallet finns dessutom en påtaglig risk att någon tar lagen i egna händer och kompenserar för statens oförmåga att fullgöra sin uppgift. Det är antagligen detta de vänsterliberala fromlarna som nu ondgör sig över Lamotte ser framför sig. Men deras kritik och anklagelser borde rimligen riktas mot lagstiftaren som skapat grogrunden för detta.

LÄS MER: 16-åriga Malins mördare och våldtäktsman nu åter utsläppt efter våldtäkt mot annan svensk flicka

Lamotte har inte letat rätt på Patrik för att som medborgargardist straffa honom. Han har inte heller, som det hävdas, uppviglat andra till att göra detta. Han har sökt upp Patrik för att intervjua honom. Han har också uttryckt åsikten att de familjer som bor i området och kanske har tonåriga döttrar har rätt att veta att en serievåldtäktsman och mördare flyttat in och underlättat för dem att få den informationen genom att visa bild på huset och berätta på vilken ort Patrik bor.

Det man möjligen kan invända är att Lamotte i stället borde ha tryckt upp flygblad och delat ut i brevlådor i området, kanske kompletterat med intervjuer av några av de boende där han berättar om Patrik och frågar hur de känner inför att ha honom inpå sig i grannskapet.

I många länder, däribland ovan nämnda USA, är det lag på att grannarna ska informeras om exempelvis en sexualbrottsling flyttar in i området. För att laglydiga medborgare ska känna sig trygga finns sökbara register där den som är orolig kan förvissa sig om att det inte bor någon grovt kriminell i närheten. Där går hänsyn till brottsoffer och allmänhet före hänsyn till gärningspersoner. I det av vänsterliberalism svårt infekterade Sverige är det påfallande ofta tvärtom.

Det gäller även media som i andra länder tar ansvar för att informera om grova brottslingar medan svensk media prioriterar att skydda de kriminella. I fallet Patrik Ivarsson namnger man och visar bilder på brottsoffret medan hennes mördare i rapporteringen får vara namn- och bildlös.

Det som ger en extra dimension åt de vänsterliberala journalisternas hyckleri är att det Lamotte nu gör är exakt detsamma som de själva med liv och lust ägnar sig åt och hyllar när deras kollegor gör, fast då mot helt oskyldiga människor. Den nu moraliskt högstämde Jack Werners kollega Niklas Orrenius på Dagens Nyheter hade exempelvis en instrumentell roll i att jaga författaren och skribenten Julia Caesar och för allmänheten röja vem som dolde sig bakom pseudonymen. Hon skulle på det sättet skrämmas till tystnad, rädd att annars få påhälsning i hemmet av den våldsbejakande vänstern.

Julia Caesar har inte begått något brott, bara använt sig av den grundlagsfästa yttrande-, åsikts- och tryckfriheten och under det anonymitetsskydd som annars – inte minst av media – omhuldas som en skyddsvärd rättighet. Systertidningen Expressen deltog också i denna människojakt och har även agerat på motsvarande sätt mot en rad andra personer som inte gjort något annat än formulerat åsikter som inte överensstämmer med det vänsterliberala etablissemangets.

Dagens Nyheters och Expressens journalister sysslar i varje fall av och till också med lite annat vid sidan av uthängningarna av oliktänkande. Det finns dock skribenter och sajter som sysselsätter sig med detta på heltid. När Myra Åhbeck Öhrman med förflutet på Interasistmen, en sajt som uteslutande ägnar sig åt att hänga ut personer med socialkonservativa åsikter, nu tar moraliserande ton mot Lamotte blir det rent tragikomiskt.

I Åhbeck Öhrmans ögon är det värre att hysa och uttrycka fel åsikter än att mörda och våldta. I Werners värld ska Patrik Ivarsson skyddas, förlåtas och välkomnas tillbaka in i samhällsgemenskapen medan Julia Caesar skall hängas ut och vara för evigt utfrusen, fredlös och oförlåten.

Ofta, även i det här fallet, hörs argumentet att om man hänger ut en grovt kriminell så drabbas även dennes anhöriga som är oskyldiga. Det kan ibland vara en faktor att väga in men kan inte tillåtas bli ett slentrianargument för att ta hänsyn till brottslingars personliga integritet. I det aktuella fallet verkar de anhöriga främst vara Patriks föräldrar. Eftersom Patrik är vuxen finns ingen rationell anledning för dem att erbjuda skydd åt sonen. De skulle sannolikt inte göra detta för någon annan våldtäktsman och mördare, och väljer de att betrakta blod som tjockare än allt annat så bör de i så fall förväntas stå för det valet.

Man ser aldrig de vänsterliberala journalisterna ta någon hänsyn till sina egna uthängningsobjekts anhöriga, och när familjer förskjuter en nära anhörig därför att denne blivit Sverigedemokrat hörs heller inga invändningar från detta nu så högljudda skrå. Tvärtom är utrensningar av människor i bekantskapskretsen som kommit ut med ”fel” åsikter något som man på den här kanten ägnar sig flitigt åt, såväl i det privata som i de organisationer man tillhör.

På Twitter skriver Jack Werner att Joakim Lamotte ”blivit ett hot mot både enskilda och rättssamhälle” och att han ”blir mörkrädd”. Men den som utgör ett hot mot enskilda i sammanhanget är förstås först och främst Patrik Ivarsson som nu letar intet ont anande unga kvinnor på nätet.

I andra hand är det rättssamhället som utgör ett hot mot sig självt genom att undergräva medborgarnas förtroende för det med orimligt låga påföljder och en flora av straffrabatter. I tredje hand är det sådana som Jack Werner som utgör ett hot genom att försvara ett rättsväsende som degenererat och skydda de mördare och våldtäktsmän som på grund av detta nu till stor otrygghet för allmänheten åtnjuter ett liv i full frihet och anonymitet.

Något är ruttet i konungariket Sverige och ur led är tiden när Joakim Lamotte, inte Patrik Ivarsson, är den som får löpa gatlopp i media och utpekas som den onde av de två.

Och beträffande ”mörkrädd” så är det enligt trygghetsundersökningar ofantligt många unga kvinnor i Sverige idag som lever med den rädslan inpå bara skinnet så fort de beger sig utomhus kvällstid. Att de är rädda kan Jack Werner och hans gelikar ta på sig en stor del av skulden för. När Werner dessutom kallar sig för feminist vet man inte om man ska skratta eller gråta.

732 Shares

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.