➤ KRÖNIKA  Det var med förstämning jag för några dagar sedan mottog dödsbudet om Erik Fernström, bättre känd under artistnamnet Jerry Williams. ”Jerka” var inte bara Sveriges i särklass meste rockkung, han var också en personlighet som stack ut. Att han propagerade för en totalitär ideologi besudlad med mer blod än nazismen skavde. Han borde vetat bättre och konfronterats hårdare för det.

Det finns ett gäng artister som rent musikaliskt betytt mer för mig än Jerry Williams och vars bortgång – för tidig eller naturlig – det varit hårdare att ta emot bud om. Men Jerry har hela tiden funnits där nånstans som en svensk institution, en ännu återstående bit av det idag på så många sätt förlorade Sverige som jag växte upp i under 1960-talet. Jerrys död ger ett styng på en lite annan plats i hjärtat jämfört med andra hädangångna musikhjältar.

Det kan kanske tyckas en smula märkligt att betrakta Jerry Williams som en bit av svenskheten eftersom han som artist inte var någon förvaltare av svenska traditioner, utan tvärtom en ambassadör för något då ganska nytt i Sverige – den amerikanska rock’n’roll-kulturen, även om Jerry slog igenom först när den höll på att trängas undan av “the British invasion”-popen, vars kungar The Beatles han också turnerade med. Men i motsats till det multikulturalistiska samhällsexperiment som idag pådyvlas oss uppifrån intog den anglosaxiska kultur som då sköljde in över Sverige en naturlig plats i det svenska folkhemmet, mycket just beroende på att det var något som det svenska folket frivilligt valde att ta till sig.

Det fanns ingen motsättning i att Jerry sjöng på engelska till Elvis Presly-moves och snackade ekenslang som en urstockholmsk söderkis (fast han var uppvuxen i Solna). Med tiden förvandlades han till något av en anakronism som höll fast vid både Elvis-movsen och södertugget när alla andra övergett dem, men samtidigt var det detta som gjorde honom till den profil och det original han var.

Det betyder inte att Jerry var främmande för att pröva annat än 50-talsrock. Efter de första åren med Violents och en lite vacklande inledning på solokarriären drog han igång The Dynamite Brass ihop med Lasse Samuelsson. I skiftet mellan 60- och 70-tal hade Elvis-movsen fått ge plats åt Tom Jones-moves och musiken fått en tydlig inriktning mot hårdsvängande soul.

Det var också i den vevan han hade en av sina största hits, Keep On, en låt som jag fortfarande gillar och som jag minns spelades mer än någon annan på en av de första skoldanser jag bevistade. Det var inte många, undertecknad inkluderad, som kunde röra sig som Jerry till den låten på dansgolvet.

Det var en del av förklaringen till att Jerry blev stor. Han var tidigt lite – ibland mycket – bättre än de flesta andra i Sverige på att göra det han gjorde. Rock-Ragge, Rock-Boris, Little Gerhard, Rock-Olga och Rockande samen som kom före hade vare sig Jerrys röst eller moves och samma var det när Jerry testade soulbagen. Det skulle ta lite tid innan Sverige fick någon professionell bredd inom de här genrerna och Jerry var en pionjär som bidrog till att sätta nivån.

Ingen artist fortsätter att sätta trender i det oändliga, inte heller Jerry. Hans scenstil blev med åren rätt daterad, men samtidigt var han i motsats till en del andra akter ingen 50-talsfundamentalist. Han hade stora pophits till syntkomp i slutet av 80-talet och han samarbetade med svenska artister från vitt skilda genrer och från nyare artistgenerationer. I hans tolkning av Ted Ströms Vintersaga – annars mest förknippad med Monica Törnell – visade han att han hade lika bra ”löd i vojsen som littel rickard” för att låna hans egen formulering om var ribban för att sjunga bra låg.

Det och ett antal andra bevingade uttryck myntade han i sin egen TV-serie Rockrullen i början av 80-talet där han varvade klipp med 50-talets rock’n’roll-hjältar med egna anekdoter. Ett klipp kunde presenteras med ”Nu ska vi spana in några rutor med chucken” följt av en målande berättelse om när hojpolarn Bullen fick jagen av bängen. Jerry hade även i slutet av 70-talet ett annat mer typiskt underhållningsprogram, Jerry Williams Show med högst varierande musikaliska inslag och inbjudna artister.

En faktor som bidrog till att Jerry kunde hålla sig kvar i rampljuset så länge var också att han var politiskt vänster. Om han varit konservativt eller nyliberalt höger och hyllat ledare som Reagan och Thatcher i stället för Stalin och Castro, då hade sannolikt många dörrar till det svårt vänsterbesmittade svenska kulturetablissemangets arenor och artistsamarbeten stängts och Jerry fått framleva större delen av sin karriär mer i isolering i den utfrusna marginalen.

Jerry kallade sig öppet för kommunist, något som i beaktande av hur mycket blod kommunismen är besudlad med, borde ses som minst lika vedervärdigt som att kalla sig för nazist. Dessvärre råder i Sverige extremt dubbla måttstockar för olika mördarideologier.

Han blev – trots att han var idol och förebild för så många och det ansvar det innebär – sällan konfronterad med sina extremistiska åsikter och hände det nån gång så nöjde man sig med svar som ”man behöver ju inte bara käka risbullar för att man e röd” och något fyrkantigt om att han inte tyckte att ”nån ska tjäna deg på nån annans kneg”. Som om det vore sådana samhällen det kommunistiska samhällsexperimentet resulterat i – inte diktatur och förtryck, inte inlåsning i fängelse, koncentrationsläger och mentalsjukhus eller skott i nacken för den som protesterade, inte usla arbetsvillkor och löner för arbetare och kvarterslånga köer för att ens kunna köpa en bit bröd.

Även om Jerry inte var någon stor tänkare borde han självfallet ha vetat bättre än att okritiskt ärva och hålla fast vid sin farsgubbes djupröda åsikter från en tid då man inte kände till så mycket om kommunismens ohyggliga brott mot mänskligheten och i någon utsträckning kunde ursäktas för att man naivt idealiserade denna ideologi. Under större delen av Jerrys liv fanns inga sådana ursäkter, och det borde han ha fått stå till svars för i stället för att ges det frikort han nu fick därför att han var en hyvens snubbe, en charmig artist och därför att åsiktsklimatet i Sverige är ur led.

Nu tycker jag, så uppvuxen jag är med 1970-talets proggvåg och dess indoktrineringsorgan Musikens Makt, att musik och politik för det mesta inte hör ihop. Om jag skulle göra som nyss nämnda musiktidning på sin tid påbjöd och rensa ut alla plattor med artister som inte har rätt åsikter, då skulle jag gå miste om mycket bra musik. Det är gott om duktiga artister i Sverige som är politiskt skvatt vänstergalna. Jerry var bara en av dem, så rock in peace.