➤ KRÖNIKA Den 4 april dömde Helsingborgs tingsrätt opinionsbildarna Ingrid Carlqvist och Daniel Frändelöv för brott mot Yttrandefrihetsgrundlagen efter att de underlåtit att utse ansvarig utgivare för sina bitvis tämligen radikala poddradiosändningar under namnet ”Ingrid & Conrad”. Påföljden är relativt lindrig, några tusenlappar i böter, men domen reser ett antal principiella frågor som framstår som viktiga ur demokratihänseende om man lyfter blicken lite ovanför det aktuella rättsfallet.

Bakom åtalet och domen ligger en anmälan till Justitiekanslern (JK) som gjordes av den politiskt vänsterorienterade aktivistorganisationen Juridikfronten. Organisationens syfte är att med juridiken som verktyg tysta så många meningsmotståndare som möjligt och därigenom skapa en obalans i det offentliga samtalet som gynnar den egna vänsterliberala agendan. JK-anmälan av ”Ingrid & Conrad” är bara en i en lång rad av aktivistiskt motiverade aktioner som gruppen satt i verket.

Jag har läst domen, och med tunnelseende applicerat finns det egentligen inte något i sak att invända mot den. Invändningarna ligger på ett annat plan. Framför allt är det den funktion JK riskerar få som verktyg för påstridiga aktivistgrupper som vi behöver se upp med.

Att sända poddradio på olika plattformar är idag oerhört populärt. Små som stora aktörer, politiska som opolitiska, ägnar sig dagligen åt detta. För det stora flertalet av dessa är det sannolikt fullständigt obekant att man inte får göra detta utan att ha en ansvarig utgivare.

Det var det inledningsvis även för ”Ingrid & Conrad”, och det trots att Ingrid Carlqvist har ett gediget förflutet som journalist, redaktör och ansvarig utgivare i andra sammanhang. Det som gör att domen i det aktuella fallet ändå kan anses rimlig är att ”Ingrid & Conrad” fortsatte sända utan ansvarig utgivare även efter att man upplysts av JK om att detta utgör ett grundlagsbrott.

Det som är orimligt är i stället att bara de poddradiosändare som Juridikfronten och liknande aktivister väljer att JK-anmäla drabbas av kravet medan den breda majoriteten poddradiosändningar passerar under radarn och kan fortsätta sända utan ansvarig utgivare i befriande okunskap om att det är brottsligt.

Denna skevhet borde JK ha varit uppmärksamma på och vidtagit mått och steg för att undanröja. JK känner tvivelsutan till vad Juridikfronten är för organisation och vilken politisk agenda den har. Man vet alltså att man därifrån inte får in anmälningar mot ett tvärsnitt av poddradiosändare, utan endast mot sådana som organisationen har ett intresse av att tysta.

Juridikfronten drivs inte av något allmänt rättspatos om att vi alla alltid ska efterrätta oss Svea rikes lag och i annat fall straffas. För den här aktivistorganisationen är lagen endast ett verktyg för att selektivt slå till mot sina politiska motståndare. Det är de i och för sig i sin fulla rätt att göra, men det är samtidigt något som de rättsvårdande myndigheterna måste vara på det klara med och besinna konsekvenserna av.

Så vitt jag förstår så hade JK genom ett så kallat eget initiativärende kunnat inleda en bredare och mer allmänt inriktad granskning av hur grundlagskravet på ansvarig utgivare för poddradiosändningar efterlevs. Man borde rimligen inse att var varannan poddradiosändare sannolikt inte har en aning om att kravet existerar.

Det är inte rimligt att vi har en ordning i Sverige där bara åsiktsbrott begångna av personer med en viss politisk hemvist beivras. Hur grundlagen tillämpas ska inte styras av att det finns aktivister som Juridikfronten eller Näthatsgranskaren som massanmäler selektivt utifrån egna politiska agendor.

Om en sådan situation uppstår bör det vara de rättsvårdande myndigheternas, i det här fallet JK:s. uppgift som garanter för demokratin, rättsstaten och principen om likhet inför laget att agera. Polisen är inte Näthatsgranskarens privata milis och JK inte Juridikfrontens handgångne exekutör.

Domstolarna sa nyligen nej till när den aktivistiska vänsterorganisationen Expo försökte dyvla på dem ”utbildningar” syftande till att göra dem till sina politiska verktyg. På motsvarande sätt har polisen och JK ett ansvar för att motverka att de förvandlas till den här sortens redskap till förfång för yttrandefriheten och därmed demokratin i Sverige.

Ska vi överhuvudtaget ha lagar som inskränker dessa grundläggande medborgerliga friheter så är det av yttersta vikt att dessa tillämpas rättvist och inte förvandlas till repressiva instrument som slår endast mot vissa grupperingar och ger övriga de facto fribrev därför att det saknas aktivistorganisationer som förser myndigheterna med anmälningar mot dessa.

Om de rättsvårdande myndigheterna inte kan se till så att de åsiktsbrott som lagförs är representativa för de brott av detta slag som faktiskt begås i samhället så behövs lagändringar – antingen genom att man begränsar uppenbara aktivistorganisationers möjligheter att agera privatspanare och snedvrida hur lagarna tillämpas eller att de rättsvårdande myndigheterna själva tillsätter personal som övervakar hur Yttrandefrihetslagen efterlevs och upplyser medborgarna om vad som gäller.

Ett annat alternativ är förstås att inskränkningarna i yttrandefriheten avskaffas, med undantag för sådant som utgör direkta hot eller uppmaningar till våld och andra allvarliga brott. I en demokrati bör principen vara att man får tåla att känna sig en smula kränkt eller utsatt för så kallad ”missaktning”. Polis, åklagare och domstolar har därtill viktigare saker att göra än att likt Storebror jaga medborgarna för deras åsikters skull.