John Legend en ovanligt blek Jesus

41 Shares

➤ KRÖNIKA I påsk visar SVT en scenuppsättning från 2018 av Andrew Lloyd Webbers och Tim Rices rockopera Jesus Christ Superstar med John Legend i titelrollen och en scenografi inspirerad av amerikanskt hip hop-getto. Jag rekommenderar i stället Norman Jewisons filmatisering från 1973 eller ännu hellre studioinspelningen på skiva från 1970.

I ett utslag av missriktad politisk korrekthet valde man inför 2018 års amerikanska uppsättning av den berömda brittiska rockoperan att fokusera mer på hudfärg än på karisma och talang när huvudrollen skulle besättas. Jesus spelas därför här av den mörkhyade men som artist påtagligt färglösa smörsångaren John Legend.

Uppsättningen genomsyras också allmänt av malplacerade attribut i ett plågsamt ansträngt försök att göra föreställningen mer attraktiv för 2010-talets unga generation. Det är en form av övergrepp som många berömda operor och musikalverk utsatts för. I bästa fall är det ett utslag av osäkerhet, i värsta fall folkförakt, att inte tro publiken kapabel att ta till sig ett äldre verk om det inte förses med en insmickrande glättad och dagsaktuell yta.

Lloyd Webber och Rice hade när det begav sig första gången för nu 50 år sedan tänkt sig att Beatles-profilen John Lennon skulle gestalta Jesus. Lennons krav på att rollen som Maria Magdalena i så fall måste gå till frun Yoko Ono fick emellertid upphovsmännen att backa. i stället blev det hårdrockbandet Deep Purples sångare Ian Gillan som fick axla huvudrollen när verket skulle spelas in på skiva.

Ett utmärkt val skulle det visa sig. Även om Gillan själv gärna viftar bort det som en obetydlig parentes i sin sångkarriär så får man nog betrakta hans insats här som något av det bästa han gjort.

När regissören Norman Jewison tre år senare förberedde sig för att göra spelfilm av rockoperan om Jesus sista dagar – efter att ett par år innan ha gjort braksuccé med att filmatisera ett annat judiskt musikaldrama, Fiddler on the Roof (Spelman på taket) – ville han följaktligen ha Gillan i huvudrollen.

Rocksångaren, som tidigare avböjt att spela rollen på scen efter skivframgången, tackade dock nej. Anbudet gick i stället till den för den stora publiken tämligen okände popartisten Ted Neeley som tackade ja.

Såväl kritiker som publik var övervägande kritiska till Neeleys som man uppfattade det jämfört med Gillan sångmässigt anemiske rock-Jesus. Så även undertecknad, även om jag med tiden har uppvärderat Jewisons hippie-film från en etta till en trea på en femgradig betygsskala.

Neeleys rolltolkning framstår idag också som rent färgsprakande vid sidan av John Legends bleka gestaltning. I egen iver att slå ett slag för mångfald eller att vara andra sådana krafter till lags förmådde de produktionsansvariga 2018 inte se djupare än till hudens yttersta pigmentlager och spelade därför i stället kontraproduktivt den politiska korrekthetens kritiker i händerna – så här uselt blir det när identitetsvänsterns prioriteringar får råda.

Nu är ju musik och artisteri i mångt och mycket en fråga om tycke och smak och John Legend har rönt vissa framgångar som artist. Efter att ha genomlidit det sömnpiller till solokonsert med honom som SVT nyligen också visat – även den inspelad 2018 – finner jag de lovord som uttalats om honom smått obegripliga. Visst, han sjunger inte falskt och fixar ett hyfsat brukspianoackompanjemang, men mer än så är det liksom inte.

Och så tycker jag inte därför att jag allmänt skulle ha svårt för pianospelande sångare eller svarta artister. Tvärtom är några av mina största sångidoler antingen pianospelare eller mörka i hyn, i flera fall faktiskt både och. Men John Legend är ingen Ray Charles, ingen Elton John, ingen Nina Simone och ingen Freddie Mercury. Sorry, men så är det bara.

I Jewisons film saknas också många andra sångare från skivinspelningen, de flesta faktiskt. Om jag minns rätt är det bara Barry Dennen (Pontius Pilatus) och Yvonne Elliman (Maria Magdalena) som repriserar sina roller från studioinspelningen. En av dem som inte finns med är utmärkte Murray Head i rollen som Judas. I filmen är det i stället Carl Anderson som gestaltar honom.

Att låta en svart man spela kristendomens största skurk skulle väl ingen filmmakare våga idag när den ”woke” identitetsvänstern och de ”rasifierade” håller kultursektorn i sitt fascistoida järngrepp. I synnerhet inte mot en blond och blåögd Guds son. Men det gick för sig 1973, även inom dåtidens vänster faktiskt.

För mig är problemet med valet av Anderson inte hans hudfärg, utan att han som sångare har nästan, om än inte riktigt, lika svårt att fylla Heads skor som Neeley har att fylla Gillans. Bedöm själva:

Ett problem borde det rimligen också vara att i en dramatisering om den kristna världens upphöjda gudason, låta någon gestalta denne som har avgjort mindre utstrålning än de övriga i ensemblen. I den aktuella scenföreställningen blir John Legend överkörd av flera av sina motspelare, inte minst skräckrockarlegenden Alice Cooper i rollen som Herodes. Tanken är väl ändå att publiken ska hålla på hjälten i dramat, inte en av skurkarna.

Men kanske är det bara jag som är hopplöst konservativ och inte förmår hänga med i utvecklingen när jag envist håller fast vid åsikten att en artists talang är viktigare än hans eller hennes hudfärg och att detta inte är något man dagtingar med för att uppnå någon slags ytlig rättvisa i etnisk representation och mångfald. Glad påsk!

41 Shares
Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.