➤ KRÖNIKA Hur hamnade vi i denna situation med inkompetenta politiker och journalister som smiter från ansvar och yrvaket tittar på varandra. Jag tror händelseförloppet kan beskrivas som ett triangeldrama mellan journalister, politiskt etablissemang och opposition.
Den seriösa politiska debatten ersattes av media med en konfrontation mellan ”journalismen” och det politiska etablissemanget. Enligt professor Olof Petersson bör begreppet ”journalismen” utläsas som en ideologi för journalister som inte är så demokratisk, men kanske ändå motiverad då politikerna inte heller är så demokratiska och ärliga.
Journalisterna tar på sig rollen som räddaren i nöden. De argumenterar mot makten och anklagar politikerna för deras brister. Mycket av denna kritik rör symbolfrågor, eftersom journalister gärna vill vara konkreta i smått och sedan i efterhand skapa en höna av en fjäder. Journalisterna blir den praktiska oppositionen i samhället
Under lång tid skrev journalister snyfthistorier om invandrare. Sensmoralen var att alla som ville bo i Sverige skulle tas om hand på skattebetalarnas bekostnad. Invandrarverket dess generaldirektör och ansvarig minister angreps regelbundet för sin bristande generositet. Det fanns dock en joker i leken och den var att befolkningen ville ha en mer restriktiv politik; de stod långt ifrån politikerna och ännu längre från journalisterna.
Förtroendet för politikerna är inte så imponerande, men det är katastrofalt för pressen. Allmänheten har lägre förtroende för journalister än för andra yrkesgrupper. Endast 24 procent i befolkningen kände förtroende för yrkeskåren.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Branschtidningen Journalisten har svårt att acceptera ringaktningen av denna yrkesgrupp vars centrala kvalitet är att vinna läsarnas/ tittarnas förtroende. Chefredaktörens bedömning är att den kritiska inställningen måste vara ett missförstånd: ”Kanske kan siffrorna förklaras av ett mätfel i undersökningarna”.
En dramatisk punkt var när journalisterna lade krokben för sig själva. Expressen, som då var den största tidningen, förde ibland en fejkad diskussion med sig själv. Modellen ser ut som följande: man har en löpsedel typ ”Bu för kungen”, dagen därpå kan man gå tvärs emot med löpsedeln: ”Läsarna svarar: Heja kungen”. Båda kunde möjligen passa in under sloganen ”Expressen törs”.
En känd löpsedel blev ”Kör ut dem”, 6 september 1993. Tanken var att den skulle väcka intresse. Expressen hade en del tam invandringskritik samt några tunga fakta. I en mätning av Sifo instämde 63 % att myndigheterna skulle uppmana de invandrare som fått uppehållstillstånd att åka hem. Detta var grunden till den tillspetsade formuleringen på löpsedeln.
Om läsarna blev skrämda vet vi inte, men kollegerna i andra media blev rädda och arga. Expressen skulle inte ifrågasätta invandringspolitiken i sina artiklar, bara låtsas vara ifrågasättande. Men då utbröt en mediastorm som ledningen inte klarade av. Efter 10 dagars storm i andra media sparkade Bonniers chefredaktören Erik Månsson.
Hade man väckt det sovande folket? Skulle de angripa den generösa invandringspolitik som journalismen regelmässigt propagerade för? Journalismen i sin gängse betydelse blev nu nedlagd. Journalisterna insåg att de stod på samma sida som politikerna.
Nya utmanare var på gång. Ny demokrati hade kommit in i riksdagen och nya populistiska partier gladde sig åt att etablissemangets partier var i otakt med folkopinionen. Inte ens journalisternas och politikernas gemensamma ansträngningar räckte till för att skapa folklig entusiasm för en generös invandringspolitik.
Steg för steg ser vi nya gränslinjer. På 90-talet hetsade media mot Invandrarverket, men numera försvarar journalisterna Migrationsverket (namnbyte 2000); de gör så gott de kan. Appellen är inte längre ”fri invandring” utan ”reglerad invandring”, vilket ju var det som verket påstår sig leverera. Men det var nu huvudsakligen motståndarna till en generös invandringspolitik som stod för kritiken och hade stöd av den folkliga opinionen.
Svensken är nästan lika lydig till alla andra myndigheter som man är till Folkhälsomyndigheten. Svensken är politiskt okunnig och foglig. Många tror också att myndighetspersoner och politiker är kompetenta och vill svenskarna väl. Två farliga fördomar.
I vår tid har vänster och höger alltmer vuxit ihop. Vänstern vill inte ha socialism och bryr sig inte om den svenska underklassen utan alla politiker är medelklass. Högern är huvudsakligen intresserad av att kommunal och statlig verksamhet läggs ut på privata operatörer.
Libertarianska think tanks, som Cato-institutet, rekommenderar högern att tillåta massiv import av invandrade vänsterväljare, eftersom etniska konflikter kan få de inhemska väljarna att gå till höger. Den skattefinansierade verksamheten kan då överges av väljarna och på dess ruiner kommer en smalare stat att växa fram.
Istället för en klasskonflikt på en gemensam etnisk bas får vi nu en klasskonflikt i ett etniskt splittrat land. Den som spår hårdare tag är inte pessimist, endast realist. Mer oklart är hur någon kan föreslå en så samhällsfarlig politik.
Men vänstern och högern är överens och ser en trygg framtid för politiker växa fram. Förlorar det egna partiet mandat finns det internationella nivåer och till detta många jobb för politiska tjänstemän. Tidningarna har svårt att avlöna så många journalister, men ett stort antal kommunikationstjänster täcker upp efterfrågan. De enda missnöjda är skattebetalarna. Invandringen kommer att kosta och därutöver tillkommer miljöhysteri och alla andra storvulna projekt.
Stora grupper är kritiska och kommer att få det materiellt sämre och med ökad risk att drabbas av kriminalitet. Vad är då mer naturligt för överheten än att kriminalisera kritikerna?
Hur skulle folk komma på att kritisera politiker och media om det inte fanns alternativa media och populistiska partier som påstår att samhällsutvecklingen går åt fel håll? Myndigheter och lagstiftare agerar emot yttrandefrihet, men de kan också tänka sig att stödja en censur av privat slag genom Facebook, Youtube och Twitter. Journalismen återuppstår genom osynliga redaktörer som ingriper mot medborgarnas egna skriverier.
EU och Sverige förstår riskerna med att vara så demokratiska så att man kan förlora makten till sina riktiga motståndare som representerar en annan politik. Maktkartellen svetsas samman och blir alltmer diktatorisk för att förhindra att de blir avsatta i demokratiska val.
Det är inte så demokratins förespråkare tänkte sig demokratins utveckling. Hoten mot demokratin kommer inte från oppositionen, utan från en elit i otakt, som kan tänka sig att välja ett nytt folk för att hålla sig kvar.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Samnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.