Jörgen Huitfeldt, välkänd utfrågarjournalist från Sveriges Radio, numera på den populistiska sajten Kvartal, gick häromdagen ut på Twitter och berättade om att hans son blivit rånad av ett gatugäng i en Stockholmsförort. Huitfeldt riktade samtidigt skarp kritik mot polisen för att dels ha sagt nej till att rycka ut till brottsplatsen och dels för att ha oacceptabelt lång telefonkö till sitt nummer för polisanmälan av brott.

Det var vid 21-tiden på kvällen en dag i början av veckan som Huitfeldts son blev attackerad av ett gäng som försökte råna honom på hans tillhörigheter. Sonen ringde polisens larmnummer 112 men fick besked om att man inte hade någon patrull att skicka. Sonen fick i stället rådet att kontakta sina föräldrar.

Rånargänget, vars etniska sammansättning inte uppges, hann därför avvika från platsen och fanns inte kvar när Huitfeldt kom för att hämta sin omskakade son. Efter händelsen är Huitfeldt kritisk till polisens agerande.

Han får samtidigt mothugg av andra på Twitter om att rikta sin ilska åt fel håll. Signaturen Megatron skriver att Huitfeldt i stället borde kritisera politiker och journalister, som underförstått är de som bär ansvaret för dagens situation med ökad otrygghet på gator och torg och en poliskår som går på knäna till följd av överbelastning.

Huitfeldt kontrar med att Polisen fått ökade budgetanslag och därför ändå borde kunna fullgöra sin uppgift bättre. Han anser att man i varje fall ska kunna begära att en polispatrull skickas ut under ett pågående gaturån i en tätort klockan 21 på kvällen och att man inte ska behöva sitta i telefonkö en timme eller mer för att göra en brottsanmälan.

Viola Lundberg förklarar för Huitfeldt att Sverige på bara cirka ett decennium fått runt 1 miljon fler människor men inte en förstärkning av polisens numerär och resurser som motsvarar den befolkningsökningen.

Kristian Lindström inflikar – med underförstådd hänvisning till statistik om vissa invandrargruppers höga överrepresentation som gärningspersoner för brott – en retorisk fråga om huruvida någon tror att situationen varit densamma om denna miljon människor varit exempelvis norrmän i stället för i huvudsak från länder i tredje världen.

Nils Nilsson förfäktar i diskussionen talesättet ”inget ont som inte har något gott med sig” och menar att först när människor med inflytande och en röst i den offentliga debatten drabbas, kan någon förändring ske. Han får medhåll från signaturen LenaCatlady.

Huitfeldt väljer att i det aktuella sammanhanget inte ge sig in i dessa diskussioner. Han har dock tidigare i sin journalistiska gärning plockat upp den här typen av obekväma frågeställningar som andra journalister duckat för. För detta har Huitfeldt mötts av kritik från kollegor inom journalistskrået.

Den låga takhöjden för att ta upp invandringsrelaterade problem är också något som Huitfeldt angett som en bidragande orsak till varför han sade upp sig från Sveriges Radio och gick till Kvartal. I en essä med rubriken ”Därför frågar jag om invandringen” har berättar han utförligt om varför han intresserat sig för att bevaka invandringens baksidor.

Samtidigt deklarerar Huitfeldt att han i grunden är en förespråkare av det mångkulturella samhället grundat på hög invandring från tredje världen. Han skriver bland annat:

”Jag åker ofta pendeltåg från Farsta strand, där jag bor, in till stan. De senaste åren har mina medpassagerare snabbt ändrat utseende och språk. Nu finns det ofta fler passagerare med ursprung i Mellanöstern, Asien och Afrika än vad det finns skandinaver. Det är en bild av hur snabbt vårt samhälle har förändrats.

Tycker jag att det är ett samhällsproblem att jag genom att titta på mina medpassagerare inte längre kan avgöra om jag är i Stockholm, London, New York eller Amsterdam? Nej, naturligtvis inte.”

och

”Under en vanlig dag åker jag med en buss som ofta körs ofta av en invandrare. Den läkare jag träffar när mina barn är sjuka är invandrare. Den jag köper sportutrustning av på XXL är invandrare, min granne är invandrare. Mina två närmaste kolleger är invandrare och barn till invandrare. Min mormor var invandrare.

Tycker jag att det är ett problem att jag i min vardag ständigt möter människor med ursprung i en annan del av världen där jag tidigare mötte människor som till utseende och bakgrund var mer lika mig själv? Nej, överhuvudtaget inte. Aldrig i livet.”