Jubla inte över imamernas utvisning

1.1K Shares

➤ KRÖNIKA I förrgår kom besked att regeringen tillstyrker Säkerhetspolisens bedömning i frågan om sex islamister som togs i förvar av Säpo i våras och beslutar att utvisa dem. Sanningen är dock att ingen av dem kommer att utvisas annat än på papper – eftersom det påstås att situationen i deras hemländer är för farlig för att de skulle kunna återvända.

En efter en släpps de ut från förvar med en så kallad anmälningsplikt – vilket innebär att de en gång per vecka eller månad – ska anmäla sig hos polisen. Förmodligen kommer även anmälningsplikten att tas bort efter en tid – när fallet glömts bort av medierna.

Man kan nog vara säker på att Säkerhetspolisen visste om att det vore en omöjlighet att utvisa dessa personer redan innan de drog igång hela processen för ett halvt år sedan. Så i vilket syfte höll man sex personer i förvar i ett halvår till en gigantisk kostnad för skattebetalarna?

Tyvärr bär denna historia alla tecken av en skicklig och kostsam psy-op som mörkermännen i den djupa staten genomfört mot det svenska folket. Nog räknade man i förväg med en stor medial uppmärksamhet kring gripandena – eftersom de berörda personerna har en viss tyngd och medieprofil. Och ja, det var nog inte en slump.

Det egentliga syftet förefaller vara att flörta med Sverigedemokraternas väljare och säkra framtida maktpositioner för mörkermännen vid ett eventuellt regeringsskifte. Med andra ord vill samma omdömeslösa personer inom säkerhetstjänsterna som medverkat till dagens ohållbara situation stå bakom spakarna i den nya fascistoida polisstaten som växer fram.

Deras megafoner i media, som den ökände ”experten” Magnus Ranstorp, låtsas numera som att de alltid var för en begränsad invandring. Bara för några år sedan lät dessa opinionsbildare annorlunda:

Men nu vill de rida på den våg av säkerhetisering som sveper över Sverige.

I detta avseende lever den svenska djupa staten och allehanda dödspatruller i förorterna i en symbios. Invandrargäng säkerställer att svenskarna får sin dagliga dos av rädsla för sina liv och sina näras och käras liv genom skjutningar, sprängningar och mord – och därmed ska kräva allt mer säkerhet. Men att kräva säkerhet behöver inte alltid betyda att det faktiskt blir säkrare på gatorna. Det som det dock alltid medför är en maktförflyttning till anonyma figurer inom den djupa staten.

Under 1990-talet i Ryssland blev befolkningen totalt skräckslagen och förlamad av den våg av kriminella uppgörelser och allmän otrygghet som svepte genom landet. Mest av allt ville man ha lag och ordning – som man slutligen fick i form av Vladimir Putin. Nackdelen blev så klart begränsningar av demokratiska och medborgerliga friheter – men för de flesta ryssar var det ett överkomligt pris att betala för en relativ personlig säkerhet.

Efteråt avslöjades att flera av de kriminella grupperingar som höll ryssarna i skräck under 90-talet hade täta kopplingar till säkerhetstjänsterna. Det spekulerades även i att de tilläts härja fritt i landet för att säkerhetssituationen senare skulle användas som ett påtryckningsmedel för att installera en av sina egna som den numera outbytbare statsledaren – Vladimir Putin med bakgrund i just säkerhetstjänsterna.

Det är för tidigt att säga om detta förhållande kan appliceras på Sverige rakt av. Det lär ta många år innan vi vet med säkerhet om det fanns några kopplingar mellan den organiserade brottsligheten och säkerhetstjänsterna i Sverige.

Att kalla det som växer fram i Sverige för en fascistoid polisstat är knappast en överdrift. Om man tittar på Säkerhetspolisens hantering av de sex islamistfallen ser man fler likheter med diktaturer än med demokratiska stater med fungerande rättssystem. Det är mycket som skaver i deras ärenden.

När Säpo själva medger att personerna inte utgör ett omedelbart säkerhetshot, utan ”bidrar till att skapa en miljö” vet man att bevisen inte håller. Med andra ord använde islamisterna sin grundlagsskyddade yttrandefrihet om man ska vara petig – ja, möjligtvis till skada för Sverige och det svenska samhället, men det handlar inte om att Abo Raad ska sätta ett bombbälte på sig om han släpps fri. Utan att försvara Abo Raad bör man kunna se alla märkliga omständigheter i hans fall.

För det första stämplas han som en islamist mot sitt förnekande. Det är nämligen tidningen Gefle Dagbladet som kommit på kant med imamen av någon anledning och bakade ihop ett case mot honom. Ingen vet vad som egentligen sades eller menades av Abo Raad – men ingen är intresserad av det heller. Genom en rad långdragna kopplingar utan faktiska bevis kom tidningen till slutsatsen: Raad är islamist och därmed ett hot mot Sveriges säkerhet.

Av allt att döma blev just tidningens uppgifter grunden för Säpos anklagelse mot honom – som i sig är så hemlig att Raad själv inte får ta del av den. Fallet är illustrativt för den idiokrati som Sverige håller på att bli – en snurrig och dåligt påläst journalist bakar ihop en sensation som Säpo sedan lägger till grund för sitt eget hemliga ärende. I slutändan utvisas dock Abo Raad inte ens – och det var ju inte målet heller.

Förutom att köpa lite goodwill för Säpo från den nationalistiskt sinnade befolkningen (som förhoppningsvis inte skulle märka av att hela den storslagna operationen med gripandet av sex islamister utmynnade i ingenting) var målet att få folk att vänja sig vid att det är normalt när personer försvinner mitt på gatan. Att det är normalt när de sätts i fängelse med restriktioner i ett halvt år på hemliga grunder som inte ens de själva får ta del av. Att det är normalt när hela hanteringen sker utom räckhåll för domstolar eller insyn från någon utomstående.

Det är dags att komma ihåg ett viktigt citat som tillskrivs Benjamin Franklin:

”Ett samhälle som ger upp lite frihet för att vinna lite säkerhet, förtjänar varken eller och kommer att förlora bägge.”

Säpo håller på att bygga och testa ett utomrättsligt system för frihetsberövande av besvärliga medborgare vilket borde angå alla i det här landet – oavsett vem det konkreta fallet gäller just nu.

Istället för att jubla över den falska utvisningen av imamerna bör vi ställa oss frågan – vem står näst på tur att stämplas som ”hot mot rikets säkerhet” och försvinna i Säpos källare?

LÄS ÄVEN: Vem vinner på säkerhetiseringen av samhället?

1.1K Shares

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.