Känslor vs fakta – mind over (Black lives) matter

DEBATT Den numera 91-årige afroamerikanske nationalekonomen Thomas Sowell påpekade vid ett tillfälle att: “Much of the social history of the Western world, over the past three decades, has been a history of replacing what worked with what sounded good.” Fenomenet att ersätta noggrant undersökta och faktabaserade beslut med känslostyrt önsketänkande har i många fall visat sig vara kontraproduktivt eller rentav förödande.

Att människan ofta styrs och drivs av känslohjärnan – det limbiska systemet – är ingen slump, då den delen av hjärnan är oerhört mycket äldre är den “nya” hjärnbarken (neocortex), som hos vår art (homo sapiens) på några miljoner år relativt oförklarligt (?) tredubblades i storlek. En ökning som gjorde människan kognitivt överlägsen resten av djuren på planeten Tellus.

Detta överdimensionerade (?) organ, som använder tjugo procent av den energi vi tillför kroppen – trots att hjärnan bara är cirka två procent av kroppsvikten – har genom årtusendena löst allehanda problem och utmaningar som omgivningen har presenterat. Idag har hyperintelligenta forskare redovisat och även praktiskt kunnat tillämpa vetenskapliga rön som gemene man omöjligt kan förstå eller använda. Dock har en majoritet av världens normalbegåvade befolkning haft en enorm nytta av alla dessa uppfinningar som baserats på ovanstående rön, vilket för det mesta har gjort tillvaron både drägligare och enklare.

Harvardprofessorn Steven Pinker undrar i sin senaste bok Rationality varför logiskt, sannolikt och kausalt tänkande numera ofta får ge vika för konspirationsteorier och känslobaserade åsikter, som för det mesta är helt verklighetsfrämmande. När vi konfronteras med vardagliga problem handlar vi mestadels nästan instinktivt rationellt och tar ofta rätt beslut. Ingen skulle väl knalla rakt ut på en högtrafikerad väg och hävda att bilarna som kommer susande bara är en optisk illusion som kan ignoreras. Därför anser Pinker att det är märkligt att vetenskapligt grundade idéer och empiriskt epistemologiska fakta nu förkastas och ersätts av vidskeplighet.

Att ha ett kritiskt tänkande och gå emot konventioner har emellertid i många fall visat sig vara en framgångsrik strategi, dock inte alltid för skeptikern ifråga men väl för samhällsutvecklingen i stort. När exempelvis renässansens astronomer helt riktigt ifrågasatte kyrkans världsbild, med Galileis heliocentriska teori och Brunos idé om ett oändligt universum fick det på det personliga planet ödesdigra konsekvenser, då den förstnämnde bestraffades med husarrest och den andre blev avrättad. Men för vetenskapen ledde det till stora steg framåt.

Kritiskt tänkande kan dock gå till överdrift och bli absurt, vilket skedde med Frankfurtskolans “Kritiska teori” och postmodernismens synsätt som ifrågasatte forskarvärldens faktabaserade objektiva sanningar och istället hävdade att det bara finns subjektiva känslostyrda verkligheter. Detta tänkande har på senare tid adopterats i framförallt USA, där man i efterdyningarna av Black Lives Matter-rörelsens våldsamma protester populariserat och även akademiskt verifierat disciplinen kallad Critical Race Theory.

CRT hävdar att hela det amerikanska samhället genomsyras och definieras av rasism. Den är så ingrodd att varje försök av en vit medborgare att svära sig fri från rasistanklagelserna är lönlöst då rasism antas vara medfödd och tydligen även sitter i generna (sic). Rasismen är medlet och metoden som upprätthåller den “vita överhöghetens” förtryck mot etniska minoriteter med betoning på framförallt den svarta befolkningen i USA.

Ett ambitiöst projekt initierat av New York Times hävdar i en uppmärksammad essä författad av den Pulitzer Prize-vinnande journalisten Nikole Hannah-Jones att Amerikas grundande borde ändras från år 1776 till 1619, årtalet då det första slavskeppet anlände till kontinenten. Denna intensivt känslobaserade propaganda lägger ytterligare ett ok på den vita befolkningen som inte bara anklagas för att de utrotade Amerikas ursprungsbefolkning utan även, åtta generationer efter slaveriets avskaffande, ska känna skuld och skam för den transatlantiska slavhandelns “arvsynd”.

Kritisk teori menar att allt handlar om maktförhållanden. Vita förtrycker svarta, män förtrycker kvinnor, kapitalister förtrycker arbetare osv. Detta stämmer till viss del med de uråldriga instinkter som känslomässigt verkar styra våra mest basala behov som: mat, sex och makt. Men hade vi inte med förnuftet någotsånär kunnat reglera och kontrollera dessa känslor skulle vi troligen inte levt i ett civiliserat samhälle utan varit fast i det av Thomas Hobbes beskrivna “naturtillstånd” där livet är “nasty, brutish and short”.

CRT, eller på svenska: Kritiska vithetsstudier, hävdar bland annat att egenskaper som punktlighet, arbetsmoral, självförtroende, artighet och även rationellt tänkande bara är yttringar av den dominerande och förtryckande vita kulturen. Dessa dygder som gör att bussar och tåg kommer i tid, att arbeten utförs och färdigställs, att folk inte slår varandra på käften stup i kvarten och att faktabaserade kunskaper alltid trumfar religiös vidskepelse, ska alltså med alla medel  bekämpas enligt CRT för att framtvinga en ny mer “rättvis” maktordning.

Även hierarkier är av ondo, vilka också de är tecken på vit överhöghet (white supremacy). Ingen är värd mer än den andre och ska därför avlönas lika (equality of outcome). Detta är en absurd tankemodell som kullkastar alla föreställningar om expertiskunskap som de flesta av oss efterlyser när vi anlitar fackmän (och kvinnor) som vet vad de pysslar med. Om man exempelvis ska genomgå en komplicerad operation vill man givetvis att toppkirurgen ska operera, inte någon slumpmässigt utvald undersköterska (därmed inget ont sagt om undersköterskor).

När Black Lives Matter-protesterna rasade som värst i USA, efter den svarte brottslingen George Floyds dödsfall i samband med ett polisingripande spelade det ingen roll att statistiken visar att polisens dödsskjutningar även drabbar vita samt att den överlägset övervägande andelen dödligt våld är en helsvart angelägenhet. “Black on black deadly crimes” är hundrafalt mer vanligt än poliser som skjuter obeväpnade svarta. Den faktamässigt illa understödda och känslostyrda propagandan som menar att vita poliskonstaplar systematiskt skjuter oskyldiga svarta medborgare utan anledning är en bisarr vanföreställning som undergräver förtroendet för statens våldsmonopol som är förutsättningen för lag och ordning, trygghet och säkerhet och rättssamhällets upprätthållande.

De politiskt korrekta, som paradoxalt nog alltid har tjatat om det skadliga i att ställa “grupp mot grupp”, gör nu helt om och anammar identitetspolitiken med hull och hår, vars hela existens baseras på konceptet att just ställa grupper mot varandra. Att som individ stå till svars för vad ett kollektiv påstås vara skyldiga till går stick i stäv mot principerna för vårt rättsväsende som grundar sig på den enskilda människans ansvar för sina egna handlingar.

Tilliten till att nationalstaten ska garantera medborgarnas frihet, rättigheter och skyldigheter har visat sig vara överlägsen klanbaserade maktstrukturer som sätter kollektivet före individen. Kommunismen hade till viss del samma kollektivistiska synsätt vilket, överallt där detta styrelseskick tillämpats, resulterat i fattigdom, maktmissbruk och allmänt elände.

Rasism, främlingsfientlighet och även överdriven nationalism kommer nog aldrig att helt försvinna, det är mänskliga yttringar som vi helt enkelt får lära oss leva med och i möjligaste mån reducera. Som art är Homo Sapiens ett flockdjur och devisen: “Together we stand, divided we fall” gäller sannolikt i högre grad än mottot att “ensam är stark.” Alla vill vi som individer tillhöra en samhällsgemenskap och inte bli utfrysta och mobbade. Den utopiska tanken om “fred på jorden” och global gemenskap är dock troligtvis ett önsketänkande som ligger århundraden eller rentav årtusenden bort. Konflikter grupper emellan är och kommer att vara oundvikliga, den viktiga frågan är hur man löser dispyterna utan våld.

Casinorevyprofilen Gösta Bernard framförde på sjuttiotalet en monolog där han förfäktade den utopiska idén att hela världen skulle vara som en enda stor familj ….. utom japanerna förstås, med sina kantbollar i ping pong. Men vi andra här i Europa …. ja, bortsett från italienarna gubevars, som kommer hit och stjäl våra flickor. Och så fortsätter det tills bara han själv och kungen är kvar som föredömen. Fullständigt politiskt inkorrekt och så till den milda grad fördomsfullt och just därför väldigt kul. Individualismen in absurdum belyst genom humor. Detta i kontrast till det arabiska ordspråk som lyder: ”Det är jag mot min bror, jag och min bror mot vår kusin, jag, min bror och vår kusin mot främlingen” som pragmatiskt sammanfattar klanmentaliteten med några få ord. Kollektivismen hårddragen.

Individualism kontra kollektivism, eller uttryckt i ekonomiska termer: libertarianism vs socialism tycks vara två motpoler som på något sätt måste balanseras för att skapa ett drägligt samhälle. För mycket av det förstnämnda kommer att skapa alltför stora klyftor medan överdriven socialisering verkar gå emot människans natur (Great idea, wrong species E O Wilson).

Individualistisk galenskap kan förvisso få fruktansvärda konsekvenser (Breivik, McVeigh etc.), men kollektiv galenskap, beskriven av Douglas Murray i en bok med samma namn kan dock få mer långtgående samhälleliga effekter. Sådana masspsykoser, ofta på ett religiöst eller religionsliknande sätt känslodrivna kan vara väldigt svåra att värja sig emot och hart när omöjliga att motverka med hjälp av förnuft och logiska rationella argument. Det skulle kunna beskriva som matter (madness) over mind.

Håkan Johansson

Håkan Johansson är författare och skribent och har tidigare publicerats i ett antal artiklar här på Samnytt. En recension av han senaste bok, ”Den humanitära stormakten” kan läsas HÄR.

Stötta Samnytt med Swish: 123 083 3350

Författare av texten

Redaktionen

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.