➤ KRÖNIKA I tisdags berörde jag i en krönika en av Utrikesdepartementets viktigaste uppgifter – att ta hand om svenska medborgare utomlands i behov av hjälp. Den andra stora uppgiften för svenska beskickningar är att representera landet och knyta kontakter med utländska aktörer – men inte heller den delen av verksamheten tycks fungera på ett tillfredsställande sätt.

När jag bodde i Kairo 2014 besökte jag ett mingel för svenska och egyptiska företag på svenska ambassaden där. Jag arbetade då med ett reportage om IKEAs framfart i Egypten och försökte få kontakt med personer som var intressanta för att intervjua i detta sammanhang.

Evenemangets höjdpunkt var en prisutdelning på en fotoutställning av egyptiska fotografer med temat Sverige. Det finns nog ett behov beskriva sammanhanget lite mer ingående här.

För att skapa kontaktytor och projicera det som heter på engelska ”soft power” – eller en attraktiv och positiv bild av sitt land – anordnar ambassader regelbundet diverse evenemang, mingel och fester.

Den nederländska ambassaden blev exempelvis känd genom deras utomhusfestival med elektronisk musik 100 Live med gratis entré som de arrangerat i en industrilokal i centrala Kairo. Den franska ambassaden hade reguljära fester på en stor båt på Nilen. Barn till Kairos politiker och kulturetablissemang ansträngde sig hårt för att få tag på en inbjudan till dessa fester. De västerländska ambassaderna levererade den bild av Väst som Egyptens unga generation ville se – som ett progressivt, modernt och fritt samhälle.

Annat var det med den svenska ambassaden och dess fototävling. Man kan föreställa sig hur populär den blev – inte alls. Ambassadens marknadsföring var ungefär på samma nivå som den ryska ambassaden som nöjde sig med att hänga ut gamla svart-vita fotografier på schackspelande ryssar från 1970-talet på ett staket som omringade Rysslands kulturcentrum i Kairo. Att döma av fläckar och vattenskador var det inte helt omöjligt att bilderna har funnits där sedan 1970-talet när de var aktuella. Ryssland behöver dock knappast konkurrera med sin attraktionskraft , när det historiskt brukade skrämma andra länder med sin militära makt. Från Sverige kan man dock förvänta sig lite mer kreativitet.

Det första och troligen enda priset på den här tävlingen var en dammsugare Electrolux. Inför en stor folksamling på ambassadens fina gräsmatta med utsikt över Nilen utropade Charlotta Sparre, Sveriges ambassadör i Kairo, en vinnare (foto E. Putilov):

– Så Ahmed, du får den här fantastiska nya moderna dammsugaren – direkt från Sverige. Nu kan du äntligen städa ditt hem! proklamerade hon triumferande på knagglig engelska med en stark brytning.

Det uppstod en pinsam tystnad. Drygt 70% av de närvarande var egyptier – rika och mäktiga personer som tillhörde Egyptens etablissemang. Att antyda att Ahmed inte hade råd att köpa en dammsugare eller inte städade hemma var en grov förolämpning.

Jag tror inte att Sparre gjorde det medvetet. Förklaringen är nog att hennes kunskaper i engelska var så begränsade att hon aldrig riktigt förstod vad hon hade sagt. Hon verkade helt oberörd av tystnaden – och fortsatte att tåga på.

LÄS ÄVEN: Räkna inte med svensk konsulär hjälp utomlands

Och ja, om ni undrar, så finns det mycket kompetent personal på UD. Det finns svenskar som kan t o m flera dialekter av arabiska utan brytning – men de trycks undan av den korrupta strukturen. UD används istället som en avstjälpningsplats för avdankade politiker och politruker – som exempelvis Håkan Juholt, Sveriges ambassadör på Island, eller Erik Ullenhag, Sveriges ambassadör i Jordanien.

Under min korta tid på Sveriges Radio i december 2015 använde jag min nya anställning för att smyga in mig på ett mingel på UD för korrespondenter på utlandsmedier stationerade i Sverige. Mitt egentliga mål var att intervjua Utrikesdepartementets dåvarande presschef Anna Buhré Kervefors som svartlistade mig på departementet och försökte undvika att svara på frågor (läs mer om denna historia på länken i Dagens Media ).

Hon såg mig på avstånd och lämnade hastigt tillställningen samt varnade andra tjänstemän för att prata med mig. Men innan hon gjorde det hann jag ändå att prata med en av UDs sekreterare. Förvissad om att hon pratar med en av ”sina egna” journalister – som är godkända för minglet och som inte kommer att läcka hemligheter, – var hon uppfriskande ärlig.

Efter sedvanligt småprat frågade jag henne försiktigt om de senaste anklagelserna om nepotism på UDs diplomatprogram hade fog.

– Åh, gud, jaa! När jag började på UD på 1980-talet var kollegernas första fråga – vem är du släkt med? – svarade hon.

Det verkar inte ha blivit något bättre sedan 1980-talet. Om något har det blivit betydligt sämre om man tittar på vilka som tjänstgör som Sveriges ambassadörer idag.

Ett av resultaten av min reportageresa till Egypten 2014 blev en artikel i Expressen där jag avslöjade att ambassadören Charlotta Sparre hade begått ett mutbrott. Efter artikeln inledde Åklagarmyndighetens riksenhet mot korruption en förundersökning mot henne som resulterade i en fällande dom. Men trots den fällande domen behöll hon sin tjänst.

En av förklaringarna till detta kan vara Sparres starka ställning i Utrikesdepartementet – hennes karriär där fick en skjuts efter att hon 1988 gifte sig med Bengt Sparre, friherre och diplomat som fram till 2008 tjänstgjorde som Sveriges ambassadör i Eritrea. 2005 blev journalisten Dawit Isaak frisläppt ur fängelset av misstag. Innan han hunnit lämna Eritrea gick den mediekåta ambassadören ut i medierna med nyheten om att Isaak är frigiven – vilket ledde till att Eritreas högsta ledning fick kännedom om detta – och fängslade journalisten igen.

År 2010 röstade SD igenom ett förslag att tvinga Regeringskansliet till besparingar på totalt 300 miljoner kronor. Detta ledde till nedstängning av flera svenska beskickningar utomlands. Åtgärden kritiserades då som oansvarig och populistisk. Carl Bildt befarade att det kommer att minska Sveriges representation utomlands. Men trots allt hade kanske SD rätt?