DEBATT I det internationella Twitter-flödet den senaste tiden uppmärksammades en kommentar lydande: “The left has won the cultural wars. Now they´re just driving aroud shooting survivors”. Detta i kontrast till en Washington Post op-ed-artikel rubricerad: “Conservatives already won the cultural war. They just don`t know it”. Så vem har egentligen rätt? Jag själv lutar nog mot att det förstnämnda i högre grad stämmer bättre än mainstreammedias tolkning av situationen. Visserligen är de flesta av oss innerst inne tämligen konservativa, men massmedias politiskt korrekta propaganda har fått gemene man att ifrågasätta sina – enligt msm – bakåtsträvande åsikter.

Att hela tiden få höra att man motarbetar de progressiva krafterna i samhället kan få vem som helst att känna sig frånåkt och därför kanske mot sin egen inneboende känsla acceptera den rådande konsensuskulturen. Detta tack vare att det offentliga samtalet idag i hög grad domineras av vänsterliberala tankar som förmedlas genom massmedia, tankesmedjor och även inom utbildningsväsendet.

Enligt en inofficiell undersökning av journalistprofessorn Kent Asp så sympatiserar den svenska journalistkåren upp till 40 procent med Miljöpartiet och Chalmers universitet konstaterar i en senare statistisk granskning att cirka 70 procent av samma kår röstar vänster (S, V och MP). Detta kan inte tolkas på annat sätt än att mainstreammedia i Sverige lutar rejält åt vänsterhållet, vilket givetvis medför en politisk slagsida i det journalistiska utbudet.

Miljöpartiets oproportionerligt stora inflytande över de senaste årens politiska beslut har visat sig vara i det närmaste katastrofalt vad gäller både migrations- och energipolitiken. När partiet efter valet 2014 hamnade i regeringsställning med Socialdemokraterna krävde man att inga nya kärnkraftverk skulle byggas i Sverige, vilket ledde till att både statliga Vattenfall och finansiella investerare drog tillbaka sina planer på utbyggnad. När politikerna inte kan garantera att långsiktiga investeringar kommer att löna sig tvekar självfallet kärnkraftsbolagen

Resultatet kan vi se i dagens energikris då Sverige måste importera svindyr el från utlandet, dessvärre också ofta producerad av koldioxidutsläppande kolkraftverk. Beträffande migrationspolitiken vet vi ju alla vad MP:s “humana flyktingpolitik” fått för konsekvenser. Att ett parti med endast sju procents riksdagsmandat och idag ett väljarstöd under riksdagsspärren fått diktera svensk migrationspolitik – först med Moderaterna och sedan ihop med Socialdemokraterna – ter sig i det närmaste odemokratiskt.

Hur kommer det sig då att så många inom såväl utbildningsväsendet som journalistkåren och kultureliten tenderar att luta politiskt vänsterut? Det finns troligen många förklaringar till detta fenomen som dagligdags yttrar sig i form av vad som kallas “politisk korrekthet” eller med den senaste nyspråkstermen “woke”.

Kanske får man leta långt bak i mänsklighetens evolutionära rötter för att finna en delförklaring till företeelsen, framför allt då vi till 95 procent av vår tid här på jorden har levt i extremt små grupper som jägare och samlare. Vi är helt enkelt programmerade för att vara empatiska och även exceptionellt tribalistiska för att gynna vår egen överlevnad. Den kommunistiska devisen: “Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov” var en självklar överlevnadsstrategi för den i forntiden lilla stenåldersstammen.

Att vi idag som enskilda individer förväntas vara ansvariga för våra egna handlingar är ett betraktelsesätt som introducerades relativt sent historiskt sett, men är nuförtiden en förutsättning för ett fungerande rättssamhälle. Då detta synsätt rent känslomässigt av många upplevs som orättvist tenderar det att resultera i att man – i stället för självrannsakan – ofta skyller ifrån sig.

“Det är inte mitt fel att jag misslyckas, det är samhällets fel. Det är patriarkala, rasistiska och misogyna strukturer som motarbetar mig” är ofta bortförklaringen till många personliga tillkortakommanden. “Om jag bara slapp detta förtryck skulle jag kunna utveckla min fulla potential och bli framgångsrik”. Denna offermentalitet som förvisso kan härledas till relativt forna tiders klassamhällen är dock idag i de flesta västerländska samhällen en dålig ursäkt.

Frankfurtskolans “Kritiska teori” som idag i framför allt USA fått en pånyttfödelse genom CRT (Critical Race Theory) kastar all skuld på det borgerliga samhällets “vithetsnormer” som anses vara ett i det närmaste patologiskt tillstånd vilket med alla medel ska motarbetas. Trettiotalets kritiska teori ger sig i kast med att försöka blanda marxism med psykoanalys och på så sätt – i stället för genom arbetarklassens revolution – angripa, förgöra och infiltrera det huvudsakligen protestantiska samhällsidealet.

Troligen spelade Sigmund Freuds bok Vi vantrivs i kulturen som publicerades 1930 en stor roll i analysen, där den i vissas tycke översexualiserande (kokainmissbrukande?) författaren hävdar att hämmad sexuell utlevelse i stället kanaliseras till hårt arbete. Enligt Freuds antagande är detta nyckeln till de protestantiskt religiösa nordeuropeiska ländernas oerhörda framgång.

Det är alltså enligt Freuds analys psykisk ohälsa parad med sexuell frustration som är förklaringen till dessa västerländska industriella nationers exceptionella välståndsökning. Kärnfamiljen, arbetsmoral, utbildning och forskning är bara, i dagens nytolkning, tecken på ett sjukligt fenomen som syftar till vit överhöghet (white supremacy). Det västerländska samhället uppges ha sitt påstått oförtjänta välstånd enbart tack vare exploatering av andra länders naturtillgångar, slaveri och utnyttjande av billig arbetskraft.

Det är därför delvis förklarligt varför det välmående kulturetablissemanget, när de konfronteras med dessa beskyllningar, känner skuld och skam för sin privilegierade tillvaro. Därför upplever man sig tvungen att godhetssignalera och ställa sig på de påstått förtrycktas sida – dock ofta utan att en tum vilja ge avkall på sin egen levnadsstandard som man i motsats till andras är benägen att uppfatta som självförtjänt. Denna dubbelmoral bottnar delvis i det faktum att vem som helst kan se att rikedom och välstånd inte har distribuerats jämlikt till – alternativt producerats uniformt av – alla jordens länder och därför ömmar man för fattiga som det är synd om.

Att agitera mot fattigdom är lite som att slå in en öppen dörr då ingen normal människa anser att fattigdom är bra. Vänsterns problemformulering handlar om hur man ska omfördela den befintliga rikedomen så att alla får en dräglig tillvaro. Men även om man pytsar ut enorma summor på fattiga människor är det oftast bara en tidsfråga innan deras pengar tar slut och återigen har hamnat där de kom ifrån. Det är så det marknadsekonomiska systemet fungerar: när pengar delas ut till fattiga så spenderas de och återvänder i stor utsträckning till de högproduktiva som är de som finansierar omfördelningssystemen och bidragen till de fattiga. Det går inte att lösa fattigdomsproblemet genom allmosor. För att lyfta människor ur fattigdom måste fokus ligga på att de blir produktiva och själva kan skapa merparten av sitt välstånd.

Den västerländska kulturen har varit enormt framgångsrik och även delat med sig till andra kulturer av alla de uppfinningar vilka förbättrat tillvaron för en stor del av jordens befolkning. Givetvis har denna kultur historiskt sett också medfört orättvisor, förtryck och oförtjänta privilegier, men det har den gemensamt med alla andra kulturer. Att idag döma ut den överlägset mest framgångsrika och även de senaste hundra åren också mest jämlika kultur som mänskligheten har frambringat är ett monumentalt feltänk. Att hävda att upplysningstidens ideal som epistemologi, demokrati, kritik av religiösa dogmer, medicinvetenskap och yttrandefrihet etcetera är uttryck för förtryckande “vit manlig överhöghet” är att kasta ut en hel drös barn tillsammans med en liten skvätt badvatten.

Att det råkar vara vita västerländska män som lanserade dessa tankar och ideal gör dem inte sämre och att påstå det är närmast en rasistisk tankefigur. Detta är numera universella kulturyttringar som kan och har anammats av stora delar av jordens befolkning vilket gett oerhört många människor en högre levnadsstandard och drägligare tillvaro.

Den västerländska kulturen har haft förfärliga “barnsjukdomar” som världskrig, kolonialism, slaveri, rasism och imperialism men att idag påstå att samhället fortfarande genomsyras av dessa yttringar är absurt. Fattigdomen i världen minskar hela tiden radikalt och det är definitivt inga socialistiska projekt som står för denna remarkabla välståndsökning. Det är i stället fria marknadskrafter som skapar jobb och rikedom, medan de statliga ekonomiska bistånden snarare passiviserar, hämmar samhällsutvecklingen, bidrar till korruption och främjar egennyttiga makteliters odemokratiska grepp om länderna.

Kulturyttringar som politisk korrekthet eller “woke” är det marxistiska tankegodset som återigen fått en pånyttfödelse i nya kläder. Hur många gånger måste denna filosofi misslyckas för att slutgiltigt förpassas till historiens soptipp? Som tonåring blev jag själv påverkad av kulturmarxismens doktriner som att störta kapitalismen och frigöra arbetarklassen genom revolution. Men som citatmaskinen Winston Churchill uttryckte det: “Är man inte socialist som 20-åring har man inget hjärta, men är man det fortfarande vid 40 har man ingen hjärna”. Så fort du som vuxen måste klara dig själv och sedan även försörja dina barn inser de flesta att “There are no free lunches” utan det är upp till dig själv att ta ansvar för din tillvaro och arbeta för ditt välstånd.

Vad Washington Post-artikeln menar är väl delvis något liknande, åtminstone i det fortfarande i hög grad religiösa USA, nämligen att tilltron till amerikanska institutioner fortfarande är relativt stark, och där även majoriteten av den vuxna befolkningen fortfarande tror på Gud och på vikten av hårt arbete. Trots BLM-protester så litar de flesta på polisväsendet och även på militären. Och många så kallade “millennials” vill – om de har råd – bilda familj. Därför menar skribenten att amerikaner fortfarande är relativt konservativa.

Vad ovanstående Twitter-kommentar menar med “shooting the survivals” är väl att “cancelkulturen” idag är ett så utbrett fenomen att minsta lilla förfluget ord kan resultera i uteslutning, avskedande, deplattformering och till och med rättsliga påföljder, där vederbörande anses ha uttryckt något som inte är politiskt korrekt.

I boken Woke Racism varnar den afroamerikanske författaren John McWorther för tredje vågens antirasism som han anser vara en nyreligiös rörelse med budskapet att “vita privilegier” är arvsynden (the original sin) som genomsyrar hela det amerikanska samhället. Han menar att rasism visserligen fortfarande existerar men är kraftigt på tillbakagång och att enbart skylla de svarta amerikanernas tillkortakommanden på den vita majoritetsbefolkningen är kontraproduktivt.

1968 skrev John Lennon låten Revolution med textraden: “We all want to change the world”, vilket kanske många radikaler vill. Men världen förändras hela tiden vare sig vi vill det eller ej och då för det mesta till det bättre – åtminstone i välståndshänseende – så varför bry sig? Mänskliga fri- och rättigheter förbättras också ständigt i de flesta delar av världen – även om vi den senaste tiden sett en viss backlash i de västerländska samhällen som är dessa fri- och rättigheters vagga.

Att ett gäng radikala “gaphalsar” som BLM-aktivisterna, vilka vill krossa den rådande ordningen genom att exempelvis “defund the police” och andra tokigheter, får så oproportionerligt stor uppmärksamhet är alarmerande. BLM-ledarna – som beskriver sig som “fully trained marxists” – med sin hårdnackade oförlåtande attityd, kommer antagligen att försämra landets rasrelationer samtidigt som deras idéer om de genomfördes – exempelvis ett samhälle utan polis – skulle leda till kaos och rättsstatens sammanbrott.

Dessa så kallade identitära rörelser som lägger all skuld på majoritetssamhället med beskyllningar om rasism, fascism och vit maktstruktur har redan lett till ökad i stället för minskad polarisering mellan grupper baserat på så ytliga och i grunden oväsentliga ting som hudfärg. Detta kan leda till en ännu värre “backlash” om ett växande antal vita amerikaner och andra västerlänningar anammar den ”toxiska” identitet de anklagas för att ha och kanske säger: Vi är trötta på att hela tiden få höra att vi är jordens avskum som helst borde utrotas så därför ska vi slå tillbaka och leva upp till alla fördomar vi beskylls för.”

Detta är ett mardrömsscenario som få vill se realiseras men en utveckling som ligger i tangentens riktning. En farlig splittring som de opinionsbildare inom politik och media – vilka ofta uppmuntrar den extremistiska identitetspolitiken – bidrar till i stället för att varna för och motverka. Om denna polariserande utveckling fortsätter kan dagens mestadels verbala kulturkrig övergå i ett handgripligt inbördeskrig.Time will tell?

P. S. John Lennon säger även i Revolution-låten att: “If you go carrying pictures of chairman Mao, you ain´t gonna make it with anyone anyhow”, en typisk Lennonsk cynism. Frasen har dock misstolkats av vissa till: “If you go carrying pictures of german cows” som vore det vanligt förekommande att ha bilder av tyska kor i innerfickan?