Peter Torstensson har arbetat som polis i över 30 år på olika platser i landet. För tjugo år sedan var han närpolis i ”utsatta” invandrarområdet Rinkeby i Stockholm. Inte bara var problemen med brottslighet mindre där då jämfört med nu – idag ser han den invandrade grova gängkriminaliteten överallt i landet. Hela Sverige går mot att tas över av gängen där polisen och det demokratiska våldsmonopolet retirerar. Peter riktar nu skarp kritik mot landets politiker och sin egen myndighets ledning för att den här utvecklingen har kunnat fortgå.

Idag arbetar Peter Torstensson i ett polisdistrikt i Dalsland. I likhet med många andra poliser sökte han sig bort från den mer soldat- och krigsliknande arbetsvardag som poliser i storstadsregionerna har att hantera. Men de problem med grov invandringsrelaterad brottslighet som tidigare var begränsade till i huvudsak storstäderna har idag spritt sig ut över hela landet. ”Jag har under några år sett sådant jag känner igen från förr, från min tid i Rinkeby” skriver Peter i en debattartikel i Expressen.

Påskhelgens muslimska och gängkriminella korakravaller var inte begränsade till ’utsatta’ områden i storstäderna. De värsta utspelade sig i det som tidigare, innan den utomvästliga massinvandringen, var lugna och idylliska svenska småstäder. ”Hela landet är på väg in i samma problematik som i våra större städer”, konstaterar Peter som under sin drygt 30 år långa karriär som polis sett förändringarna i samhället på nära håll och stått i frontlinjen för att hantera det nya Sveriges brottsutveckling.

”Svensk polis förnedrad som aldrig förr”

Även om Peter och hans kollegor sett det komma menar han att korankravallerna är historiska i så måtto att ”svensk polis förnedrades som aldrig förr” och beträffande hur tydligt det blev att polismyndigheten inte längre klarar av att fullgöra sitt uppdrag att upprätthålla lag och ordning och skydda de demokratiska fri- och rättigheterna. Hos delar av politikeretablissemanget och polisledningen finns inte ens viljan att göra det.

”Förutom upploppsmakarna faller skuggorna nu tungt över det politiska etablissemanget och polisledningen. Det inträffade måste utredas och ansvar utkrävas” kräver Peter och talar sannolikt för många fler inom kåren än han själv och därtill en majoritet av det svenska folket.”

Socialtjänstens insatser fungerade inte

Peter berättar när han som del av en nybildad närpolisgrupp 1995 arbetade i det redan då invandrardominerade och brottsdrabbade Rinkeby på Järvafältet i nordvästra Stockholm. Det hade förekommit upplopp och nu skulle situationen kylas ned.

Jämfört med idag var det dock en väsentligt mindre grupp invandrarungdomar som stod för huvuddelen av brotten och våldet. Peter och hans kollegor kunde ringa in en kärntrupp på cirka 30 personer som ”begick brott ständigt och jämt”.

Då som nu var den socioekonomiska förklaringsmodellen förhärskande men Peter och hans kollegor upptäckte snabbt att ”socialtjänstens insatser inte fungerade”. Men när polisen 2001 sammanställde en lista med de livsstilskriminella man ansåg sig behöva punktmarkera och hårdbevaka i Rinkeby blev det ”en upphetsad debatt i media”. Så fick man inte göra hette det från vänsterliberalt politiskt håll.

Besparingarna på polisen har fått konsekvenser

Då som nu kämpade polisen också med underfinansiering. I likhet med många andra kärnuppdrag som vård, omsorg och skola hade polismyndigheten fått känna på besparingar och nedskärningar i takt med att budgetområdena migration och integration slukade en allt större andel av statsbudgeten och medborgarnas inbetalade skattemedel.

”Polisens ekonomi var även den gången tuff” förklarar Peter och beskriver en polisledning som redan då inte var mottaglig för argument och kritik från poliser i yttre tjänst som såg den verkliga verkligheten bortom skrivborden i polishuset. Resultatet av den oförståelsen, de bristfälliga resurserna och det tilltagande invandrarvåldet blev ”fler och fler sökte sig bort och till sist fanns inte många av oss kvar”.

Byta till lugnare distrikt gav bara tillfällig respit

En av dem som inte orkade med var Peter. Medan andra lämnat polisyrket helt valde han att fortsätta men på orter där arbetsmiljön inte var lika slitsam och farlig. Den senaste tiden har Peter tjänstgjort i Dalsland. Men att som polis ’rösta med fötterna’ visar sig nu bara ha gett en tillfällig respit. Massinvandringspolitiken har fortsatt i oförminskat tempo och det som förr var några få områdens bekymmer är nu hela landets.

”Här finns flera fattiga kommuner som tog ett mycket stort ansvar under migrationskrisen år 2015 där antalet nyanlända i vissa fall uppgick till närmare ett tusental per kommun. Socialtjänst, skola och fritidsverksamheterna är i dag hårt ansträngda, arbetslösheten och bidragsberoendet högt. Det ser mer eller mindre likadant ut i hela landet”, skriver Peter.

Brottslingarna blir fler, poliserna färre

Han redogör också för en bakvänd utveckling där kriminaliteten ökat samtidigt som polisresurserna minskat. I Peters eget distrikt har polisstyrkan dragits ned till hälften jämfört med 2008. Polisledningen försöker skyla över bristerna genom att patruller lånas in tillfälligt från andra långväga distrikt när det hettar till, men det kan handla om en resväg på tio mil – inte optimalt när akut utryckning krävs.

Det som sker är ofta i stället det som vi fick bevittna under påskhelgens korankravaller. Peter och hans team tvingas rycka ut som ensam patrull och när motståndet från den nya grova brottslighet som har etablerat sig blir för stort, finns inget annat att göra än att backa. Signalerna det skickar till buset är att ”respekten för polisen minskar gradvis hela tiden”. Han ock kollegorna får samtidigt som de retirerar utstå ”i bästa fall förolämpningar, i sämsta fall hot och våld”.

Polisledningen mörkar hur verkligheten ser ut

Ett annat missförhållande som Peter upplever är allvarligt är den ”tystnadskultur” som rått inom såväl polismyndigheten kring den koppling mellan den skenande grova brottsligheten och den förda invandringspolitiken som han och hans kollegor varje dag bevittnar men förväntas inte tala högt om. Om polisen inte kommunicerar till ansvariga politiker hur verkligheten ser ut och i stället mörkar den leder det till att felaktiga politiska beslut fattas.

Peter ser dagligen exempel på hur polisledningen slätar över allvarliga brottsproblem och förmedlar en Bagdad Bob-bild av hur det ser ut i samhället. ”Trots dagliga skjutvapenmord och skottlossningar hörs ord från högre polischefer om att ’vi är på rätt väg’ och ’vi ser förbättringar’”. Detta i kontrast till den motsatta utveckling som poliser i yttre tjänst ser där ”vi i princip över hela landet är på väg in i samma problematik som i våra större städer”.

Satsa på städer och spara på landsbygd fungerar inte längre

Den modell som hittills har tillämpats, där man betraktat småstäder och landsbygd som områden där man kan skära ned på den polisiära närvaron för att prioritera storstäderna, är idag obsolet menar Peter. Den grova invandringsrelaterade gängbrottsligheten och våldbejakande islamismen är nu etablerad i stort sett överallt. ”En kontinuerligt närvarande och resursstark polis behövs även i Sveriges mindre städer, samhällen och landsbygd”.

Peter nämner också den målsättning om 10 000 fler polisanställda till år 2024 som den socialdemokratiska regeringen har utlovat. Den har tidigare fått kritik för att blanda bort korten genom att tala om ”polisanställda” i stället för ”poliser”. Verkliga polisutbildade kommer endast att utgöra en mindre andel av den totala förstärkningen.

”Vi som jobbar härute ser det komma”

Men enligt Peter har verkligheten redan sprungit ifrån den satsningen, även om det faktiskt skulle handla om att ställa upp 10 000 nya poliser mot brottsligheten. ”Sanningen är nog tyvärr att inte ens den målsättningen är tillräcklig för att klara framtidens utmaningar över hela landets yta”.

Han riktar avslutningsvis en uppmaning till polisledningen, politikerna och media att ”inte fortsätta mörka” samhällsutvecklingen mot en situation där det gängkriminella och religionspolitiska våldet bit för bit tar över makten i landet. Ett numera bevingat uttryck för politiska aningslöshet kring de migrationspolitiska konsekvenserna är dåvarande statsminister Stefan Löfvens ”Vi såg det inte komma”. Peter Torstensson parafraserar i din debattartikel detta och säger: ”Vi som jobbar härute ser det komma”.