Strandpromenaden i Havanna. Foto Egor Putilov

Kuba – det socialistiska paradiset

630 Shares

Tack vare socialdemokratins långa dominans i landet brukar socialism ses i Sverige som någonting överlag positivt, eftersom välfärden, samhällets stödinsatser osv. uppfattas som en del av socialismen. Samtidigt glömmer många att Vänsterpartiet som vill få till en kommunistisk samhällsordning en gång i tiden var en del av Socialdemokraterna och att det är den starka borgerligheten som begränsat socialisternas frammarsch i Sverige. Samhällsnytt har rest till Kuba för att se hur Sverige skulle kunna se ut om socialisterna i S tilläts styra landet.

Kuba är ett av få länder med planekonomi. Efter Sovjetunionens kollaps stoppade Ryssland årliga donationer på mellan 40 och 60 miljarder kronor till landet, vilket ledde till en omfattande ekonomisk kris. De åren kallas i Kuba ”den särskilda perioden”.

Den socialistiska planekonomin kunde inte bära sig och därför, under hotet av hungerkravaller, tillät regeringen ett visst mått av privat entreprenörskap – främst inom handel, tjänstesektorn och jordbruk. Samtidigt öppnade familjen Castro landet för internationell turism i ett försök att ersätta sovjetiska transfereringar. Detta utgjorde början till en två-växel-ekonomi. Den ena, en begränsad marknadsekonomi som har att göra med turism och internationell handel, opererar med en egen valuta – peso cubano convertible – som kan växlas mot andra valutor, medan den andra, planekonomiska, delen har peso nacional, som inte kan växlas mot någon annan valuta. På svarta marknaden kostar en konvertibel peso drygt 26 nationella peso.

”Den särskilda perioden” är slut, men butikshyllor gapar tomma. Foto E. Putilov:

Samma ojämna förhållande råder även för löner i landet: en liten del kubaner som jobbar inom turism kan tjäna upp till 10 000 kronor per månad medan resten av landet måste klara sig på maximalt 500-1000 kronor. Men även för att nå upp till denna nivå måste man arbeta på flera jobb. Officiella löner inom den offentliga sektorn ligger på 200-300 kronor per månad. Detta förhållande uppfattas som djupt orättvist av befolkningen. Regeringen och partiet har lovat att förena de två systemen, men än så länge har det inte hänt.

Varje kubansk familj har dock en så kallad libreta – en bok med matkuponger som berättigar till inköp av livsmedel till subsidierade priser i särskilda butiker. Hur mycket och vad exakt man får köpa påverkas av ens ålder och behov av kalorier. Tidigare distribuerades även industriella varor på samma sätt – t ex var varje barn berättigat till tre leksaker per år.

Få maträtter och ännu färre kunder i cafe ”El proletario” i Matanzas. Foto E.Putilov:

Det går att köpa mat även utan libreta – men då för priser som är jämförbara med svenska och som de allra flesta kubaner inte har råd med.

Visuellt uppfyller Kuba alla förväntningar på ett fattigt socialistiskt land – köer till libreta-mataffärer som ringlar sig långa, butikshyllor som gapar tomma, fallfärdiga hus från Kubas storhetstid på 1930-talet.  En del av vänsterns mytologi om Kuba är den förmodat högkvalitativa och avgiftsfria sjukvården. Michael Moores dokumentär Sicko där han har fått ypperlig behandling av kubanska läkare under inspelningen av filmen har bidragit starkt till denna föreställning.

Verkligheten för de flesta vanliga kubaner ser dock annorlunda ut. Vårdens tillgänglighet kan jämföras med den i Sverige – landet med en av de sämsta tillgängligheterna i västvärlden – med månadslånga köer till specialistläkare och behandlingar. Castro har skickat 44 tusen läkare och sjuksköterskor till Venezuela som betalning för lägre oljepriser för Kuba vilket har försämrat situationen i den kubanska sjukvården.

Avgiftsfritt är det inte heller. Patienterna förväntas betala en muta vid varje steg av vårdkedjan för att få vård. På grund av sanktionerna och landets fattigdom är de flesta moderna läkemedel och medicinsk utrustning otillgänglig.

Staden Matanzas. Så här ser Kuba utanför Havanna ut. Foto E.Putilov:

En annan del av vänsterns mytologi om Kuba – att det inte finns några hemlösa i landet – stämmer inte heller. Havanna kryllar av hemlösa tiggare som flockas dit från hela landet på grund av huvudstadens relativt högre levnadsstandard. Drygt 9% av befolkningen i Havanna bor i slumområden. Ett av de största slumområden heter Centro Havanna och består av ståtliga hus från 1890-1930-talet som på många platser förvandlats till ruiner till följd av bristande underhåll.

I Centro Havanna: endast fasader är kvar på vissa ställen. Foto E. Putilov:

– Du ska lämna alla kontanter och pass i huset. Ha med dig bara så mycket som du behöver denna gång. Ta inte ut mobilen förrän du kommer in i en butik eller kafé, – får vi instruktioner från en energisk och pratsam kvinna, som är vår Airbnb-värd. Lägenheten ligger mitt i Centro Havanna vilket förklarar det låga priset.

Att gå runt ensam i Centro Havanna efter mörkrets inbrott kan kännas obehagligt – men samtidigt kan det knappast jämställas med brottsutsatta områden i grannländerna – t o m i USA. Centro Havanna har ett rykte om sig om att vara den mest kriminella platsen i landet. Men trots att många kännetecken av ett typiskt latinamerikanskt ghetto finns där, är Centro Havanna långt ifrån ett ghetto: man kan knappast se några heltatuerade hotfulla snubbar eller märka korta skrämda blickar från förbipasserande som ofelbart visar på ett farligt område någon annanstans i Latinamerika.

Betaltelefoner som så gott som försvunnit i Europa finns överallt i Kuba. Foto E. Putilov:

Polisbilar – gamla ryska Lador med överdrivet stora blå ljus på taket – patrullerar stadsdelen regelbundet. Och så, plötsligt, en välbesökt ornitologisk förening – mitt i ett slumområde. Någonting som skulle vara helt otänkbart i motsvarande områden i grannländerna.

Trots en lång och långsam process av integrering i den globala ekonomin och internationella handeln skiljer fortfarande Kuba sig på många punkter från liknande länder. En av dem främsta anledningarna till detta tycks vara att internet är hårt kontrollerat av staten. Därmed kan inte masstrender som snabbt erövrar hela Latinamerika som gängkulturen, klasskriget osv. förankra sig i landet.

Tillgång till internet finns endast på stora torg och i parker genom statligt kontrollerade wifi-zoner. För att ansluta sig måste man köpa särskilda voucher: en timme kostar nästan tio kronor. En gigantisk summa i ett land med en medellön på 500 kronor.

För att köpa en voucher ska man köa i allt mellan 20 och 60 minuter till en av det statliga telekomministeriets avdelningar, där passuppgifter läggs in för varje voucher. Själva vouchern ser ut som en trisslott där man ska skrapa fram ett lösenord. Vouchrarna tillverkas i Kuba och är en bra illustration av den socialistiska produktionsmodellen.

En kö för internet. Foto E. Putilov:

Det är inte lätt att skrapa fram koden, men samtidigt ska man inte skrapa för hårt – för då skrapas koden bort tillsammans med färgen som täcker den. Man behöver mycket möda och tålamod för att få fram sin internet-kod – och risken är ändå stor att vouchern går förlorad om man är oaktsam. Men istället för att förbättra tillverkningen eller beställa vouchrarna utomlands löste regeringen problemet på ett annat sätt: genom att ålägga anställda på telekomministeriet att skrapa fram koden på vouchrarna som en gratis tjänst till kunderna.

2008 avgick Fidel Castro som Kubas president och det kommunistiska partiets första sekreterare. Hans bror Raul Castro tog över. Det vore en överdrift att säga att Castros familj är omtyckt i Kuba. Som i så många andra kommunistiska regimer håller den store ledarens familj grepp om makten. Samhällsnytt har hört rykten om privata öar, lyxbåtar och drogsmugglingen som familjens medlemmar uppges kontrollera.

Samtidigt är stämningen långt ifrån revolutionär i landet: i det ännu så länge mest analoga kubanska samhället finns det ingen plats och tid för uppror. De flesta kubaner är upptagna med att tjäna pengar till mat för dagen. Den lilla grupp som utgör den urbana medelklassen har också fått sitt köttben av regimen.

Havannas nog hippaste plats är Fábrica de Arte – en före detta fabrik som renoverades om till en konsthall, bio, restauranger och nattklubbar – allt i ett. Liksom i många andra autokratiska regimer flörtar Castros familj med medelklassens unga –  dem som faktiskt har både tid och idéer för att göra revolt.

Fabrica de Arte. Foto E. Putilov:

Sådana konstcentrum ser likadana ut i Kairo, Peking, Moskva och i Havanna: en blandning av chic design och ofarlig, politiskt korrekt konst. En av utställningsinstallationerna föreställer en tv med en talare som konstant ändrar sitt utseende. Det inte alltför sofistikerade budskapet – vilket är typiskt för sådana platser – är lätt att dechiffrera: alla politikers och mediefigurers prat är egentligen samma sak.

– Du kan lätt se Trump där, kommenterar en av besökarna.

– Det stämmer nog, men kan man se Raul Castro där också? – frågar jag.

– Njä, det vore nog att gå över den röda linjen, skrattar han tillbaka.

Miguel är 30 år gammal och är utbildad lärare. De senaste tre åren jobbar han dock som turistguide. För att lura staten har han en licens som han betalar en liten avgift i nationella peso för. Den ger honom inte rätt att jobba med turister, men är tillräcklig som bortförklaring om polisen ska stoppa honom i sällskap av utlänningar. Den riktiga licensen skulle kosta för mycket.

Han bor några mil utanför Havanna och saknar en registrering som ger honom rätt att befinna sig i huvudstaden. Systemet liknar det som fanns i Sovjetunionen och är ämnat att strypa inflödet av migranter från andra städer till Havanna.

– Jag är registrerad i en stad 15 mil från Havanna vilket innebär att jag har rätt att vara här under dagen – jag kan ju alltid säga att jag just har kommit. Men de som har registrering längre ut blir gripna och utvisade tillbaka till sina städer om polisen skulle få för sig att kontrollera dem, berättar han.

Taxi colectivo – en gammal bil som rymmer upp till 12 personer – är det främsta sättet att resa mellan städer i Kuba. Foto E. Putilov:

Miguel tjänar tillräckligt bra för att inte känna sig fattig i Kuba. Det är kanske också därför han inte har några illusioner om regimen:

– Vi lever i en diktatur. Men det kommer att förändras: så snart de ska öppna internet kommer folk att se hur livet i resten av Latinamerika ser ut och resa sig mot dem, säger han med övertygelse.

Den digitala järnridån som finns i Kuba säkerställde att landets polis och säkerhetstjänster kunde ha koll på den lilla opposition som finns – genom de analoga metoder som man i Europa endast kan se i Stasi-museum i Berlin. När internet ska vara tillgängligt för alla – med sina sociala nätverk och helt andra kommunikationssätt – och Kuba ska reintegreras i den värld som landet var avstängd ifrån i 50 år blir det svårt för den gammalmodiga säkerhetsapparaten att hinna ikapp, menar han.

När vi lämnar Kuba testar regimen ett landsomfattande 3G-nätverk för mobiltelefoner. För första gången blir internet tillgängligt för alla på ön – någonting som kommer att medföra ett snart slut för familjen Castros grepp om makten, enligt somliga.

630 Shares

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.