I en insändare i Göteborgs-Posten vittnar signaturen ”Orolig patient” om hur mötet med en läkare som knappt kunde tala svenska blev en obehaglig upplevelse.

Läkarbesöket beskrivs av insändaren som känsligt och personen i fråga var nervös redan innan. På dörren stod något på både svenska och persiska. När läkaren med utländsk bakgrund kom började han tala, men exakt vad som sades var inte helt enkelt att förstå.

Han sa att han var från ett persisktalande land. Han skrattade och pratade, men jag förstod varken hans skämt eller vad han sa om vad vi skulle göra under besöket. Han pratade om sprutor och undersökningar, men jag förstod inte varför och hur. Jag kände mig mer och mer utsatt i min känsliga situation.

Patienten hade behövt en tolk

Trots att läkaren kan ha varit en skicklig sådan fick patienten inget förtroende och kunde inte förstå honom och valde att gå därifrån, både rädd och kränkt.

”Är jag rasist för att jag hellre hade behandlats av en svensk läkare, eller åtminstone en som kunde bättre svenska?”, frågar patienten och konstaterar att en tolk hade behövts för att läkarbesöket skulle fungera.

Varför särbehandlas jag som svensk? Har jag inte samma rättigheter som människor med annat ursprung? Nu får det vara nog med pk-snacket! Alla människor är ju lika värda. Varför känner jag mig då som en andra klassens invånare?

LÄS ÄVEN: Personal i äldreomsorgen utbildas i svenska: ”Vi har stora rekryteringssvårigheter”