Det stora flertalet av de 9 000 ‘ensamkommande’ som omfattas av den kontroversiella så kallade gymnasielagen kommer om några år att sakna både betyg och arbete men ha betydande studieskulder. Varningen kommer från Ljiljana Orelj, förstelärare och programlagsledare för introduktionsprogrammet på Solna gymnasium i norra Stockholm, som också oroas över hur debatten kring detta problem undertrycks.

Det är i en debattartikel i vänsterliberala boulevardtabloiden Expressen som Ljiljana Orelj riktar kritik mot beslutsfattarnas skygglappar inför att de många tusentals ‘ensamkommande’ som man nu bjudit in till den svenska gymnasieskolan inte har de förkunskaper som behövs för att klara studierna, tillgodogöra sig utbildningsinnehållet och gå ut med godkända betyg.

Orelj menar att politikerna vältrar över ansvaret på lärarna att hantera deras dåligt verklighetsförankrade beslut och skriver att “så länge vi undviker att prata om ensamkommande ungdomars ringa förkunskaper kommer ogynnsamma lagar att stiftas och den misslyckade invandringspolitiken även fortsättningsvis att söka desperata lösningar, paketerade i osannolika utbildningsvisioner“.

Lärarkritiken fokuserar framför allt på den omdiskuterade gymnasielagen som riksdagen förra året, i strid med tunga remissinstansers rekommendationer, röstade igenom och som ger cirka 9 000 män från framför allt Afghanistan möjlighet att stanna i Sverige trots tidigare avslag på sina asylansökningar. Orelj anser att, även om lagen kritiserats, så har kritiken i allt för liten utsträckning handlat om de nya gymnasieelevernas bristande kunskaper.

När det som idag är farhågor om några år är faktum och det stora flertalet ‘ensamkommande’ gymnasister står där utan betyg, är Orelj orolig för att politikerna återigen ska utse skolan och lärarna till syndabockar.

Redan själva konstruktionen – att legitimera en omfattande amnesti för asylsökande med avslag genom att blanda in gymnasieskolan – har kritiserats. Lärarkåren stod redan tidigare inför enorma ‘utmaningar’ med lärarbrist, ordningsproblem och svårigheter att förmedla kunskaper till eleverna, inte minst i de invandrartäta områdena. Med de 9 000 ‘ensamkommande’ gymnasisterna läggs ytterligare sten på bördan, löd en del av kritiken.

Orelj skriver att det fallerar redan vid språkintroduktionen. Den är tänkt att ge de ‘ensamkommande’ en chans att överhuvudtaget kunna ta till sig undervisningen i en svensk gymnasieskola men fungerar i stället mer som ett kvitto på att idén bakom gymnasielagen är orealistisk.

Den obekväma sanningen är att det saknas ordentlig dokumentation om elevernas bakgrund, skolerfarenheter, språk- och ämneskunskaper nödvändiga för utformandet av en verklighetsförankrad och individanpassad studieplan som eleverna har rätt till. […] När ensamkommande ungdomar påbörjar sin utbildning i Sverige vet vi i de flesta fall ingenting om deras skolbakgrund, kulturella koder och vilka samhällsstrukturer de kommer ifrån.

Orelj jämför med att svenska sjuåringar har runt 6000 svenska ord sitt ordförråd, har en utvecklad litteracitet och även en uppfattning om hur vårt samhälle fungerar. Implicit har en svensk sjuåring större chanser att klara en gymnasieutbildning än merparten av de afghanska män från 18 år och uppåt som nu kliver in i den svenska gymnasieskolan.

Orelj anser att det är både naturligt och nödvändigt att lärarna fokuserar på vad de nya ‘ensamkommande’ eleverna saknar för att kunna tillgodogöra sig utbildningen. Från politiskt håller får man dock höra att det är en negativ inställning och att man som lärare i stället bör vara mer positiv och fokusera på vad de ‘ensamkommande’ kan.

Det framgår inte hur ett sådant fokus kan göra de ‘ensamkommande’ mer rustade för att klara en svensk gymnasieutbildning. Dessutom, framhåller Orelj, får lärarna ingen hjälp från Migrationsverket eller andra myndigheter med att ta fram dessa uppgifter om de ‘ensamkommande’ utan förväntas upptäcka det efterhand under introduktionen.

Situationen förvärras dessutom ytterligare av att den lärare som talar för högt om de här problemen kan drabbas av kritik eller värre eftersom utpekande av lågpresterande invandrarelever är en politiskt känslig fråga. Här behövs enligt Orelj en förändring i debattklimat.

För att skolan ska klara sitt utjämningsuppdrag måste den överge postmoderna teorier om makt och kunskap och göra det fritt för lärare att våga identifiera svagpresterande elever utan rädsla att bli anklagade för ideologisk polarisering.

Orelj anser att skolpolitiken i flera decennier har haft ett alltför svagt fokus på ämneskunskaper till förmån för en rad andra sociala uppgifter. Det har i sin tur lett till att sortering av elever utifrån deras kunskaper kommit att betraktas som social gradering och värdering. Det är ett synsätt som behöver brytas, anser hon.

Om mätning av kunskaper likställs med socialsortering i stället för kunskapspositionering riskerar vi att svika inte bara skattebetalare utan också ett stort antal ensamkommande ungdomar och skolelever överhuvudtaget.