Lika lön för damer och herrar inom fotbollen ingen självklarhet

➤ KRÖNIKA Det svenska damlandslaget i fotboll har skördat framgångar, en bronsmedalj i dam-VM nyligen bland annat. Det har fått feminister att mer högljutt än tidigare kräva att damspelarna ska ha lika bra betalt som sina manliga motsvarigheter inom fotbollen. Lika lön för lika arbete gäller inte idag, hävdas det och en DO-anmälan har lämnats in för att få en ändring till stånd. Men påståendet bygger på ett förenklat och selektivt resonemang.

Hur mycket pengar det finns i fotbollen avgörs i hög grad av hur stort publikintresset är och därmed också hur stor exponering kommersiella aktörer tror sig kunna få för sin annonsering och sponsring. Publikintresset för damfotboll har ökat i Sverige på senare tid och extra draghjälp har man fått genom att media gärna överbevakar för den ”goda” feministiska sakens skull snarare än gör en objektiv nyhetsvärdering.

Än så länge kan det publika intresset för damfotboll dock inte konkurrera med det för herrfotbollen. Internationellt lär så heller inte bli fallet de närmaste hundra åren.

Eftersom idrott ur ett åskådarperspektiv är att betrakta som underhållning är det inte något konstigt att de underhållare som drar störst publik på marknaden också tjänar mer pengar – åtminstone för oss som inte förespråkar planhushållning. Men det finns även andra aspekter att beakta i diskussionen om lika lön.

En sådan som skulle kunna tala till fördel för kravställarnas sak är att de svenska fotbollsdamerna den senaste tiden skördat större sportsliga framgångar än herrarna. Med ett snävt anlagt perspektiv på prestation och ambassadörskap för Sverige skulle lika eller till och med högre lön kunna argumenteras vara ett legitimt krav.

För att detta ska gå ihop logiskt måste man dock bortse från vissa saker – inte minst att det internationella motståndet inom damfotbollen är betydligt mindre och möjligheterna för det svenska damlaget att erövra en medaljplats väsentligt större än på herrsidan.

Lika lön för lika arbete gäller i andra sammanhang dessutom när män och kvinnor konkurrerar med och mot varandra på lika villkor. När så sker är kravet på lika lön oantastligt. Men i idrottsvärlden ser det inte ut så. Fotbollsdamerna spelar i en skyddad verkstad där de slipper mäta sig med männen. Då är det inte lika självklart att man ska ha samma lön eller att jämställdhetsresonemang från det reguljära arbetslivet är överförbara.

Det svenska damlandslaget i fotboll är inte bättre än att de för en tid sedan fick stryk av ett klubbpojklag från Stockholm mot vilka de inte lyckades göra ett enda mål. Inte heller det VM-vinnande amerikanska damlaget i fotboll håller högre standard än att de nyligen förlorade mot ett lag med ännu yngre pojkar.

Kvinnors överlag klenare fysik relativt mäns är naturligtvis en del av förklaringen men långt ifrån hela. Efter förlusten mot pojklaget konstaterade damlandslagets tränare Pia Sundhage att ”de här spelarna behöver träna oerhört mycket mer teknik”. De är alltså inte bara av naturen fysiskt underlägsna utan också oskickligare fotbollsspelare – inte bara jämfört med landslagsspelarna på herrsidan, utan även jämfört med unga amatörpojkar.

Det förstnämnda kan man inte rå för även om också det går att åtminstone delvis kompensera för med hårdare fysisk träning. Det sistnämnda faktumet däremot kan man inte lika enkelt dribbla bort.

Med allt detta medtaget i bedömningen syns det krav som ställs snarare vara lika lön för olika arbete. Om man tar hänsyn till hur stor andel av herr- respektive damfotbollens intäkter som går till att avlöna spelarna borde dessutom damernas löner snarast sänkas och herrarnas ökas. Som Blanche Jarn på Timbros webbmagasin Smedjan konstaterar i en betraktelse över frågan, erhöll herrarna bara ungefär sju procent i prispengar av Fifas intäkter för herr-VM 2018 medan damerna kommer att få hela 23 procent av intäkterna från dam-VM i år.

Personligen bryr jag mig i sak inte om ifall fotbollsdamerna får påökt till herrarnas nivå. Det som irriterar mig, här som i andra sammanhang, är när man inte är hederlig och logisk i sin politiska argumentation, något som vänsterliberala feminister sällan är.

De ägnar sig i stället påfallande ofta åt osaklig kverulans och svepande anklagelser om imaginära patriarkala strukturer, glastak och diskriminering och hemfaller inte sällan åt rent manshat. Ingen kvinna har kommit någonstans eller rönt sympatier för sin sak genom att sitta och tycka synd om sig själv och skylla ifrån sig. Möjligen kan man bli stor på Aftonbladets kultursida med den attityden, om det är ett mått på framgång.

Vänsterfeministerna gör, precis som överallt annars, damfotbollen en rejäl björntjänst om de i spelarna inpräntar en självbild av att vara offer som på grund av sitt kön har rättighet till positiv särbehandling i motsats till skyldighet att erövra saker av egen kraft. En sådan inställning om att det ska flyga stekta sparvar i munnen lär snarare sänka än höja damfotbollens spelkvalitet.

Men den här sortens vilsegångna tankefigurer är inte något unikt för fotbollens värld. Inom samma tredje vågens vänsterfeministiska diskurs ställs också krav på att vi ska skratta lika högt och ofta åt kvinnliga komiker som åt manliga – även om kvinnorna inte är roliga. Det är en jämställdhetsfråga anses det och en rättighet som kvinnliga komiker kan kräva.

Tyvärr är det också många borgerliga som på senare tid gått vilse in i den röda dimman. Som nyss nämnda Blance Jarn också påtalar i sin analys av löner till fotbollsspelare är det inte bara Stefan Löfven som låtsas “alltid ha varit intresserad av damfotboll”.

Även moderatledaren Ulf Kristersson tyckte det var ett kul inslag i sitt Almedalstal att inte bara hylla att vänsterliberal media numera avsiktligt låter bli att skriva om det handlar om VM för damer eller herrar, utan också förnedra herrfotbollen lite i en framtidsvision där damfotboll är riktig fotboll och herrfotboll “bara herrfotboll”.

Varför det skämtet skulle vara roligare och mindre sexistiskt än det omvända är inte lätt att se om man inte har de rödtonade feministglasögonen på sig. Det verkar Kristersson ha haft. Däremot inte så många i publiken att döma av de avslagna reaktionerna på partiledarens förmenta lustifikation. Även dåliga manliga komiker kan bli utan skratt.

Kritiken från media uteblev också, i motsats till när Zlatan som just fått en bil skämtade om att hans motsvarighet på damsidan i antal landskamper kunde få en cykel. Ser man, i motsats till journalisterna, nyktert på saken är det förstås viktigare att en partiledare med ansvar för rikspolitiken inte trampar sexistiskt snett än att en fotbollsspelare gör det.

Män har jämfört med kvinnor ofta en mindre gravallvarlig syn på sig själva när de är sämre än andra på något. När Liberace inte stod sig i konkurrensen som konsertpianist sadlade han om till att bli bäst på att visa upp bling-bling mellan de klassiska musiksnuttarna och blev stenrik pianounderhållare.

När grabbarna i rockbandet Kiss insåg att de var sämre musiker än de stora namnen inom hårdrocken kompenserade de detta med spektakulärt smink och en extrem scenshow och blev världsberömda.

När Dolph Lundgren i en intervju fick antydningar om att inte vara en så bra skådespelare som hans framgångsrika internationella karriär signalerade, log han bara stort och svarade att ”you have to use what you’ve got” med en gest som hänvisade till att han i stället för att vara duktig såg jävligt bra ut.

Jag säger inte att fotbollsdamerna ska börja spela topless för att dra mer publik, även om det säkert skulle fungera och faktiskt i andra sammanhang har lyfts fram som ett feministiskt statement. Men lite avslappnad inställning och självinsikt à la Liberace, Kiss och Dolph kunde ändå inte skada hos fotbollsdamerna om de vill tjäna mer pengar trots att de inte är lika duktiga som herrarna.

Inse att det inte är rädda världen ni håller på med utan lätt underhållning i form av att sparka en boll kors och tvärs över en gräsmatta – skruva ned de politiska brösttonerna och start using what you’ve got.