Man blir varken stolt eller svensk av att vifta med en blågul vimpel på nationaldagen

919 Shares

➤ KRÖNIKA  Stora delar av det vänsterliberala etablissemanget i Sverige gör sitt bästa för att få vår nationaldag att handla om allt annat än det genuint och traditionellt svenska. Det är ingen slump att statskontrollerade propagandaorganet SVT väljer den 6 juni för att publicera en artikel om en undersökning där somaliska kvinnor uppges vara stoltare svenskar än vi i den blonda och blåögda urbefolkningen. Men stämmer det påståendet? Knappast.

Det är Bi Puranen vid Institutet för framtidsstudier som är i farten igen. Hon har tidigare gjort en del uppseendeväckande vantolkningar av studier och även då fått draghjälp av SVT att torgföra dem eftersom de varit politiskt korrekta. Som bekant är desinformation bara desinformation om man far med osanning med ”högerpopulistisk” agenda men ehh… något annat om man exempelvis påstår att en svensk kommun tjänat en halv miljard på asylinvandringen eller att klimatharmageddon är över oss.

LÄS MER: Ny studie: Somaliska kvinnor stoltare ’svenskar’ än populationen som helhet

Undersökningar visar att somaliska kvinnor förvärvsarbetar i mycket liten omfattning. En bidragande orsak, vid sidan av låg eller obefintlig utbildning, språkförbistring och kulturkrockar, är en utbredd uppfattning bland kvinnorna själva om att kvinnor inte ska arbeta, endast män. Nu arbetar i och för sig även en blygsam andel av de somaliska männen men det är mer därför att de inte behöver – i Sverige är det ju i motsats till hemlandet så vist inrättat att man får pengar i slutet av varje månad ändå.

Svensk stolthet bygger på maximen ”gör din plikt, kräv din rätt” och i den ordningen. Den som inte gör sin plikt – mest grundläggande genom att inte ligga andra till last – har enligt gammal svensk moral inte täckning för att känna sig stolt. Nu kanske någon invänder att det är förlegade ideal och att det finaste man kan vara i det nya Sverige är bidragsberoende, och så kan det ju framstå om man lyssnar till politikers och journalisters varma tal om ”utsatta grupper”. Men ute i de svenska stugorna har den inställningen som tur är ännu inte fått fullt genomslag. Den dagen det sker stannar Sverige – på riktigt.

Det brukar bli ett väldans liv på det vänsterliberala etablissemanget om jämställda svenskar ventilerar uppfattningen att det kanske inte är ett stort problem att utfallet i uttag av föräldrapenning inte blir riktigt 50-50 om detta är resultatet av att valfriheten ökat, vilket är fallet beträffande svenska män och kvinnor. Men somaliska kvinnor som har en för Sverige extremt otidsenlig syn på den könsliga rollfördelningen mellan hem och arbete framhålls alltså av SVT och Institutet för framtidsstudier (inte forntidsstudier) som ”stolta svenskar”.

De flesta somaliska kvinnor i Sverige är djupt troende muslimska fundamentalister med allt vad det innebär ifråga om kvinnosyn, hederstänkande, tro på teokrati och krav på att kvinnor ska täcka sig med slöjor och andra bylsiga plagg, oavsett väderlek. De är så långt från upplysthet, sekularism, jämställdhet och demokrati man kan komma – hörnstenar i det västerländska samhället.

Påtagligt många somaliska kvinnor talar dålig eller ingen svenska, trots många år i Sverige. De allra flesta lever isolerade från det svenska majoritetssamhället i etniska förortsenklaver. De somaliska kvinnor som uppges vara allra stoltast i Puranens studie är analfabeterna. Hur svenskt är det att inte kunna läsa och skriva? Är det något att vara stolt över i Sverige?

Det kan kanske låta hårt och elakt och som att sparka nedåt men somaliska kvinnor har faktiskt sällan bidragit med något till det svenska samhället som de kan känna berättigad stolthet över. Tvärtom har de i de allra flesta fall åsamkat svenskarna och det svenska samhället stora ekonomiska kostnader för sin försörjning och sin belastning på den svenska välfärden.

Somalier har heller inga historiska rötter här som dessa kvinnor kan känna en indirekt stolthet över – det somaliska folket har inte i generationer slitit i sitt anletes svett för att bygga Sverige till det välmående land det är idag (eller i varje fall var fram till dess att det politiska vanstyret tog sin början för några decennier sedan). Inga somaliska berömdheter finns i Sveriges historieböcker att vara stolt över som viktiga för vårt lands utveckling.

Jag tvivlar inte på att somaliska kvinnor ofta är glada över att befinna sig i Sverige i stället för Mogadishu. Här råder fred, här får man en modern lägenhet i stället för ett skjul eller en hydda och hyran betald. Man får socialbidrag för att försörja sig, föräldrapenning och barnbidrag för den oftast stora barnaskaran. Man får gratis tillgång till vård och ett omfattande batteri av andra välfärdstjänster.

Man behöver heller inte anpassa sig till det svenska samhället eftersom den vänsterliberala doktrin som numera genomsyrar invandringspolitiken är att svenskarna snarare är de som ska anpassa sig. Detta eftersom vi anses bli så ymnigt berikade av invandringen. Om man ställer en fråga om vad det mer konkret är som vi svenskar ska känna oss så berikade av från de somaliska kvinnorna eller överhuvudtaget av det som pågår i de så kallade utsatta områden där invandrarna bor, då blir vänsterliberalerna antingen svarslöst tysta eller så kommer rasistanklagelserna.

Puranen nämner som en faktor som bidrar till de somaliska kvinnornas stolthet över att vara svenskar att de i Sverige kan påräkna en 15 år längre medellivslängd än hemma i Somalia. Återigen inställer sig frågan hur detta kan vara något som de somaliska kvinnorna kan känna någon berättigad stolthet över. Glädje, javisst. Men stolthet? Det är ju inte deras förtjänst utan svenskarnas och en del av det svenska smörgåsbord vi bjuder på när vi öppnar dörren till vårt land för migranter från lågutvecklade länder.

Det numera avpolletterade MP-språkröret Åsa Romson sade i ett berömt uttalande att man blir svensk om man åker tunnelbana i Stockholm. Om det vore sant hade det varit fantastiskt och en revolutionerande lösning på integrationsproblematiken. Men i stället för sant var det bara ett i raden av urbota korkade uttalanden från Romson (och andra med vänsterliberala invandringspolitiska åsikter).

Somaliska kvinnor i Sveriges segregerade förorter blir – vad Bi Puranen och SVT än hävdar – lika lite stolta svenskar av att den 6 juni bli utfösta på torget av några lokala socialdemokrater, få en gulblå vimpel stucken i handen och en uppmaning att vifta med den i något konstlat nationaldagsjippo som dessa kvinnor inte haft det minsta att göra med att arrangera eller känna stolthet över.

Att vara stolt svensk har enligt en annan vänsterliberal doktrin blivit något fult i Sverige – om man är etnisk svensk. Men tydligen är det något fint om man är somalier. Hur det går ihop logiskt måste man nog vara stöpt på ett visst sätt för att förstå. Men det kan säkert bidra till resultaten i de här stolthetsundersökningarna att vi svenskar i oikofobisk anda indoktrinerats till att tycka att vi inte har något att känna stolthet över, bara skam och skuld.

För egen del kan jag känna att det för varje år finns mindre och mindre att vara stolt över som svensk. Sverige har i omvärldens ögon förvandlats från förebild till skräckexempel och det finns fog för det. Jag tronar så gott jag kan på minnen från de fornstora dar då jag växte upp på 1960-talet.

919 Shares

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.