➤ KRÖNIKA  Författaren och debattören Katerina Janouch gjorde i en tweet den 28 februari mig uppmärksam på en bild. Bilden föreställer tre unga glada tjejer i skolmiljö. Texten lyder: ”Skola, lek och glädje – inte barnäktenskap”. I det högra hörnet sitter Vänsterpartiets symbol. Janouch kommenterar:

Märkligt att mångfald på bild alltid är viktigt för vänstern – förutom när det gäller barnäktenskap! Då är det plötsligt helvit hud för hela slanten… #svpol #absurdistan

Absurt var ordet. För ingen vettig människa skulle associera dessa tre vita, till synes helsvenska tjejer, till fenomenet barnäktenskap. Vi vet alla att det är ett fenomen som hör hemma inom invandrargrupperna från Afrika och Mellanöstern.

Det vet nog vänsterpartister också. Men de kan inte visa verkligheten så som den är utan att riskera att anklagas för rasism. Hade man visat upp tre flickor som faktiskt ser ut som de flickor som gifts bort i Sverige, ja, hade man ens satt hijab på någon av dem, då hade de fruktade vänsterdreven varit igång på nolltid.

Maja och Stina som ser den här bilden kommer att bli förvirrade. De har ingen erfarenhet av barnäktenskap. Fenomenet finns inte i deras värld. Aisha och Karima kommer inte heller fatta vad det handlar om. Jag kan tänka mig att en del beräknande islamister kan tolka bilden som ännu ett exempel på det svenska samhällets svaghet och sin egen styrka – det finns saker som svensken vet som han eller hon inte kan säga.

Men även om Vänsterpartiet valde att göra en helvit bild av rädsla för så kallade antirasister, så kan man konstatera att vänsterns mångfaldskrav har en agenda. I positiva sammanhang kräver man mångfald för att de rasifierade ska känna sig representerade. Argumentet är ofta att bilder ska återspegla verkligheten i Det Nya Sverige.

Men i negativa sammanhang – som när bilden gäller barnäktenskap – kräver inte vänstern någon mångfald. Detta fast bilden inte alls ser ut som verkligheten i Det Nya Sverige. Då struntar man i att återspegla vår mångkulturella verklighet med alla vackra hudfärger.

Man kan undra om vänstern är intresserad av mångfald eller om det egentligen handlar om antivithetism. Det är åtminstone det som blir resultatet av vänsterns ensidiga mångfaldskrav. Man kräver ju att rasifierade ska synas i alla positiva sammanhang, men inte i de negativa. Det är svårt att se en sådan verksamhet som annat än riktad mot vita kroppar.

Kommer ni ihåg Johan Falk-filmerna? Gammelsvenske Seth Rydell är ledare för ett gäng lika gammelsvenska skurkar. Klagade vänstern? Hörde ni någonsin vänstern invända att så där ser minsann inte verkligheten ut i Det Nya Sverige? Hörde ni dem invända att gängkriminaliteten i Det Nya Sverige faktiskt domineras av nysvenskar? Nej, vänstern var nöjd med bristen på mångfald i detta sammanhang. För det var ett dåligt sammanhang.

Vänstern är så måna om bilden av de svarta, de gula, de bruna. Den är ständigt på jakt efter ”rasistiska stereotyper” i barnböcker, serietidningar, filmer och reklam. Men hur mycket bryr den sig om bilden av de vita? Inte ett dugg. Under parollen mångfald döljer sig antivithetismen.

Det här antivita förhållandet visar sig när mainstreammedier ska ange signalement på brottslingar. De har ofta inga problem med att skriva att den misstänkte är blond och har blåa ögon. Var han ”rasifierad” så blir det genast mer komplicerat. För medströmsmedia tycks det vara viktigare att bekämpa rasismen än att bekämpa brottsligheten. Med rasism menar man då framför allt vita gammelsvenskar som skriver n-ordet på Facebook, inte de arabiska demonstranter i Malmö som skrek: ”Vi har utlyst intifada från Malmö. Vi vill ha vår frihet tillbaka, och vi ska skjuta judarna.”

Vänsterns rättvisekrigare talar som sagt gärna om representation, att filmer, reklam och andra medier ska återspegla den etniska mångfalden i samhället. Men när det gäller negativa sammanhang är det inte längre okej att återspegla hur det ser ut, utan man ska förvränga, som Vänsterpartiet har gjort i sin absurda kampanj mot barnäktenskap.