Massinvandringen riskerar att göra Sverige till en ny eurozon

80 Shares

➤ KRÖNIKA  Nyligen publicerade Samhällsnytt en artikel om tudelningen av den svenska arbetsmarknaden: Medan vi har i princip full sysselsättning bland etniska svenskar så är arbetslösheten bland utlandsfödda envist hög. Detta problem har diskuterats flitigt, men detta problem gäller inte bara arbetsmarknadspolitik. Sveriges massinvandring riskerar att ställa Riksbanken inför ett svårt dilemma: Sveriges ekonomiska situationen börjar nämligen likna Eurozonen.

För att förstå detta måste vi backa bandet. Alla minns vi eurozonskrisen som nästan fick euron att falla sönder. Men vad berodde krisen på egentligen? Många säger ”Grekland” eller ”Spanien” eller om man är lagd åt vänster kanske man skyllar på ”giriga tyskar”. Det ligger något i alla de förklaringarna, men fundamentalt så var (och är) eurozonens problem att flera väldigt olika ekonomier måste samsas om en valuta.

Det är fullt möjligt att ha en fungerande valutaunion mellan olika länder, förutsatt att länderna har liknande konjunkturcykler så att alla har låg- och högkonjunktur samtidigt. Lättast åstadkoms det genom att man har liknande sorters ekonomier (ekonomier som är i samma utvecklingsstadie) och att man har betydande handel länderna emellan.

Varför är det så viktigt? Centralbanken (I Sveriges fall Riksbanken) sätter styrräntan efter konjunkturen. Vid en lågkonjunktur sätts styrräntan lågt för att göra pengar ”billigare” och uppmuntra till lån (vilket blir till investeringar i ekonomin). I högkonjunktur höjer man räntan för att kyla ner ekonomin och undvika att hushållen överbelånar sig. Eftersom en valutaunion bara har en valuta så finns bara en centralbank och en styrränta.

Om ett land ändå skulle hamna i otakt med de andra länderna, så måste det landet vara redo att använda skattepolitik för att antingen elda på eller bromsa in sin ekonomiska tillväxt, genom att sänka skatterna i lågkonjunktur och höja dem i högkonjunktur vilket får en liknande effekt.

Problemet med eurozonen är att de länderna aldrig egentligen varit i takt. År 2003 gick Irlands, Spaniens och Greklands ekonomier som på räls och behövde om något kylas av. Dessvärre så gick Tysklands (och de andra större ländernas) ekonomi desto sämre, och ECB bestämde sig därför för att sänka räntan. Resultatet blev att ekonomin i länder som Irland överhettades kraftigt och bostadsbubblor bildades när hushållen översvämmades av billig kredit. När så ekonomin i Tyskland äntligen återhämtat sig, så var det dags att börja höja räntan igen – med resultatet att de överhettade ekonomierna kraschade.

När räntan stiger kan folk inte längre köpa hus, vilket gör att huspriserna faller, vilket leder till att många husägare ser att festen är över och börjar sälja, samtidigt som många inte har råd med amorteringarna längre och tvingas sälja, vilket gör att priserna faller ännu mer, vilket gör att ännu färre vill köpa då de inväntar fortsatta prissänkningar samtidigt som bankerna blir mindre och mindre villiga att låna ut till husköp eftersom de inte vet vad husen kommer vara värda om några år, vilket leder till ytterligare prisfall och så vidare.

I teorin hade Irland och de andra länderna kunnat höja skatterna under högkonjunkturen och på så vis kylt ner sina ekonomier på egen hand, men i praktiken är skattehöjningar aldrig populära, och så stora skattehöjningar som hade behövts hade rent ut sagt varit politiskt självmord.

Så vad har det här med Sverige att göra? Jo, de parallellsamhällen som vi ser växa fram i Rinkeby, Gottsunda och Rosengård håller på att bli sin egen ”parallellekonomi”. Jag avundas verkligen inte de som jobbar på Riksbanken just nu: Antingen så höjer man räntan eftersom etniska svenskar har nästintill full sysselsättning och husmarknaden är i stort behov av avkylning, eller så lämnar man den orörd (eller till och med sänker den) för att försöka öka efterfrågan på arbetskraft så att de nyanlända kan få jobb.

Om man väljer det första alternativet så kommer arbetslösheten i största allmänhet att gå upp, och sannolikt mest bland utlandssvenskar (då de generellt har jobb utan stor anställningstrygghet). Väljer man det andra alternativet och fortsätter pumpa in billig kredit i hopp om att företagen ska använda pengarna till att anställa ”nysvenskar”, så kommer bostadsbubblan att fortsätta blåsas upp och bristen på kvalificerad arbetskraft (den sortens arbetskraft som svenskar oftast står för) att förvärras ytterligare.

Visst, även om man väljer att höja räntorna så kan staten (precis som i eurozonen) i teorin ingripa och skjuta in mer pengar för att subventionera anställandet av de utlandsfödda och därmed dämpa smällen. Problemet är att detta kraftigt skulle öka kostnaderna för migrationen (subventioner är inte gratis!) och sannolikt leda till protester och ökat stöd för SD.

Som sagt, jag avundas inte de stackars satarna på Riksbanken. Vad de än gör så kommer politikerna att ge dem skulden när det går åt helvete, trots att det är deras och inte Riksbankens fel att dilemmat uppstod. Vad man än tycker om honom så var det ju trots allt inte Stefan Ingves som öppnade gränserna och mötte islamister och ”skäggbarn” med handhjärtan. Tack för att ni läste, vi ses i kommentarsfältet (och ni kan även kontakta mig på Facebook).

80 Shares

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.